Kapitel 76
INGEN BRA IDÉ, OGUCHI ONYEWU
Till slut lossnade det. Jag avgjorde
sju, åtta matcher i rad. Den gamla hysterin vaknade.
Det var ”Ibra, Ibra”. Jag blev hetare än någonsin.
Men en sak visste jag bättre än de flesta:
I fotboll kan du vara gud ena dagen
och inte värd ett skit den nästa. Nu närmade sig ligans viktigaste match.
Derbyt mot den andra Milano-klubben, Inter,
på San Siro.
De här matcherna kallas för Derby della Madonnina.
De rör alltid upp känslor. Det rådde inget tvivel om
att Ultrafansen skulle hata mig. Dessutom fick jag problem med en kille i vårt lag.
En back som hette Oguchi Onyewu.
Han var amerikan och stor som ett hus.
Nästan två meter lång,
och han vägde närmare hundra kilo.
Alla sa att han var en snäll kille. Men han ville åt mig. — Du, jag har sett dig på matcherna, sa han.
Du bara psykar och psykar. Munnen går hela tiden. Jag har hört så mycket skit genom åren.
Jävla zigenare, grejer om min morsa, allt sånt.
Jag var så trött på det.
Jag är inte heller den som snackar tillbaka.
Jag ger igen med kroppen, inte med ord.
Det sa jag också till Oguchi Onyewu.
Men han bara fortsatte.
En gång när jag skrek något om en frispark,
hyssjade han med fingret. Jag sa:
— Passa dig. Han hyssjade igen, och då blev jag galen.
Men jag sa inget. Den jäveln ska veta hur jag gör
i såna lägen. Nästa gång han fick bollen
hoppade jag mot honom med fötterna
och dubbarna framför mig.
Det är den värsta formen av tackling.
Han kastade sig undan. Först tänkte jag: Fan, en miss.
Jag tar honom nästa gång.
Men när jag gick därifrån fick jag ett slag i axeln.
Ingen bra idé, Oguchi Onyewu.
Jag skallade honom och sen rök vi ihop.
Det var inget litet gruff. Vi ville slå sönder varandra.
Det var brutalt. Vi var två killar på över nittio kilo.
Vi rullade runt och knäade och slogs.
Laget rusade fram och försökte slita isär oss.
Det var inte lätt. Vi var galna och rasande.
Det hade kunnat sluta illa. Efteråt kallade tränaren Allegri in oss båda två.
Vi tog i hand och bad om ursäkt.
Men Oguchi var iskall som en fisk.
Sedan kördes jag hem.
Jag ringde Galliani, bossen, och sa:
— Det har hänt en tråkig sak på träningen.
Det var mitt fel och jag tar på mig ansvaret.
Jag vill be om ursäkt. Ge mig vilket straff du vill. Jag gillar inte att skylla ifrån mig.
Det är omanligt. Det är skit.
Särskilt i ett lag där man tagit på sig en ledarroll. — Ibra, det här är Milan, sa Galliani. Nu ser vi framåt.
Du har bett om ursäkt. Det blir inget straff. Men det var inte över. Slagsmålet blev känt
och det talades om oro i laget, och Ibra
som en bad boy. Allt det där vanliga.
Jag struntade i det. Skriv vad ni vill bara.
Men jag hade brutit ett revben i fajten.
Det var inte precis det bästa som kunde hända. Uppladdningen inför derbyt mot Inter började.
Vi hade Pato och Inzaghi skadade.
Tidningarna skrev om duellen mellan mig
och Inter-backen Materazzi.
Den skulle bli hatisk, stod det.
Materazzi var en tuffing och vi hade fajtats förr.
Vi hade spelat ihop också.
Han hade hånat mig för den där kyssen
på Barca-märket på Camp Nou. Det mesta var snack, men en sak var säker:
Materazzi skulle spela hårt mot mig.
Det var hans jobb.
I såna lägen finns bara ett sätt
att svara. Du måste slå tillbaka lika tufft.
Annars förlorar du kraft och fart och kan skadas.