Nihilism
”Vad jag beskriver är historien om de kommande 200 åren. Jag beskriver vad jag ser, den oundvikliga
uppkomsten av nihilism… På senare tid har den europeiska kulturen rört sig mot en katastrof,
med spänningar som växer årtionde för årtionde. Obevekligen, våldsamt, huvudstupa som en
flod som vill nå slutet, inte längre reflekterande – rädd för tänkande.”
Dessa ord skrevs av Nietzsche för drygt 100 år sedan, och till viss del fick han rätt.
Vi kommer alla att dö. Det är ofrånkomligt. Inga ”goda” handlingar kan hjälpa dig.
Inte heller ”sanning”, ”lycka”, ”moral” eller några andra värden. Vad finns då kvar? Ingenting.
Hej filosofer, i det här avsnittet kommer vi att undersöka nihilismen.
Det är förnekandet av att det existerar en objektiv grund för kunskap, moral och värden
– att det inte spelar någon roll vad vi gör och att livet därmed är meningslöst.
Det vi tolkar som mening eller syfte är enligt nihilismen endast konsekvenser av kulturella faktorer,
individuella erfarenheter, språk och kognitiva förmågor.
Vi kommer att titta på vad nihilism innebär, dess historia och dess betydelse
för den västerländska civilisationen.
Nihilism är nära besläktat med existentialism då de båda delar utgångspunkten att livet
inte har någon objektiv mening.
Skillnaderna ligger i hur vi därmed bör agera.
En existentialist drar slutsatsen att varje individ måste skapa sin egen mening med livet (som därmed ger livet
mening), medan nihilisten pekar på det meningslösa i att försöka skapa mening ur något meningslöst.
Att en person kan skapa subjektiv mening förändrar inte det faktum att livet fortfarande är meningslöst.
Nihilism kan därmed beskrivas som en pessimistisk tolkning av existentialism.
Termen fick sin spridning genom den ryske författaren Ivan Turgenjevs roman ”Fäder och söner” från 1862.
När huvudpersonen blir tillfrågad om vad det innebär att vara nihilist svarar han
”en nihilist är en person som inte böjer sig för överheten”.
Denna beskrivning skulle idag betraktas som en form av politisk nihilism
– förkastandet av alla politiska normer och institutioner, nära besläktat med anarkism.
När vi idag pratar om nihilism utgår vi oftast från Friedrich Nietzsche.
Han skriver i ”Viljan till makt” att
”nihilism är det radikala förkastandet av värde, mening och önskvärdhet”.
Men nihilism har rötter långt tillbaka i historien.
Enligt Nietzsche är den sprungen ur pessimismen.
Men pessimism är bara första steget mot nihilism.
Oavsett hur mycket lidande, smärta och svårigheter man tvingas uthärda så blir man inte nihilist
så länge man tror att det finns en mening eller ett syfte med livet.
Nihilism föds med insikten om att livets plågor är oundvikliga, att det inte finns någon mening med livet,
och därmed inte heller med livets plågor.
”Det bästa för människan vore att inte blivit född och aldrig sett dagens ljus.
Det näst bästa är att passera dödens grindar så skyndsamt som möjligt.”
Man kan skilja mellan fyra huvudtyper av nihilism, som alla förnekar mening av olika slag.
Moralisk nihilism förnekar alla objektiva eller universella moraliska och etiska värden.
Termer som god/ond eller rätt/fel är inget annat än åsikter och därmed i grunden meningslösa.
Epistemologisk nihilism förnekar att det kan existera oberoende och objektiva sanningar i världen,
och därmed att kunskap är omöjligt.
Kosmisk nihilism förnekar att det finns någon mening med livet då det oavsett vad vi gör slutar med döden.
Jorden och människan är blott en droppe i universums hav, varför allt vi gör blir meningslöst.
Existentiell nihilism förnekar att det finns någon objektiv mening med livet.
Begreppet är besläktat med existentialism.
Detta är den vanligaste typen av nihilism och den vi kommer fokusera på här.
Varför söker vi människor en mening med livet?
Detta har diskuterats flitigt inom filosofin, men det finns inget enkelt svar.
Arthur Schopenhauer, som i hög grad influerat Nietzsche, föreslog exempelvis att det
är det oundvikliga lidandet i kombination med insikten om den nalkande döden
som skapar människans önskan om att det ska finnas en mening med livet.
Var hittar vi då denna önskvärda mening?
För många människor existerar meningen med livet i en annan verklighet – ”den verkliga världen”.
Denna alternativa verklighet är källan till alla sanningar och värden,
och slutmålet med livet kan vara att få tillträde till denna verklighet efter döden.
Dualistiska åskådningar som denna har dominerat västerländskt tänkande under tusentals år
och gett mening för otaliga individer.
Exempel på sådana teorier är Platons idélära, Kants noumenon och kristendomen.
I synnerhet den senare har lärt människor att deras liv, oavsett hur svårt det är, har ett syfte.
