ÄR DU FÖR ELLER EMOT FOLKHÄLSOMYNDIGHETEN?
“Är du FÖR eller EMOT folkhälsomyndigheten?”
så skulle man kunna sammanfatta den nuvarande svenska debatten om corona-strategin.
Jag heter Henrik Jönsson, och jag är en oberoende, libertariansk entreprenör och samhällsdebattör.
När en grupp forskare nyligen kritiserade folkhälsomyndigheten uppdagades räknefel i deras underlag –
och kritikerna sågades med spektakulära invektiv.
När folkhälsomyndigheten nyligen publicerade en rapport om pandemiutvecklingen uppdagades också räknefel i underlaget –
och myndigheten hyllades för sin ödmjuka felbarhet.
Gäller dubbla måttstockar rörande åsikter om Sveriges corona-strategi?
Vad ÄR egentligen en strategi - och varför är folk så oense? Dessa frågor tar jag upp i veckans video.
Gillar du mina filmer är jag tacksam om du stöttar mig via ett av betalningsalternativen här ute till vänster.
Mina filmer tar ungefär 3 hela arbetsdagar att göra – varenda vecka –
och min fortsatta produktion är helt beroende av ert stöd. Stort tack till de av er som redan bidrar!
Glöm inte heller att prenumerera på min YouTube-kanal här nedanför om du inte redan gjort det -
och klicka på klockan för att EVENTUELLT få en notis när jag publicerar nytt material.
Prenumerera även på mitt veckobrev så riskerar du inte att missa något, även när algoritmerna inte är med på noterna.
Länken till detta finns i videons beskrivning.
Jag publicerar nytt material med RIGORÖS precision varenda lördagsmorgon klockan 0800 svensk tid!
Idag pratar jag om Strategi, samtal och stridigheter.
Häng med!
“Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.”
Så lyder Matteusevangeliet vers 12:30 –
och uttrycker därmed en önskan om att indela världen i vänner och fiender som är lika gammal som mänskligheten själv.
Detta polariseringsfenomen beskrivs i moralpsykologen Jonathan Haidts bok “The Righteous Mind”
som ett moraliskt fundament kallat “lojalitets- och svek-grunden”.
Detta tribalistiska moralfundament har enligt Haidts teori
vuxit fram ur den styrkefördel lojalitet skänker en sammansvetsad grupp individer.
Enkelt uttryckt: man älskar sitt eget lag, och avskyr motståndarnas –
eftersom överlevnaden en gång i tiden kunde vara beroende av detta.
Men den STÖRSTA avskyn riktas mot FÖRRÄDARE – vilka hotar den egna flockens överlevnad genom att bryta lojaliteten –
för att istället ansluta sig till motståndarlaget.
Att tabubelägga illojalitet mot flocken var en gång i tiden en viktig överlevnadsstrategi.
Från Judas Iskariots förräderi av Jesus – till sagan om ringens “Gollum”
skildras alltid FÖRRÄDAREN som VÄRRE än motståndarlaget självt.
I samband med pandemins allvarliga frågor rörande liv och död uttrycks det lojalitetsmoraliska fundamentet i form av frågan
“är du FÖR eller EMOT folkhälsomyndigheten?”
Detta är en olycklig polarisering, eftersom vetenskap inte är en konsensusdisiplin.
Att forskare är oense och falsifierar varandras teorier är tvärtom en nödvändig del av det vetenskapliga arbetet.
Även om debattens vågor gått höga i alla tider, så utgör de moderna digitala medierna en ny typ av inslag i det offentliga samtalet.
Nästan alla har idag tillgång till dataunderlag och källor –
vilka tolkas och misstolkas i en konflikt som ytterst är förankrad i det lojalitetsmoraliska fundamentet.
"Här gör vi saker på mitt sätt!"
Detta leder i fråga efter fråga till misstro gentemot motståndarlaget,
vars ärlighet på båda sidor ifrågasätts genom att man underkänner den andres mått, tolkningar och hederlighet.
Från integration till brottsstatistik och klimatförändringar
präglas debatten i allt högre grad av att människor slår varandra i huvudet med kunskapsfragment –
under förevändingen att motståndarlagets tolkningar uppsåtligen är osanna, skadliga och manipulativa.
"De ljuger, det är ett trick!"
Även allvarliga begrepp som “fake news” och anklagelser om att fientlig främmande makt bedriver desinformationskampanjer
används i allt högre grad som vapen i kampen för att underminera motståndarlagets trovärdighet.
I mötet mellan den lojala moralens laganda, vetenskapens behov av oenighet och falsifieringar,
och de digitala mediernas viralitet uppstår inte bara en POLARISERING, utan även en MORALISERING av viktiga frågor.
