×

我们使用cookies帮助改善LingQ。通过浏览本网站,表示你同意我们的 cookie 政策.


image

Radio Sweden på lätt svenska 2020 - 2021, Museum vill berätta mer om kvinnliga luffare

Museum vill berätta mer om kvinnliga luffare

Museum vill berätta mer om kvinnliga luffareLyssna från tidpunkt:

2022-01-17 15:38:00

Under slutet av 1800-talet fram till mitten på 1900-talet fanns det många luffare i Sverige. Luffare var personer som saknade hem och som gick runt och tog tillfälliga jobb i södra Sverige. Nu letar ett museum i Småland efter personer som levde under den här tiden, som kan berätta mer om luffarnas historia.

Sverige såg väldigt annorlunda ut för 150 år sedan. Många var mycket fattiga och längtade efter ett bättre liv. Över en miljon svenskar flydde från Sverige till USA för att komma bort från svält och fattigdom. Under den här tiden fanns det en grupp i samhället som kallades för "luffare". Luffare var oftast män som sakande hem och som levde på vägarna. De försörjde sig genom olika tillfälliga jobb som att måla tavlor eller göra cigarrer. Inger Rydbrink jobbar på Hönsalottas luffarmuseum i Emmaboda som ligger i Småland. Hon säger att trots att de flesta luffare var män, så är det viktigt att berätta om de få kvinnor som fanns. De hade det mycket svårt eftersom många tvingades sälja sina kroppar för att klara sig. På den tiden kallades det för "otukt", säger hon till SVT. – Av de 20 000 luffarna som fanns var ungefär 10-15 procent kvinnliga luffare. Det var ju en rätt så liten andel av allihop. Men deras öden behövs ju också beskrivas, för det var lite speciellt. Många av dem levde i ytterligare utsatthet . För många av dem bedrev otukt. Men det är de här berättelserna som inte finns nedtecknade någonstans som vi behöver få med i våra böcker nu. Nu vill Inger Rydbrink att folk som levde under den här tiden och som har minnen ska kontakta museet. Hon håller på att skriva en bok och söker därför personer som fortfarande lever och kommer ihåg. Det kan vara alltifrån bilder och historier till märken som luffare ristat in på grindstolpar, säger hon.

Museum vill berätta mer om kvinnliga luffare Museum wants to tell more about female tramps O museu quer contar mais sobre as mulheres vagabundas Музей хоче більше розповісти про жінок-бродяжок

Museum vill berätta mer om kvinnliga luffareLyssna från tidpunkt:

2022-01-17 15:38:00

Under slutet av 1800-talet fram till mitten på 1900-talet fanns det många luffare i Sverige. З кінця 19-го до середини 20-го століття у Швеції було багато волоцюг. Luffare var personer som saknade hem och som gick runt och tog tillfälliga jobb i södra Sverige. Волоцюги - це бездомні люди, які мандрували і знаходили тимчасову роботу на півдні Швеції. Nu letar ett museum i Småland efter personer som levde under den här tiden, som kan berätta mer om luffarnas historia.

Sverige såg väldigt annorlunda ut för 150 år sedan. Många var mycket fattiga och längtade efter ett bättre liv. Över en miljon svenskar flydde från Sverige till USA för att komma bort från svält och fattigdom. Понад мільйон шведів втекли зі Швеції до США, рятуючись від голоду та бідності. Under den här tiden fanns det en grupp i samhället som kallades för "luffare". У цей час у суспільстві існувала група, яку називали "волоцюгами". Luffare var oftast män som sakande hem och som levde på vägarna. De försörjde sig genom olika tillfälliga jobb som att måla tavlor eller göra cigarrer. Вони заробляли собі на життя різними випадковими заробітками, такими як малювання картин або виготовлення сигар. Inger Rydbrink jobbar på Hönsalottas luffarmuseum i Emmaboda som ligger i Småland. Hon säger att trots att de flesta luffare var män, så är det viktigt att berätta om de få kvinnor som fanns. Вона каже, що хоча більшість волоцюг були чоловіками, важливо розповісти історію тих небагатьох жінок, які там були. De hade det mycket svårt eftersom många tvingades sälja sina kroppar för att klara sig. På den tiden kallades det för "otukt", säger hon till SVT. – Av de 20 000 luffarna som fanns var ungefär 10-15 procent kvinnliga luffare. Det var ju en rätt så liten andel av allihop. Це була досить невелика частка від загальної кількості. Men deras öden behövs ju också beskrivas, för det var lite speciellt. Але їхні долі теж треба описати, бо вони були дещо особливими. Många av dem levde i ytterligare utsatthet . Багато з них жили в ще більшій вразливості. För många av dem bedrev otukt. Men det är de här berättelserna som inte finns nedtecknade någonstans som vi behöver få med i våra böcker nu. Але саме ці історії, які ніде не записані, нам потрібно зараз включити в наші книги. Nu vill Inger Rydbrink att folk som levde under den här tiden och som har minnen ska kontakta museet. Hon håller på att skriva en bok och söker därför personer som fortfarande lever och kommer ihåg. Det kan vara alltifrån bilder och historier till märken som luffare ristat in på grindstolpar, säger hon. Це може бути що завгодно - від малюнків та історій до позначок, вирізаних бродягами на стовпах воріт", - каже вона.