Kapitel 5 (5)
Det var som om hon var domaren. Den som avgjorde om man var för lycklig för att få tillträde.
Tillhörigheten krävde ett stort offer. Man skulle lägga av sig all lycka, all självtillit, all glädje, varje liten framgång. Bara när jag var olycklig kunde jag ibland inbilla mig att jag för ett ögonblick fick mammas godkännande. Eller åtminstone tillfällig uppmärksamhet. Du vet ju hur lite man kunde vänta sig.
Att få bli sedd ett ögonblick. Jag vet, mamma var inte längre där, men på något vis kändes det som om hon ändå skulle utöva sitt oerhörda inflytande. Och jag ville inte riskera att tvingas välja mellan min kärlek och min familj. Jag ville hålla Maya utanför, tror jag. Jag tror det var ungefär detsamma med Elliot. Fast vi var tillsammans i nästan sex år presenterade jag honom aldrig för mamma. Eller dig. Men jag var ännu räddare om Maya.”
”Jag har inte förstått det förut. Men nu när du beskriver det, kan jag ju se det. För jag kände nog att det jag fick av mamma, det fick jag för min svaghets skull. Du minns väl hur ofta jag var sjuk som barn? Jag kände mig aldrig så accepterad som då. Men mina framgångar … Ja, inte för att de varit särskilt många eller anmärkningsvärda, men dem minns jag inte att mamma engagerade sig i.
Den enda gången jag fick vara Lucia i skolan var hon inte där. Jag stod där och kastade blickar mot ingången med stearinet droppande ner i håret. Jag hoppades få syn på henne. Att hon bara var försenad. Men hon kom aldrig. Och, som sagt, jag var oftare ett offer. Sjuklig, sårbar, lättskrämd och osäker. Och jag hade så svårt att stå emot. Jag längtade så oändligt efter varje smula av kärlek.”
Emma såg på mig, ännu en gång med det där bedjande uttrycket som jag hade så svårt för.
”Jag hade behövt dig. För du var stark. Du stod emot. Och, vet du, jag tror att det på något sätt skrämde mamma.”
Tanken var så absurd att ett litet skratt undslapp mig.
”Du hade inte behövt vara det minsta rädd. Jag skulle ha välkomnat din Maya. Men det handlade kanske aldrig om mig? Bara om mamma.”
Nu såg jag att hon fortfarande höll ett av korten i handen och eftertänksamt såg på det.
”Ni är lite lika, du och Maya.”
Jag sträckte ut handen efter kortet. Jag mindes när det togs. Maya stod utanför galleriet på Enric Granados. Hon hade just fått den nya skylten levererad och pekade skrattande mot den: MA. M för Maya och A för art. Jag mindes hur hon sa att vi skulle få lov att byta ut den när jag bestämt mig för att lämna skolan och ägna mig åt galleriet. ”Då får vi lägga till ett M och bli MMA.” Jag tror det var första och enda gången hon nämnde att hon tänkte att jag skulle arbeta där.
”Hon står utanför sitt galleri i Barcelona. Skylten har just blivit uppsatt. Det var en sådan lycklig dag. Ja, en av många lyckliga dagar. Man kan se det, tycker jag.” Jag undrade flyktigt om det kanske bara var för mig det var så uppenbart. ”Men jag tror inte jag har den förmågan. Att se lycklig ut, menar jag. Inte ens när jag är det. Jag kan inte förstå att du ser någon likhet. Jag kände det aldrig så med Maya. Tvärtom. Det var att hon var allt jag inte var själv, som fascinerade mig så.”
”Jag tycker det i alla fall. Äktenskapstycke, kanske?” Hon log och jag kunde inte låta bli att smittas en aning.
”Maya hade en sådan djup glädje i sig, Emma. Också när hon var allvarlig. Hon kunde inte lägga av sig den. Den påverkade precis allting i hennes liv. Jag kunde inte få nog av den. Det var berusande att vara i hennes närhet. Världen såg annorlunda ut.”