På grund av detta tolkas exempelvis kritik av folkhälsomyndigheten av somliga
som ett förräderi av den svenska samhällsordningen.
"Ni tre har tillsammans begått högförräderi!"
Den borgerliga debattören Alice Teodorescu illustrerade nyligen lojalitetsmoralen i en gästkolumn i Göteborgsposten.
Hennes text skildrar en tågresa där en akademikervän i telefon vädrat kritik mot den svenska corona-strategin.
Vännen kritiserades efter samtalet av en kupégranne från riksdagskansliet,
detta under förevändningen att en så öppen kritik påstods kunna skada den svenska tilliten.
Att kunna uttrycka kritik mot myndigheters påståenden och beslut är inte förräderi –
det är en nödvändig del av det demokratiska, rationella samtalet.
Att rikta kritik mot de som angriper myndigheterna är OCKSÅ en nödvändig del av det demokratiska, rationella samtalet.
Olika argument måste få framföras, prövas och kullkastas så att de bästa slutsatserna kan identifieras –
utan att meningsmotståndarna under förtäckta former anklagas för förräderi, lögnaktighet och uppsåtlig manipulation.
Ett konkret exempel på just detta beteende är när advokatsamfundets före detta generalsekreterare Anne Ramberg
utan att blinka insinuerade att folkhälsomyndighetens kritiker skulle drivas av avund och opportunism.
"Va' snackar du om, Willis?"
Ett än mer genant exempel är hur kvällstidningen Expressen och magasinet Arbetets kultursidor
båda framhävde negativa statusmarkörer för att förminska författaren och forskaren Lena Einhorn,
efter att hon kritiserat Folkhälsomyndigheten i TV.
Man attackerade materialvalen i Einhorns bostad, underkände hennes val av gardiner,
kritiserade hennes frisyr och och rundade av med ett subjektivt omdöme om hennes “dåliga energi”.
Det hela utgjorde ett karaktärsmord syftande till att likställa Einhorn med den bisarra New Age-twittraren “Barbara Santana”.
“Folkhälsomyndigheten är skapad av egots vibrationer”. Badum-Typ.
I nästa andetag beskrivs statsepidemiologen Anders Tegnell som lugn, korrekt och vars genmäle man gör klokt i att acceptera.
I En angränsade krönika beskrivs han som “den svenska folksjälen förkroppsligad”.
Den moraliska dramaturgin är tydlig: ingen ska kunna ta miste på vem som är vän eller fiende, lojal eller förrädare.
"Det avgörande slaget mellan gott och ont."
Alla perspektiv på krishanteringen inordnas nu i denna lojalitetsmoral.
När kritiker av folkhälsomyndigheten avslöjas ha angett felaktiga siffror och backar –
tas det som bevis på att de är förrädiska haverister.
När folkhälsomyndigheten avslöjas ha publicerat felaktiga siffror och backar –
hyllas de för sin transparens och styrkan i att våga erkänna fel.
Oavsett vem som har rätt eller fel i sak är de flagrant dubbla måttstockarna
en tydlig illustration av den lojalitetsmoraliska dramaturgin.
När Svenska Dagbladets ledarskribent Lydia Wålsten nyligen ställde frågan
vad Sveriges corona-strategi egentligen är och hur den kan utvärderas, blev reaktionen därför förutsägbart stark.
I en diskussion om denna ledartext på min egen Facebooksida
kommenterade en borgerlig politisk tjänsteman på ett sätt som sammanfattade
SAMTLIGA angreppskategorier från det moral-lojalistiska perspektivet.
LOJALITETSMORAL #1 INSTRUMENTELLT MISSTÄNKLIGGÖRANDE:
Först underkänns kritikens själva existensberättigande på rent instrumentell grund,
under förevändningen att den inte anses “bidra” under krisen.
Den underförstådda implikationen är att myndighetskritik i kristid är olämplig
om den inte bedöms vara av någon typ av samhällsnytta.
Denna instrumentella syn på medborgaren –
där individen värderas utifrån användbarhet för politiska, sociala eller ekonomiska mål –
illustrerades kraftfullt av konstnären Peter Tillberg i sin målning “Blir du lönsam, lille vän?” från 1972.
I prydliga skolbänksrader sitter mellanstadiebarn uppradade, som osäkra, håglösa tabula rasa,
vilka underordnade skolverkets ändamålsenliga läroplan inom kort
kommer att mätas utifrån sitt bidrag till det svenska folkhemsbygget.
Vilken svensk som helst som är född mellan 1945 och 1975 känner igen sig i Tillbergs bild:
Den spartanska inredningen. Det höga taket.
Det mjölkaktigt gråaktiga ljus som slår mot anslagstavlan med barnens teckningar i vattenfärg,
vilket i sin faddhet lyckas beröva själva rymden sin spatiala dimension –
där både högdagrar och skuggor försvunnit till förmån för ett jämngrått ljus utan djup, energi och hopp.
