Kapitel 34: Beslut (2)
” Benjamins ansiktsuttryck var kyligare än någonsin; det såg märkligt ut med hans pojkaktiga drag. ”Synd att du inte kunde ersätta min vilja med din medan du ändå höll på, för då kanske du kunde ha blivit nöjd med mig.”
Amuns ögon smalnade. Han gjorde en snabb gest mot Kebi och de gick raka vägen ut genom dörren.
”Han ger sig inte av”, mumlade Edward lågt, ”men han kommer att hålla sig mer på avstånd från och med nu. Han bluffade inte när han pratade om att ansluta sig till Volturi.”
”Varför försvann Alistair?” viskade jag.
”Ingen vet säkert, han lämnade ingen lapp. Att döma av hans muttranden står det klart att han tror att en strid är oundviklig. Och trots hans uppträdande bryr han sig alldeles för mycket om Carlisle för att gå över till Volturi. Jag antar att han kom fram till att risken var för stor.” Edward ryckte på axlarna.
Trots att samtalet uppenbarligen bara var mellan oss två, hörde förstås alla andra det också. Eleazar svarade, som om Edward talat till alla.
”Hans muttranden tydde på att det var lite mer komplicerat än så. Vi har inte pratat mycket om Volturis planer, men Alistair är rädd att Volturi inte kommer att lyssna även om vi lyckas bevisa er oskuld. Han tror att de kommer att hitta en ursäkt för att få sin vilja igenom här.”
Vampyrerna sneglade bekymrat på varandra. Tanken på att Volturi skulle manipulera sina egna okränkbara lagar för vinnings skull var inte populär. Bara rumänerna förblev oberörda, med ironiska leenden på läpparna. De verkade roade av att de andra hade så höga tankar om deras gamla fiender.
Många lågmälda samtal tog sin början samtidigt, men det var rumänerna jag lyssnade på. Kanske för att den ljushårige Stefan regelbundet sneglade åt mitt håll.
”Jag hoppas verkligen att Alistair har rätt om det här”, mumlade Stefan till Vladimir. ”Hur det än slutar, kommer ryktet att sprida sig. Det är på tiden att vårt folk får se vad Volturi har blivit. De kommer aldrig att falla, så länge alla tror på deras struntprat om att de beskyddar vår värld och vår livsstil.”
”När vi härskade var vi åtminstone ärliga om vad vi var”, svarade Vladimir.
Stefan nickade. ”Vi klädde oss inte i vitt och kallade oss för helgon.”
”Jag tror att tiden är inne”, sa Vladimir. ”Tror du att vi någonsin kommer att hitta en starkare grupp än den här? En bättre chans?”
”Ingenting är omöjligt. En vacker dag kanske …”
”Vi har väntat i femtonhundra år, Stefan. Och de har bara blivit starkare.” Vladimir tystnade och sneglade på mig. Han verkade inte överraskad när han upptäckte att jag iakttog honom. ”Om Volturi vinner den här striden, kommer de att bli ännu starkare”, fortsatte han. ”För varje ny erövring får de mer makt.
Tänk bara vad den nyfödda skulle kunna ge dem”, sa han med en menande blick på mig. ”Och hon har knappt börjat upptäcka sin talang än. Och jordskälvaren …” Vladimir nickade mot Benjamin, som stelnade till. Nu lyssnade nästan alla på rumänerna, precis som jag. ”Men eftersom de har sina häxtvillingar behöver de inte illusionisten eller den strömförande.” Hans blick gled från Zafrina till Kate.
Stefan såg på Edward. ”Tankeläsaren är inte heller direkt nödvändig för dem. Men jag förstår vad du menar. De kommer att öka sin styrka avsevärt om de vinner.”
”Och det har vi inte råd att låta dem göra, eller hur?”
Stefan suckade. ”Jag måste nog instämma. Och det betyder …”
”Att vi måste göra motstånd medan det fortfarande finns hopp.”
”Om vi bara kan försvaga dem, avslöja dem …”
”Så kan andra avsluta jobbet senare.”
”Och vår långa vendetta kommer slutligen att vara över.”
De såg på varandra en lång stund. ”Det verkar inte finnas något annat sätt”, sa Vladimir.
”Så vi slåss”, konstaterade Stefan.
Jag såg att det var svårt för dem, att de slets mellan överlevnadsinstinkt och hämndlystnad, men leendena de utväxlade var ändå förväntansfulla.
