Kapitel 37: Konstgrepp (3)
”Jag kom hit på Carlisles begäran, precis som de andra, för att vittna”, sa han. ”Det är naturligtvis inte längre nödvändigt, när det gäller barnet. Vi kan alla se vad hon är. Så jag stannade för att bevittna något annat. Er.” Han pekade mot de oroliga vampyrerna. ”Två av er känner jag – Makenna, Charles – och jag ser att många av er andra också är vandrare, vagabonder som jag själv. Vi står inte till svars för någon. Så lyssna noga på vad jag säger er nu.
De äldste kom inte hit för att skipa rättvisa, som de sa till er. Vi misstänkte att de hade andra planer, och det är nu bevisat. De kom hit med en felaktig men giltig ursäkt för sina handlingar. Och ni har nu sett dem gripa efter halmstrån, försöka hitta en annan förevändning för att kunna verkställa sin ursprungliga plan – att förinta den här familjen.” Han gjorde en gest mot Carlisle och Tanya. ”Volturi kom hit för att förinta en grupp de ser som ett hot. Ni kanske, som jag, ser på den här klanens gyllene ögon och förundras. De är svåra att förstå sig på, det är sant. Men de äldste ser något annat än klanens ovanliga val av livsstil. De ser makt.
Jag har själv bevittnat banden som finns i den här familjen – för de är en familj. Dessa märkliga, gyllenögda vampyrer förnekar sin egen natur. Men i stället har de hittat något som kanske till och med är värt mer än att bara tillfredsställa sina behov. Jag har studerat dem under min tid här, och det verkar som om det som är avgörande för deras starka sammanhållning – det enda som gör den möjlig – är barmhärtigheten som präglar deras uppoffringar. Det finns inga aggressioner här, som dem vi alla såg i de stora klanerna i södern som växte och upplöstes så hastigt på grund av alla sina fejder. Här finns ingen längtan efter herravälde. Och det vet Aro till och med bättre än jag.”
Jag iakttog Aros ansikte medan Garrett fällde sin dom över honom, väntade spänt på en reaktion. Men Aro såg bara artigt road ut, som om han väntade på att ett missbelåtet litet barn skulle upptäcka att ingen fäste någon uppmärksamhet vid hans vredesutbrott.
”När Carlisle berättade vad som väntade, försäkrade han att han inte kallat hit oss för att slåss. Dessa vittnen”, fortsatte han och pekade på Siobhan och Liam, ”gick med på att försöka hejda Volturis framfart genom sin blotta närvaro, för att Carlisle skulle få en chans att försvara sig. Men vissa av oss …” Han sneglade på Eleazar. ”… undrade om det skulle räcka med sanningen för att stoppa Volturis så kallade rättvisa. Är Volturi här för att bevara vår hemlighet, eller för att skydda sin egen makt? Kom de för att förinta en otillåten skapelse, eller en livsstil? Skulle de nöja sig med att konstatera att det rörde sig om en inbillad fara, ett missförstånd? Eller skulle de verkställa sina planer utan rättvisa som ursäkt?
Nu har vi fått svaret på alla de frågorna. Vi har hört dem i Aros lögnaktiga ord – vi har en ibland oss som med säkerhet kan avgöra om någon ljuger – och vi ser dem nu i Caius giriga leende. Deras vaktstyrka är bara ett vapen, ett redskap i sina herrars strävan efter maktfullkomlighet.
Så nu återstår andra frågor, frågor bara ni kan besvara. Vem härskar över er, nomader? Lyder ni under någon annan vilja än er egen? Är ni fria att välja er egen väg, eller ska Volturi få avgöra hur ni lever? Jag kom hit för att vittna, men jag stannar för att slåss. Volturi struntar i om barnet lever eller dör. De är ute efter vår fria vilja.”
Sedan vände han sig mot de äldste. ”Så gör ert drag! Inga fler lögnaktiga svepskäl. Var uppriktiga om era avsikter, som vi är uppriktiga om våra. Vi kommer att försvara vår frihet. Ni kan välja om ni vill attackera den eller inte. Välj nu, och låt dessa vittnen få se vad det här egentligen handlar om.”