Jag tittade ut över havet nedanför. Ljusen från stan kastade långa glittrande stråk över den svarta vattenytan. Jag såg det, och jag såg alla de kvällar jag stått precis så här. De varma lyckliga kvällarna. Och de ensamma kvällarna. De hängde som pärlor på ett band, de första gnistrande ljusa, de senare med ett flämtande, svagt skimmer.
Jag hörde Emma gå tillbaka in i rummet och jag följde efter. Vi slog oss ner i sofforna igen.
”Jag har tänkt så mycket på det där ögonblicket. När vi stod där och plockade undan efter begravningen. Och jag bjöd dig att komma hit. Jag undrade varför jag fick den där ingivelsen. Jag hade absolut inte varit medveten om några sådana planer. Jag ville bara ha begravningen överstökad och resa tillbaka hit och aldrig behöva påminnas om någonting som hade med mamma att göra.
Men det bara slapp ur mig. Jag har tänkt att jag kanske ville att du skulle få se hur lycklig jag var. Hur jag levde här. Ja, visa upp mitt liv här med Maya. Så har jag tänkt. Men nu är jag inte så säker.”
Emma hade dragit upp fötterna och lagt en av plädarna över benen.
”Så hur tänker du nu?”
”När jag hade slängt ur mig den där inbjudan ångrade jag mig direkt. Kunde inte begripa vad som kommit över mig. För jag ville verkligen inte att du skulle komma hit. Ja, och sedan när du inte hörde av dig, då glömde jag snabbt alltihop. Tänkte överhuvudtaget inte på det alls.”
Emma log.
”Ja, jag insåg nog att det var så. Men jag kunde inte glömma det. Det låg kvar som någonting varmt. Något trösterikt att hålla fast vid när hela min tillvaro rasade. När ingenting alls fanns kvar, ja, då hade jag i alla fall dig. Och din inbjudan. Och för en gångs skull struntade jag i att försöka föreställa mig vad du skulle tänka när du fick mitt mejl. Du hade ju faktiskt bjudit mig.
Så jag svalde min stolthet. För jag ville verkligen träffa dig. Jag behövde det. Du kanske inte förstår hur viktigt det var för mig. Men om du inte svarat eller om du sagt nej, hade jag självklart inte trängt mig på.”
Jag lät blicken vila på min syster en lång stund. Hon såg liten ut där hon satt hopkurad under pläden. I halvmörkret såg hon rörande ung ut, men samtidigt mycket gammal. Det var som om jag kunde se hela hennes livsspann.
”Jag tror att du skulle ha tyckt om Maya.”
Jag tvekade, osäker på hur jag skulle uttrycka mig. Eller kanske var jag osäker på vad jag egentligen tänkte. Det var som om tankarna föddes i det ögonblicket, sakta, en i taget. Jag lät orden komma vartefter jag kunde formulera dem.
”Och jag tror att Maya skulle ha tyckt om dig. Och jag tror nu att det var det jag kände i det där ögonblicket då jag bjöd dig att komma hit. Jag stod där och såg på dig. Jag kunde se hur trött du var. Jag var tacksam också, för allt du tagit på dig. Och jag var lättad. Det var över.
Det var bara vi kvar. Du och jag. Och jag tänkte att jag ville att du skulle veta att jag inte längre var rädd för att vara lycklig. Att jag tyckte jag hade rätt till min kärlek. Och jag tror jag ville att du skulle få se mig i min lycka. Få se mitt verkliga, kärleksfulla jag.”
Jag hade hållit tillbaka tårarna så länge, men nu började jag gråta igen. Det var obegripligt att jag hade så många tårar.
”Jag tror att jag bad att få komma för att jag alltid har vetat att du hade det inom dig, Maria. Och jag hade gett vadsomhelst för att få se dig lycklig.”
Jag gjorde en gest för att visa min hjälplöshet. Min oförmåga att säga någonting mer. Så reste jag mig och gick ut på terrassen igen. Jag blundade och tog djupa andetag, men det var som om jag grät ett helt livs tårar. Det tog mig en bra stund att hämta mig.
