DE LUTANDE SIFFRORNA I PISA: Vad säger de om Sverige?
Är PISA-siffrorna ett hederbetyg till det svenska skolväsendet, eller är de en glädjekalkyl med stort mörkertal?
Meningarna går isär, beroende på vem man frågar.
Jag heter Henrik Jönsson, och jag är en oberoende libertariansk entreprenör och samhällsdebattör.
I veckan kom siffror som visar att svensk utbildningskvalitét skjuter i höjden.
Samtidigt framförs kritik om att en alltför stor grupp svagpresterande elever exkluderats från undersökningen.
Vad är sant? Hur görs urvalet? Och hur ska man tolka undersökningens resultat?
Dessa frågor tar jag upp i veckans video.
Gillar du mina filmer hjälper du mig att fortsätta göra dem om du stöttar mig genom något av betalningsalternativen här ute till vänster.
Utan efter fortsatt generösa stöd skulle inte denna libertarianska kanal vara möjlig.
Jag vill även be dig klicka på prenumerera-knappen här nedanför, och påminna om att klicka i “klock-ikonen”
så att du får notiser när jag publicerar nytt videomaterial -
vilket jag gör med nanoteknologisk precision varenda lördagsmorgon klockan 0800 svensk tid!
Idag pratar jag om underlag, utanförskap och utbildning.
Häng med!
Förkortningen PISA står för “Programme for International Student Assessment”
och är en löpande undersökning av de globala skolresultaten för 15-åringar.
Detta undersökningsprojekt initierades år 2000 av OECD -
the “Organisation for Economic Co-operation and Development” - och genomförs vart tredje år.
Syftet med dessa undersökningar är att bistå världens länder med underlag för att förbättra den allmänna bildningsnivån,
ett mål som ligger i linje med OECD:s övergripande syfte att utveckla världsekonomin.
Man gör detta genom att bland annat sammanställa rankningslistor enligt ett poängsystem i ämnena,
matematik, naturvetenskap och läsförståelse.
Sverige, som under åren 2000, 2003 och 2006 låg i listans toppskick föll hastigt under 2009,
med en bottennotering 2012, varefter en återhämtning inleddes.
Detta är goda nyheter. Och svensk utbildning ÄR stark.
Problemet är att PISA-undersökningen inte ger hela bilden.
För det första är förändringen i PISA 2018 inte statistiskt säkerställd.
För det andra framstår det mer än en smula överilat att som
utbildningsminister Anna Ekström utbrista att “Detta är en glädjens dag!”
för att Sverige som kunskapsnation åter platsar strax över OECDs genomsnitt,
tillsammans med länder som Slovenien, Grekland och Turkiet.
För det tredje har Sverige världens högsta exkluderingskvot.
"Hahaha, här har du inget att säga till om!"
Enligt PISA:s regelverk ska icke-representativa elever som rubbar den statistiska balansen exkluderas från dataunderlaget.
Detta gäller funktionshindrade, kognitivt funktionshindrade och individer med bristande språkkunskaper.
År 2015 exkluderade Sverige 5,7% av siffrorna på denna grund.
I årets undersökning har denna exkluderingskvot vuxit till hela 11,1% av underlaget.
OECD-ländernas exkluderingssnitt ligger i övrigt på 4% och önskan är att talet inte ska överskrida 5%,
även om Sverige och ett par andra länder fått dispens från denna regel på grund av ett mycket stort flyktingmottagande.
Normalt sett kodas exkluderade elever efter vilken undantagskategori de tillhör,
men i Sverige har man av juridiska skäl valt att använda samma kod för hela den exkluderade gruppen.
Det går därför inte att utläsa hur mängden funktionshindrade, respektive flyktingar påverkat exklusionskvoten.
Låt oss inleda med att fastslå att OECD:s exklusionsregler är fullt rimliga,
och om man vill ha en bild av vad Sveriges utbildningssystem är kapabelt att prestera är det en god idé att exkludera på det sätt man gjort.
Problemet är att det växande strukturella utbildningsgap som etablerats i det svenska samhället osynliggörs,
trots att det har stor inverkan på skolsystemets funktion och utveckling.
I Limhamn i Malmö går mellan 88 och 90% av alla elever ut grundskolan med gymnasiebehörighet.
På Värner Rydénsskolan i Rosengård är motsvarande siffra 30%, och trenden går mot ökande segregation.
Medelklassen flyttar sina barn längre och längre från problemskolorna, och kunskapsgapet växer.
"Problemet är, tar du Limhamn i Malmö, där går 88-90 procent ut,
de har gymnasiebehörighet, de är medelklassbarn, medelkassföräldrar, medelklassproblem.
Om man hoppar till Värner Rydénskolan i Rosengård i Malmö, där är det 30% som går ut med gymnasiebehörighet."
Att, som delar av den mer handgripliga vänstern ofta föreslår,
i detta läge häva det fria skolvalet för att framtvinga en demografisk blandning
framstår i rådande samhällsklimat vara politiskt självmord.
Även med de mest behjärtansvärda målsättningar är den folkliga acceptansen
för att tvinga familjers barn till miljöer de inte vill vara i mycket, mycket låg.
"Du kan inte tvinga mig. - Å jo det kan jag Fröken Fröken!