Ett av dessa barn var jag, i 1980-talets början.
Tala inte med mig om vad en individ eller verksamhet bör anses bidra med.
Individen är sitt eget mål och tillhör inte staten.
Människan är enligt naturrätten given förmågan och rättigheten att ansvara för sig själv och sin egen lycka,
utan att statsmakten dikterar krav på prestation och bidrag.
I synnerhet när det gäller något så basalt som att ifrågasätta dess myndigheter.
Tala inte med mig om det samhälle som bedömer hur dess medborgare bör bidra.
Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.
LOJALITETSMORAL #2 TEKNOKRATISKT UNDERKÄNNANDE
I andra stycket unde rkänns hela Svenska Dagbladets ledarsida på TEKNOKRATISK grund,
med implikationen att tidningen inte uppfyller erforderligt kunskapsrekvisit för att kunna uttala sig.
TEKNOKRATIN var en centralistisk och elitistisk samhällsströmning i början av 1900-talet
som ville att samhället uteslutande skulle styras av specialister.
Teknokraterna menade att det var olämpligt att icke-specialister fattade beslut –
eller ens uttalade sig i frågor de inte var specialutbildade i.
Alla som någon gång låtit ett gäng ingenjörer designa ett användargränssnitt inser detta statsskicks tillkortakommanden.
Det var exempelvis en god idé att Steve Jobs fick lov att uttala sig, trots att han inte var ingenjör.
I sin mest banala form uttrycks det teknokratiska underkännandet genom den tröttsamma sarkasmen
“Jag visste inte att du var epidemiolog!”
Detta betyder inte att alla yttranden bör värderas lika:
men att underkänna en frågeställning på grund av att avsändaren saknar en godkänd ämbetstitel
är direkt demokratifientligt och är en mycket oroväckande samhällsutveckling.
LOJALITETSMORAL #3 KUNSKAPSMÄSSIGT OGILTIGFÖRKLARANDE:
I det tredje stycket framställs ledartextens ifrågasättande av strategin som löjeväckande,
detta genom att framhålla målsättningen “flattening the curve” som en “glasklar strategi”.
Detta är argumentationens bärande tes:
att en tydligt erkänd och kvantifierbar strategi självklart existerar –
och att den som påstår sig inte förstå detta antingen är en suspekt konspirationsteoretiker eller en haveristisk fårskalle.
Att vilja “platta till kurvan” är däremot ingen strategi alls,
och jag ska nu förklara varför med hjälp av ledarskapsmodeller från näringslivet.
STRATEGISKT, TAKTISKT & OPERATIVT MANAGEMENT På ett övergripande plan brukar styrningen av ett företag delas upp i tre nivåer:
ETT: En övergripande, STRATEGISK plan. TVÅ: En detaljerad TAKTISK målplan, och TRE: en OPERATIV konkret handlingsplan.
Dessa begrepp blandas ofta samman,
och det försvårar hanteringen av utmaningar om man inte tydligt förstår vilken roll varje ledarskapsnivå har.
Den övergripande skillnaden mellan dessa tre nivåer är TIDSHORISONTEN.
Strategi handlar om att beskriva den långsiktiga helhetsbilden,
och tjänar som både kompass och ramverk för verksamhetens samtliga aktiviteter.
Kortfattat kan man säga att den strategiska nivån beskriver den långsiktiga planen för verksamhetens framtid.
Det är styrelsens ansvar att beskriva verksamhetens strategi,
och det är mot denna strategi de löpande själva kommer att utvärderas.
Hur strategin ser ut, och hur väl strategin fungerar är verksamhetens viktigaste mått.
Utan detta är hela organisationen roderlös, och alla underliggande nivåer riskerar att agera fel.
Den TAKTISKA nivån har en kortare tidshorisont,
och uppställer löpande delmål som ska ligga i linje med den överordnade strategiska planen.
Taktiken beskriver hur verksamheten ska övervinna konkreta utmaningar och förverkliga sina delmål.
Om den strategiska planen föreskriver att verksamheten ska vara ledande inom vitvaror
kan det exempelvis vara ett TAKTISKT mål att uppnå en viss marknadsandel i tvättmaskins-branschen.
Taktikens övergripande ansvar är att konkretisera den strategiska planen.
För att detta ska vara möjligt måste strategin inte bara vara glasklar –
den måste även vara förtroendemässigt förankrad så att en taktik upplevs möjlig att utveckla, genomföra och utvärdera.
Den OPERATIVA NIVÅN genomför de aktiviteter som krävs för att uppnå de taktiska delmålen.
Enkelt uttryckt beslutar den operativa nivån om vem som gör vad, och förbereder de resurser som behövs för att kunna göra det.