Meningen med den jordiska tillvaro är att leva i enlighet med Guds vilja
för att på dödsbädden uppnå inträde i himmelriket.
Antropologen Ernest Becker (1924-1974) beskrev detta som
”den mest anmärkningsvärda prestationen hos den kristna världsbilden: att den kunde ta slavar,
krymplingar, idioter, de enkla och de mäktiga och göra dem alla till självsäkra hjältar enbart genom att
ta ett steg tillbaka från världen till en annan dimension, en dimensionen kallad himlen.”
I boken ”The Death of God and the Meaning of Life” förklarar filosofen Julian Young att
”meningen med livet är endast sparsamt diskuterat genom den västerländska historien.
Detta då man redan ansåg sig ha svaret.”
Men under upplysningstiden (1700-talet) började kristendomens inflytande att minska,
något Nietzsche beskrev som ”Gud är död!”
Han förstod att förlusten av religiös tro oundvikligen skulle leda till en kris vad det gäller moralen.
Tanken att den vetenskapliga revolutionen och nihilismen går hand i hand
beskrivs av Steven Weinberg, nobelpristagare i fysik, som att
”ju mer universum tycks begripligt, desto mer meningslöst framstår det”.
Samma åsikt förs fram av Nietzsche i boken ”Den glada vetenskapen”.
”En 'vetenskaplig' tolkning av världen, som vi kan förstå, är också en av de dummaste och fattigaste
av alla tänkbara tolkningar. Dessa ord är avsedda till de ingenjörer som leker filosofer och insisterar
på en mekanisk världsbild. En mekanisk världsbild betyder en meningslös värld.”
Filosofen Giordano Bruno presenterade i slutet av 1500-talet en teori som kan sägas vara
ett av de tidigaste exemplen på nihilism.
Genom att kombinera Nicolaus Copernicus heliocentriska världsbild, Nicolaus Cusanus idé om
att universum är oändligt och Demokritos atomteori, presenterade Bruno en teori där solen
bara var en bland ett oändligt antal stjärnor utspridda över ett oändligt universum.
Han hävdade att det kan finnas andra planeter som som kretsar kring egna solar
och att de likt jorden kan hysa ett intelligent liv.
Denna teori utmanade kristendomen genom att ifrågasatta synen på människan
som unik eller betydelsefull, varför kyrkan lät bränna honom på bål.
Vissa forskare hävdar att de politiska massrörelserna under början av 1900-talet,
exempelvis nazismen och kommunismen, var ett uttryck för nihilism.
När allt fler inte längre fick sina sanningar från religion blev det populärt att deltaga i massrörelser
som att stödja ett politiskt parti, en ledare, ett krig eller att identifiera sig med sin nation.
Detta gav individen en upplevelse av att vara del av något större.
Många beskriver också nihilismen som tung och svår att leva med.
Den ryske författaren Lev Tolstoj beskriver sina erfarenheter som nihilist:
”Mitt liv avstannade. Jag kunde andas, äta, dricka och sova,
jag kunde inte låta bli att göra dessa saker; men det fanns inget liv…
Sanningen var att livet är meningslöst.
Jag hade levt, levt, gått, gått, tills jag kommit till ett stup och tydligt såg
att inget låg framför mig men förstörelse.
Det var omöjligt att stoppa, omöjligt att gå tillbaka, och omöjligt att blunda eller undvika att se
att det fanns inget framåt förutom lidande och död – den fullständiga förintelsen.”
Nietzsche däremot såg nihilismen som en nödvändig men destruktiv övergångsfas.
Det är först när vi lämnat nihilismen och skapat ett nytt fundament som mänskligheten kan blomstra.
Det är en sanering av föråldrade värden, nödvändig för att något nytt skall kunna uppstå i dess ställe.
För ur nihilismen kommer övermänniskan att uppstå.
Detta är en person som skapar sina egna värden, istället för att anpassa sig.
Nietzsche identifierar två typer av nihilister – aktiva och passiva.
En aktiv nihilist är en person som vänder upplevelsen av meningslöshet till något positivt
genom att inse att han nu är fri att skapa sina egna värden.
Han inser att livets lidande inte enbart är negativt bara för att det är obehagligt och gör ont.
Han vänder det istället till sin fördel genom att välkomna lidandet
som ett sätt att utvecklas och förverkliga sig själv.
En passiv nihilist däremot ser ingen utväg ur problematiken och ger upp.
Han tar avstånd från världen och ser ingen väg framåt.
Hans inställning kännetecknas av apati, tillbakadragande eller självmord
(bokstavligt eller bildligt).
Istället för att fortsätta jakten på mening ger han upp och kapitulerar.
”Till de människor som jag bryr mig om önskar jag lidande, ensamhet, sjukdom, kränkningar
och dåligt bemötande – jag önskar dem självförakt, själslig tortyr och elände. Jag tycker inte synd om dem,
ty jag önskar dem det enda som kan visa vad de är värda – konsten att uthärda.”
