Kapitel 26
DET FINNS TVÅ SÄTT att hantera morgonen på.
Båda handlar om förnekelse.
Jag ser Leena med två e på bussen.
Hon nickar när hon får syn på mig.
Jag nickar tillbaka. Blippar sedan mitt SL-kort,
sätter mig på sätet bredvid och väntar på frågan som aldrig tycks komma.
Att sitta bredvid Leena med två e i ett bussäte är egentligen mer än vad integriteten klarar av.
Kanske är det därför som vi inte ser varandra i ögonen på hela vägen till Stocksund.
Leena kramar en snus och säger att jag ser trött ut. Det kanske jag är. Har faktiskt inte känt efter.
Vi byter om under tystnad.
Det är något visst med omklädningsrum.
Något visst med att se sina arbetskamrater i underkläder.
Evas vita Sloggytrosor. Hennes rejäla behå till den stora bysten.
Leena med två e som aldrig byter om.
Drar bara på sig ett förkläde,
medan Martina kan stå i flera minuter i sina genomskinliga stringtrosor, med sin fasta rumpa och prata om gårdagskvällen. Ogenerad.
Jag går in till Gullan för att ge henne frukost. Gullan vill ha rostat bröd med marmelad på.
»Jag vill inte ha någon efterrätt idag. Antecknar du det?
Så här tjock har jag aldrig varit.
Du skulle sett mig nittonhundrafyrtiosju, femtiofyra kilo. Jag var smal som en sticka.«
Gullan dricker lite vatten från glaset som står på nattduksbordet.
»Om det inte är brylépudding förstås. Eller äppelkaka.«
Det är när jag är på väg ut från hennes rum som hon kommer på det.
»Men Moa, hur gick det för dig i Norrland?«
Jag stannar upp och vänder mig om.
Tittar på Gullans blommiga nattlinne. Kanske är det små violer.
Kanske är det förgätmigej.
»Så där«, säger jag och känner med ens att jag får något klumpigt i min hals.
»Kom du in på den där teaterskolan?«
Det klumpiga breder ut sig och gör att mina mungipor stelnar.
Det svider i ögonen. Gullan viker inte med blicken. Dumma Gullan.
Förbannade jävla Gullan, sluta glo så jävligt.
»Jag tror att de gillade dig i smyg. Kom«, säger hon.
Motvilligt går jag mot sängen. Hon sträcker sig fram mot mig,
nyper mig i ena kinden, öppnar nattduksbordslådan och tar fram några Mariannekarameller. Lägger dem i min hand.
»Som tröst«, säger hon. »Som tröst.«
Jag går in i tvättstugan. Tvättstugan är bra.
Där får man vara ifred. Jag sorterar tvätt. Slänger in tvätten i maskinerna.
Jag gör det med våld.
Plagg efter plagg. Hårdare och hårdare. Några blusar hamnar utanför och några byxor.
Det gör ingenting.
Det gör mig bara ännu mer förbannad. Det är skönt att vara förbannad.
»Vad gör du?«
Det är Leena med två e.
»Vad kastar du kläderna för?«
»Jag lägger bara in tvätten i maskinerna.«
»Du behöver ju inte ta i så förbannat.«
Leena med två e tittar på mig med sina gråa ögon.
Sänker rösten ett snäpp och lutar sig fram mot mig.
Som om jag vore ett litet barn. Hon låter vänlig men hennes ögon är kalla. Kattögon.
Nästan som om hon har avlånga pupiller och som om det gråa har skiftat färg till gult eller grönt.
Som om något där bakom har blivit tillfredsställt.
Som om jag är den där råttan som hon så länge varit sugen på.
»Ett tips. Om du vill komma in alltså. Spöka inte ut dig så jävligt.
Det kanske inte är nödvändigt att färga håret rött bara för man att vill spela teater.«
Leena med två e går.
Jag blänger på hennes ryggtavla.
Blänger så mycket jag bara vågar.
Sedan går jag in på personaltoaletten och gråter.
Jag gråter hur mycket som helst. Det går inte att hejda. Det måste vara något fel.
Mina ögon är små och svullna när jag kommer in till personalrummet vid lunch.
Jag möter inte någons blick.
»Elloskatalogen har kommit«,
säger Eva rakt ut i personalrummet till alla som är intresserade av att höra.
Därefter uppstår något som skulle kunna liknas vid engagemang.
Eva skivar upp en banan i en tallrik och häller på några matskedar keso.
»Jag beställer alltid en storlek mindre än vad jag i själva verket har.«
Hon skrattar.
»Det motiverar mig att gå ner i vikt.«
Hon pekar med kniven mot tallriken.
»Viktväktarna«, säger hon.
»Man går nästan ner ett kilo i veckan.«
Jag bryr mig inte om dieter och postorder.
Det spelar mig ingen roll om Eva väger åttiofyra kilo istället för sjuttiotre, som är mer rimligt till hennes längd.
Jag ser ingen skillnad.
Jag kommer aldrig att bli som dem.
Sorry, Eva, men jag klär inte i Birkenstocks. Tycker inte om keso.
Eller Ellos. Eller fredagsmys. Jag kommer aldrig att vara ledig på fredagskvällar.
Då ska jag ha föreställning. Och jag ska äta indiskt i pausen.
Jag tar fram min tygkasse med pjäser från skåpet där vi förvarar värdesaker.
Sätter mig i den gröna fåtöljen och lägger upp fötterna på den tillhörande fotpallen.
Tar upp Tjechovs Björnen. Leena med två e följer mig med blicken när jag lägger boken i mitt knä.
»Vad läser den lilla skådespelerskan idag?«
»Björnen«, svarar jag utan att titta åt hennes håll.
»Varför har du valt den översättningen?«
Jag förstår inte vad hon menar,
så jag säger ingenting. Låtsas helt enkelt inte höra.
»Lars Klebergs är betydligt bättre.«
Sedan går hon.