Än en gång såg han på Volturis vittnen, granskade dem alla. Kraften i hans ord avspeglades tydligt i deras ansikten. ”Ni kan ansluta er till oss, om ni vill. Om ni tror att Volturi tänker låta er överleva och föra den här historien vidare, så misstar ni er. Kanske kommer vi alla att förintas”, sa han med en axelryckning, ”men kanske inte. Kanske har Volturi slutligen mött sina övermän. Men en sak kan jag lova er – om vi faller, så faller ni.”
Han avslutade sitt brandtal genom att backa tillbaka till Kates sida och luta sig framåt, redo att försvara sig.
Aro log. ”Ett väldigt vackert tal, min revolutionäre vän.”
Garrett stod kvar i stridsposition. ”Revolutionär?” morrade han. ”Och vem gör jag revolution mot, om jag får fråga? Är du min kung? Vill du att jag också ska kalla dig herre, som dina lismande vakter?”
”Fred, Garrett”, sa Aro vänligt. ”Jag refererade bara till tiden för din födelse. Du är fortfarande en patriot, märker jag.”
Garrett blängde ursinnigt på honom.
”Låt oss fråga våra vittnen”, föreslog Aro. ”Låt oss höra deras tankar innan vi fattar vårt beslut. Säg mig, mina vänner …” Han vände oberört ryggen mot oss, gick några meter närmare samlingen med nervösa åskådare som nu glidit ännu närmare skogsbrynet. ”Vad tycker ni om allt det här? Jag kan försäkra er att barnet inte är vad vi fruktade. Vågar vi ta risken att låta henne leva? Ska vi sätta hela vår värld på spel för att inte splittra hennes familj? Eller har käre Garrett uppfattat situationen korrekt? Vill ni slåss på deras sida mot vår plötsliga strävan efter maktfullkomlighet?”
Vittnena mötte vaksamt hans blick. En liten, mörkhårig kvinna sneglade osäkert på den blonde mannen vid sin sida.
”Är det allt vi har att välja på?” frågade hon plötsligt och såg Aro rakt i ögonen. ”Måste vi samtycka med er, eller slåss mot er?”
”Naturligtvis inte, kära Makenna”, svarade Aro och verkade förfärad över att någon kunnat dra den slutsatsen. ”Ni kan förstås välja att gå härifrån, som Amun gjorde, även om ni inte ställer er bakom rådets beslut.”
Makenna såg på den blonde mannen igen, och han nickade nästan omärkligt. ”Vi kom inte hit för att slåss”, sa hon. ”Vi kom för att vittna. Och vi kan vittna om att den här familjen är oskyldig. Allt Garrett sa är sant.”
”Åh”, sa Aro sorgset. ”Det gör mig bedrövad att du ser oss på det sättet, Makenna. Men det är risken med vårt arbete.”
”Det är inte vad jag ser, utan vad jag känner.” Makennas ljushårige partner talade med gäll, nervös röst. Han sneglade på Garrett. ”Garrett sa att de kan avgöra om någon ljuger. Jag vet också när jag hör sanningen, och när jag inte gör det.” Med skrämda ögon ställde han sig närmare Makenna och väntade på Aros reaktion.
”Frukta oss inte, Charles, min vän. Jag tvivlar inte på att patrioten tror på sina egna ord.” Han skrockade lågt.
”Det är vårt vittnesmål”, sa Makenna. ”Och nu ger vi oss av.”
Hon och Charles backade långsamt och vände sig inte om förrän de försvunnit bland träden. En annan främling började backa åt samma håll, och ytterligare tre följde hans exempel.
Jag granskade de trettiosju vampyrerna som stod kvar. Några av dem verkade helt enkelt för omtumlade för att kunna fatta ett beslut, men majoriteten verkade alltför medveten om vad den här konfrontationen skulle leda till. Jag antog att de offrade sitt försprång för att i stället få veta exakt vem som skulle ta upp jakten på dem.
Jag var säker på att Aro tolkade situationen på samma sätt. Han vände sig om och gick långsamt tillbaka till sin vaktstyrka. Han stannade framför den och tilltalade den med klar, lugn röst.
”Vi är underlägsna i antal, mina kära”, började han. ”Och vi kan inte vänta oss någon hjälp utifrån. Ska vi lämna den här frågan obesvarad för att rädda oss själva?”
”Nej, herre”, viskade alla med en mun.
”Är det kanske värt att offra några av våra egna för att skydda hela vår värld?”
”Ja”, andades de. ”Vi fruktar ingenting.”