När en deltagare i TV-programmet “Expedition Robinson” nyligen fastslog att
“Min strategi är att vinna denna tävlingen, och att bli årets Robinson”
förväxlade han en taktisk målsättning med sin övergripande strategi.
Exakt alla deltagare i Expedition Robinson vill vinna expedition Robinson.
Hans utspel tillförde varken strategisk eller operativ information om HUR han ämnade uppnå detta mål.
På samma sätt är det varken en strategi eller en operationell plan när folkhälsomyndigheten vill
“platta till kurvan” och “uppnå flockimmunitet” -
detta är den epidemologiska motsvarigheten till att vilja “vinna Robinson”.
Att inte överbelasta vården är en taktisk målsättning som delas av exakt alla länder,
och säger ingenting om strategin eller vägen dit.
Vad som däremot faktiskt kvalificerar som strategi är de allt ihärdigare försöken att “platta till SAMTALET” i den svenska debatten.
Ambitionen att på lojalmoralisk grund underminera,
ogiltigförklara och svartmåla individer med avvikande perspektiv utgör i så hög grad både kompass och ramverk för hela den svenska modellen
att det faktiskt verkar röra sig om en övergripande strategi –
komplett med taktiska kommunikationspolitiska delmål och operationella grindvakter.
Denna konflikt mellan moralisk lojalitet,
behovet av vetenskaplig oenighet och de sociala mediernas viralitet konfronterar oss med den gamla epistemologiska frågan:
“Är kunskap möjlig?”
Hur kan människor konstruktivt mötas i en allvarlig kris och gemensamt bygga kunskap till grund för förnuftiga beslut?
Därom har de vise tvistat sedan tidernas begynnelse – men det finns skäl för optimism.
Varje gång ny kommunikationsteknologi introducerats har den inledningsvis orsakat stor turbulens, förbud och osämja –
men på sikt bidrog både skrivspråket, tryckpressen och massmedierna till ökad förståelse, bildning och välstånd.
Med fingertoppskänsla och tålamod går det ibland att paketera kommunikation
på ett sätt som gör att den inte stöts bort som fiendskap eller förräderi –
utan istället gläntar på dörren till en större gemenskap.
Här är därför tre kommunikativa råd till dig som vill bryta lojalitetsmoralens polariserande dominans i det offentliga samtalet:
ETT: Dela ut hamburgare! Inom ledarskapsteori tillämpas ibland den konstruktiva kritikens “hamburgermodell”.
Bjud först in med en komplimang rörande någonting ni är överens om. Ifrågasätt sedan.
Avsluta med ännu en komplimang rörande någonting ni är överens om.
För att parafrasera Mary Poppins:
”En sked socker får medicinen att slinka ner!”
Eller i det här fallet då, ett hamburgerbröd.
TVÅ: Var nyfiken i stället för fördömande.
En person som kommit till helt andra slutsatser än dig själv kan lika gärna betraktas som en källa till lärande som en fiende att förgöra.
"Du är smart, och vi är dumma, det är därför vi sjunger denna låt."
I vänlig och respektfull dialog kan ni båda vässa era argument, och samtidigt nyansera era respektive problembilder.
TRE: Spela vänskapsmatcher!
Lojalitetsmoralen skapar lagkänsla och åsiktspaket. Bjud in till en vänskapsmatch.
Det finns tekniker och talanger i alla lag som är värda både respekt och att lyssnas på. Matchen kan vara hård –
men båda lagens målgörande skott bör läras av.
Det finns oftast begripliga bevekelsegrunder bakom de flesta åsiktskomplex.
För exakt ingen beskriver sig själv som “för” eller “emot” folkhälsomyndigheten.
Detta är ett generaliserande och polariserande epitet som endast tillfogas motståndare.
Eftersom jag inledde med Matteus polariserande stridsrop,
väljer jag därför att avsluta med Paulus förbrödrande Efesierbrev, vers 4:2:
“Var alltid ödmjuka och milda, och behandla varandra med tålamod och kärlek.”
Tycker du att laganda är mer lämpat för idrottsevenemang är för samhällspolitisk debatt?
I så fall tycker jag du ska dela den här videon med dina vänner, och varför inte prenumerera på min YouTube-kanal.
Har du egna erfarenheter av polarisering och moralisk lojalitet i debatten?
Dela i så fall gärna med dig av dina erfarenheter i kommentarsfältet här nedanför,
jag uppskattar all respektfull kommunikation – även om jag av tidsbrist inte själv kan delta så mycket i debatten.
Jag heter Henrik Jönsson, och jag uppskattar samtal med människor jag inte håller med – så länge välviljan är ömsesidig.
Tack för mig, och tack för att ni har lyssnat.