”Vi slåss”, instämde Vladimir.
Jag antog att det var någonting positivt. Precis som Alistair var jag övertygad om att en strid var oundviklig. I så fall kunde ytterligare två vampyrer på vår sida bara vara till hjälp. Men rumänernas beslut fick mig ändå att rysa.
”Vi kommer också att slåss”, sa Tia, och hennes låga röst var allvarligare än någonsin. ”Vi tror att Volturi kommer att missbruka sin makt. Vi har ingen önskan att tillhöra dem.” Hon såg på sin partner.
Benjamin flinade och sneglade okynnigt på rumänerna. ”Jag är tydligen en eftertraktad handelsvara”, konstaterade han, ”som måste kämpa för sin rätt till frihet.”
”Det här blir inte första gången jag måste slåss för min”, insköt Garrett retsamt. Han gick fram till Benjamin och klappade honom på ryggen. ”Förtryck måste bekämpas.”
”Vi står på Carlisles sida”, sa Tanya. ”Och vi slåss med honom.”
Rumänernas beslut verkade få de andra att också vilja tillkännage sin ståndpunkt.
”Vi har inte bestämt oss än”, sa Peter. Han tittade ner på Charlotte, som pressade ihop läpparna och såg missnöjd ut. Hon verkade i alla fall ha bestämt sig. Jag undrade för vad.
”Samma här”, sa Randall.
”Och här”, instämde Mary.
”Flocken kommer att slåss med Cullens”, konstaterade Jacob plötsligt. ”Vi är inte rädda för några vampyrer”, tillade han med ett flin.
”Barn”, muttrade Peter.
”Småbarn”, rättade Randall honom.
Jacob bara flinade.
”Jag är i alla fall med”, sa Maggie och lyfte bort Siobhans beskyddande hand från sin axel. ”Jag vet att Carlisle har sanningen på sin sida, och det kan jag inte ignorera.”
Siobhan tittade bekymrat på den yngsta medlemmen i sin familj. ”Carlisle”, sa hon, som om de varit ensamma, och ignorerade den plötsligt formella stämningen efter alla uttalanden. ”Jag vill inte att det här ska leda till någon strid.”
”Inte jag heller, Siobhan. Det är det sista jag vill, det vet du.” Han drog på munnen. ”Du kanske borde koncentrera dig på att göra det till ett fridfullt möte.”
”Du vet att det inte kommer att hjälpa.”
Jag mindes Roses och Carlisles samtal om den irländska gruppens ledare. Carlisle trodde att Siobhan hade en diskret men kraftfull gåva som gjorde att saker och ting blev som hon ville – men Siobhan verkade inte tro på sig själv.
”Det kan inte skada”, påpekade Carlisle.
Siobhan himlade med ögonen. ”Ska jag visualisera den utgång jag hoppas på?” frågade hon sarkastiskt.
Carlisle log brett nu. ”Det vore bra”, svarade han.
”Då finns det väl ingen anledning för min grupp att ta ställning, eller hur? Eftersom det inte kommer att bli någon strid.” Hon lade handen på Maggies axel igen och drog flickan närmare sig. Siobhans partner, Liam, stod tyst och uttryckslös.
Nästan alla andra i rummet verkade förbryllade av Carlisles och Siobhans skämtsamma meningsutbyte, men ingen förklaring kom.
De dramatiska talen var slut för kvällen. Gruppen skingrades långsamt när vissa gav sig av för att jaga, andra för att fördriva tiden med Carlisles böcker, teveapparater eller datorer.
Edward, Renesmee och jag bestämde oss för att jaga.
Jacob följde med. ”Korkade blodsugare”, muttrade han för sig själv när vi kom ut. ”De tror att de är så överlägsna.” Han fnös.
”De kommer att bli rätt förvånade när barnungarna räddar deras överlägsna liv, eller hur?” frågade Edward.
Jacob flinade och boxade till honom på axeln. ”Det kan du lita på.”
Det här var inte vår sista jakt. Vi skulle alla jaga igen, närmare det datum vi räknade med att Volturi skulle dyka upp. Eftersom vi inte visste exakt när det var, planerade vi att för säkerhets skull tillbringa några nätter ute på den stora basebollängen Alice hade sett. Allt vi visste var att de skulle komma samma dag som snön lade sig på marken. Vi ville inte ha Volturi alltför nära Forks, och Demetri skulle leda dem till oss. Jag undrade vem han skulle spåra och antog att det var Edward, eftersom han inte kunde spåra mig.