Emma satt där jag lämnat henne när jag kom tillbaka.
”Jag vill försöka förklara för dig hur det var. Hur jag kom att älska Maya.”
”Du behöver inte förklara någonting. Jag kan ju se hur mycket du älskade henne.”
”Men jag vill. Jag vill att du ska förstå.”
Jag tänkte efter ett ögonblick. Undrade varför det kändes så viktigt. Återigen kändes det som om jag sökte efter ord för att förklara för mig själv.
”Jag är inte någon som sökt relationer. Jag har aldrig haft svårt att vara ensam. Nu är det svårt. Men inte att vara ensam egentligen. Det är inte ensamheten i sig. Det svåra är att leva utan Maya. Tidigare i mitt liv har jag levt ensam långa perioder. Kanske det har att göra med hur det var att förlora Amanda. Den ensamhet som kom över mig då har jag levt med sedan dess.
Jag tror den blev en del av min personlighet. Den människa jag är. Och de relationer jag har haft har egentligen aldrig kunnat ändra på det. Också i bra relationer har jag varit ensam. Jag levde så i sex år med Elliot.”
Det lät så märkligt när jag sa det. Sex år och vi pratade just aldrig om min familj. Jag berättade för honom om Amanda. Men jag är osäker på om jag ens nämnde Emma. Och Elliot verkade aldrig speciellt intresserad. En gång pratade vi faktiskt om att åka till Sverige och möjligen besöka min familj. Men den resan blev aldrig av. Och kort därefter gjorde vi slut.
”Det känns konstigt nu att han aldrig fick träffa varken dig eller mamma. Jag vet inte riktigt hur jag såg på oss. Kanske jag innerst inne aldrig tänkte på honom som en bestående del av mitt liv. Jag vet inte om jag någonsin tänkte att vi skulle gifta oss. Få barn. Vi bodde ihop, vi hade ett bra liv på alla sätt. Jag tror att jag var lycklig, på det sätt jag förmådde vara lycklig då. Vi hade gemensamma intressen.
Han var professor i romanska språk. Vi tyckte om att resa tillsammans. Jag var inte medveten om att jag ville ändra på någonting. Och det var inte jag som gjorde slut, egentligen. Eller kanske det var jag, på sätt och vis. För precis som Olof ville Elliot så småningom ha mer än jag kunde ge honom. Han ville framför allt ha barn. Det var inte så att han på något sätt ställde några krav. Men jag kunde se honom med andras barn. Framför allt hans systers tre barn.
Ibland kunde han prata om det lite allmänt. Och jag visste vad han tänkte, vad han hoppades. Och jag insåg att jag inte kunde tänka mig att ge honom det. Från det ögonblicket var vårt förhållande omöjligt. Vi satt på en bänk i Regent's Park en försommareftermiddag. Framför oss låg vattnet spegelblankt och det doftade av vårblommor i den ljumma luften.
Det var en så hoppfull eftermiddag. Som gjord för kärlek och glädje. Men där satt vi och plågade oss igenom det samtal vi borde ha haft mycket tidigare. Vi grät båda två. När vi sedan promenerade hem var vårt förhållande slut.
”Jag som aldrig ens visste att han fanns.” Emmas röst lät avlägsen.
”Nej, jag vet. I efterhand kunde jag ju inte låta bli att fundera på hur vi kunde leva så länge tillsammans utan att diskutera några av de viktigaste frågorna i våra liv. Istället var jag tacksam över att Elliot aldrig ställde några frågor. Aldrig begärde någonting av mig. Och jag frågade just ingenting om hans bakgrund heller, även om vi träffade hans syster då och då. Men framför allt frågade jag ingenting om vad han hade för drömmar. Hur han såg på sin, ja på vår, framtid. Och så kan man ju inte leva. Inte i längden.”
”Många lever så, Maria. Utan att någonsin behöva konfronteras med varandras hopp och innersta drömmar. Det är konstigt, men så är det.