Även om socialdemokraterna skulle lyckas undvika att driva fler väljare till Sverigedemokraterna med en sådan linje
skulle denna policy sannolikt pådriva while flight och brain-drain,
när medelklassen i stället röstar med fötterna och helt sonika flyttar till skolupptagningsområden de kan acceptera.
"Där invånarna är stolta över sin kommun."
Man återintroducerar då geografisk segregation, där de som har råd flyttar ut, och de mest utsatta isoleras ytterligare.
Konsekvenserna av denna institutionaliserade nya underklass är omfattande.
Bemannings- och kvalifikationsproblem uppstår i utanförskapsområden,
där många elever lider av olika typer av beteendeproblem och samtidigt befinner sig i en situation där lärartätheten är allt för låg.
Majoriteten av dessa barn och ungdomar når inte gymnasiekompetens.
Många elever saknar helt grundläggande läs- och skrivfärdigheter.
Detta gör dem inte bara oanställningsbara,
utan gör det även omöjligt för dem att delta i det demokratiska samhället -
för den som inte kan läsa eller skriva ordentligt kan varken följa samhällsfrågor
eller ens använda internet i någon större utsträckning.
Dessa barn blir istället ett rekryteringsunderlag för de kriminella gängen, vilket cementerar underklassproblematiken ytterligare.
För barn till en kriminell förälder utan utbildning har mycket små chanser att själv klara sin skolgång,
utan hamnar istället i en upprepande destruktiv spiral.
Som sedvanligt är tonen i sociala medier hätsk: högern anklagar vänstern för glädjekalkyler,
vänsterregeringen anklagar alla andra för populistisk alarmism och oförmåga att glädjas åt en positiv rapport.
Låt mig vara tydlig: det ÄR glädjande att stora delar av det svenska utbildningsväsendet fungerar bra.
All power to us. Hipp hipp hurra et cetera.
Men det är SAMTIDIGT läge att idka självkritik när Sverige måste exkludera nära 300% fler elever än OECD:s genomsnitt.
Det finns inga enkla lösningar på denna problematik.
DELAR av det svenska utbildningssystemet fungerar som PISA-undersökningen tydligt visar, alldeles utmärkt.
Andra delar fungerar inte alls.
"Mellan 100-150 elever var inblandade i ett storbråk i Ronneby i Blekinge nu under dagen.
Det var alltså elever från två olika skolor som var inblandade i det här jätteslagsmålet som bröt ut i samband med en julavslutning."
Bara för att man får positiva resultat om man exkluderar stora mängder illavarslande data
förändras inte den underliggande verkligheten.
Med denna exkluderings-logik hade det även gått att lösa både
arbetslöshetsproblemen, kriminalitetsstatistiken och kommunernas dåliga finanser
genom att helt enkelt exkludera en betydande del av de mest utsatta grupperna från dataunderlaget.
Anledningen till glädjetolkningarna står att finna i den senaste tidens opinionsundersökningar.
Vänsterregeringen och dess tillskyndare är i desperat behov av goda nyheter
i en tid som domineras av våldskriminalitet och väljarförflyttningar till Sverigedemokraterna.
Ytterst speglar den febriga debattnivån ett fenomen som ibland kallas “post-faktisk” politik.
Detta fenomen kännetecknas av en debatt som huvudsakligen kopplats bort från verkliga sakförhållanden,
och som istället från alla håll utkämpas med statistiska utsnitt konstruerade
för att försvara en emotionellt förankrad bild av verkligheten:
Vi lever i den bästa av världar, och samtidigt i en akut systemkollaps.
Landet har aldrig varit tryggare, och är samtidigt statt i inbördeskrig.
Skolresultaten är en Glädjens Dag, och samtidigt ett haveri.
Inget av detta är sant.
Varken utopiker eller dystopiker tenderar att ha rätt.
Sanningen är oftast rörig, motsägelsefull och stadd i rörelse någonstans mitt mellan dessa två poler.
Just därför är bildning så viktig: att samhällsmedborgarna bereds möjlighet att tillägna sig färdigheter i förkovran,
i att pröva sina teser, och utvecklar förmågan att se flera sidor av komplexa problem.
Var dock på det klara med att de människor som slår meningsmotståndare i huvudet
med ohövliga tillmälen för att de hyser en annan tolkning av tillvaron är demokratins gnabbande fiender -
och en vittnesbörd om just den röta som gjort ett verklighetsförankrat samtal så svårt.
Var artig. Var hövlig. Undvik att avsiktligen misstolka dina medmänniskor i syfte att underminera dem.
Tycker du det är viktigare att ha en långsiktig helhetsbild än att fira över delstatistiska mått?
I så fall tycker jag du ska dela den här videon med dina vänner, och varför inte prenumerera på min YouTube-kanal!
Har du egna erfarenheter av det svenska skolsystemets tillstånd?
Skriv gärna och dela med dig av dina erfarenheter i kommentarsfältet, jag uppskattar all respektfull kommunikation.
Jag heter Henrik Jönsson, och jag avråder från både utopiska och dystopiska verklighetsbilder.
Sanningen rör sig någonstans i mitten.
Tack för mig, och tack för att ni lyssnat!