Jag tänkte på Demetri medan jag jagade, och fäste ingen större uppmärksamhet vid mitt byte eller de stora snöflingorna som slutligen börjat falla, men som smälte innan de nådde den steniga marken. Skulle Demetri inse att han inte kunde spåra mig? Hur skulle han tolka det? Hur skulle Aro tolka det? Eller hade Edward fel? Det fanns några undantag för vad jag kunde stå emot, några sätt att ta sig förbi skölden. Allt som pågick utanför mitt sinne var sårbart – sådant som Jasper, Alice och Benjamin kunde göra, till exempel. Demetris gåva kanske också var annorlunda.
Sedan slogs jag av en tanke som fick mig att stelna till. Den halvtömda hjorten gled ur mina händer. Snöflingor upplöstes några centimeter från den varma kroppen med ett svagt väsande ljud. Jag stirrade oseende på mina blodiga händer.
Edward såg min reaktion och sprang genast fram till mig, utan att ens börja dricka av sitt eget byte.
”Vad är det?” frågade han med låg röst och började spana efter något som kunnat förklara min reaktion.
”Renesmee”, fick jag fram.
”Hon är bara på andra sidan om de där träden”, sa han lugnande. ”Jag hör både hennes tankar och Jacobs. Hon mår fint.”
”Det är inte så jag menar”, sa jag. ”Jag tänkte på min sköld – ni är ju så övertygade om att den är värd någonting, att den kan vara till hjälp. Jag vet att de andra hoppas att jag ska kunna skydda Zafrina och Benjamin, även om jag bara kan hålla den uppe några sekunder i taget. Men tänk om det är ett misstag? Tänk om ert förtroende för mig är anledningen till att vi förlorar?”
Min röst började låta hysterisk, även om jag kunde behärska mig tillräckligt mycket för att inte skrika. Jag ville inte göra Renesmee upprörd.
”Var har du fått det ifrån, Bella? Det är naturligtvis fantastiskt att du kan skydda dig, men det är inte ditt ansvar att rädda någon annan. Stressa inte upp dig i onödan.”
”Men tänk om jag inte kan skydda någonting?” viskade jag förtvivlat. ”Den här talangen är så bristfällig, så opålitlig! Det finns ingen logik i den. Den kanske inte alls kan skydda mot Alec!”
”Såja”, mumlade han lugnande. ”Ta det lugnt nu. Och oroa dig inte för Alec. Vad han gör skiljer sig inte från det Jane och Zafrina gör. Det är bara en illusion – och han tar sig inte förbi din sköld, lika lite som jag gör det.”
”Men Renesmee gör det!” väste jag panikslaget. ”Det känns så naturligt att jag aldrig har ifrågasatt det förut. Det är bara en del av vem hon är. Men hon skickar sina tankar rakt in i mitt huvud, precis som hon gör med alla andra. Det finns hål i min sköld, Edward!”
Jag stirrade förtvivlat på honom, väntade på att han skulle reagera. Han bet sig i läppen, som om han funderade på hur han skulle uttrycka sig, men såg helt oberörd ut.
”Du tänkte på det här för länge sedan, eller hur?” frågade jag och kände mig som en idiot som inte reflekterat över det på flera månader.
Han nickade och drog lite på munnen. ”Första gången hon rörde dig.”
Jag suckade åt min egen dumhet, men hans lugn hade smittat av sig lite. ”Och det besvärar dig inte? Du ser det inte som ett problem?”
”Jag har två teorier, den ena mer sannolik än den andra.”
”Ta den minst sannolika först.”
”Tja, hon är ju din dotter”, påpekade han. ”Hälften av hennes gener kommer från dig. Jag brukade ju reta dig för att dina tankar inte rörde sig på samma våglängd som alla andras – det kanske gäller henne också.”
Det lät inte rimligt. ”Men du hör ju hennes tankar alldeles utmärkt. Alla hör hennes tankar. Och tänk om Alec rör sig på en annan våglängd? Tänk om ...”
Han pressade ett finger mot mina läppar. ”Jag har tänkt på det. Vilket är anledningen till att jag tror att nästa teori är mer trolig.”
Jag bet ihop och väntade.
”Minns du vad Carlisle sa till mig om henne, när hon just hade visat dig sitt första minne?”
Klart att jag mindes. ”Han sa att det var en intressant skruv, att hon gjorde raka motsatsen till det du gör.”
”Ja.