Aro log och vände sig mot sina svartklädda kamrater. ”Bröder”, sa han allvarligt. ”Vi har mycket att ta ställning till här.”
”Låt oss överlägga”, sa Caius ivrigt.
”Låt oss överlägga”, instämde Marcus ointresserat.
Aro vände ryggen åt oss igen, och de tre äldste tog varandra i hand för att bilda en svartklädd triangel.
Så fort Aros uppmärksamhet riktades mot den tysta överläggningen slank ytterligare två vittnen in i skogen. Jag hoppades, för deras skull, att de var snabba.
Det var nu det gällde. Jag lyfte försiktigt bort Renesmees arm från min hals. ”Minns du vad jag sa till dig?”
Tårarna steg i hennes ögon, men hon nickade. ”Jag älskar dig”, viskade hon.
Edward iakttog oss nu, med uppspärrade ögon, precis som Jacob.
”Jag älskar dig också”, sa jag och rörde vid hennes berlock. ”Mer än själva livet.” Jag kysste hennes panna.
Jacob gnällde ängsligt.
Jag ställde mig på tå och viskade i hans öra. ”Vänta tills du är säker på att de är distraherade, sedan springer du med henne. Spring så långt du bara kan. Och när ni har tagit er så långt ni kan till fots, har hon allt ni behöver för att flyga vidare.”
Edwards och Jacobs ansikten var nästan identiska masker av skräck, trots att en av dem var ett djur.
Renesmee sträckte sig efter Edward, och han tog henne i sin famn. De kramade varandra hårt.
”Var det detta du dolde för mig?” viskade han över hennes huvud.
”För Aro”, andades jag.
”Alice?”
Jag nickade.
Hans ansikte förvreds av förståelse och smärta. Var det så jag hade sett ut när jag äntligen förstått vad Alices ledtrådar innebar?
Jacob morrade lågt, med rest ragg och blottade tänder.
Edward kysste Renesmees panna och båda hennes kinder innan han lyfte henne mot Jacob. Hon kravlade snabbt upp på hans rygg, satte sig till rätta mellan hans enorma skulderblad och grep tag i hans päls.
Jacob vände sig mot mig med plågad blick. Den låga morrningen fortsatte vibrera i hans bröstkorg.
”Vi kan inte anförtro någon annan det här”, mumlade jag till honom. ”Om du inte hade älskat henne så mycket, skulle jag inte ha klarat det. Jag vet att du kan skydda henne, Jacob.”
Han gnällde lågt och sänkte huvudet för att puffa till min axel.
”Jag vet”, viskade jag. ”Jag älskar dig också, Jake. Du kommer alltid att vara min bäste vän.”
En tår stor som en baseboll rullade ner i den rödbruna pälsen under hans ena öga.
Edward lutade huvudet mot Jacobs skuldra. ”Farväl, Jacob. Min bror.”
De andra kunde inte låta bli att lägga märke till vårt avsked. De stirrade oavvänt på den tysta, svarta triangeln ett femtiotal meter bort, men jag visste att de lyssnade.
”Så det finns inget hopp?” viskade Carlisle. Det fanns ingen rädsla i hans röst, bara beslutsamhet och accepterande.
”Det finns absolut hopp”, mumlade jag tillbaka. Det kan vara sant, intalade jag mig. ”Jag känner bara till mitt eget öde.”
Edward tog min hand. Han visste att det gällde honom också. När jag sa mitt eget öde rådde det ingen tvekan om att jag menade oss båda. Vi var två halvor av samma enhet.
Esme drog ett snyftande andetag bakom mig. Hon svepte förbi oss, rörde vid våra ansikten när vi passerade, ställde sig bredvid Carlisle och tog hans hand.
Plötsligt omringades vi av mumlade avskedshälsningar och kärleksförklaringar.
”Om vi överlever det här”, viskade Garrett till Kate, ”så följer jag dig överallt.”
”Och det säger han nu”, muttrade hon.
Rosalie och Emmett kysstes, snabbt men passionerat.
Tia smekte Benjamins ansikte. Han log glatt mot henne, tog hennes hand och tryckte den mot sin kind.
Jag såg inte alla uttryck för kärlek och smärta. Jag distraherades av ett plötsligt, fladdrande tryck mot utkanten av min sköld. Jag kunde inte avgöra var det kom ifrån, men det verkade riktat mot de i vår grupp som stod längst bort från mig, särskilt Siobhan och Liam.
