Kapitel 57
JAG GÖR MÅL, NI BUAR
Det var i maj 2009. Vi skulle möta Lazio hemma.
Hela veckan hade det stått i tidningarna
att jag ville lämna Italien. Ju bättre jag var,
desto mer upprörda blev supportrarna
över att jag ville lämna klubben.
Inters fans kunde visa kärlek.
Men de kunde hata också.
Jag kände när jag kom in att San Siro kokade av ilska.
Redan efter några minuter trasslade jag in mig
i straffområdet. Jag fick inte iväg bollen
och Ultrafansen visslade och buade.
Vad fan, liksom, vi sliter här nere och vi leder ligan
och så kommer fansen med det här? Vilka är ni? Det blev inte bättre. Strax före halvtid
stod det fortfarande noll-noll,
trots att vi pressat på bra. Då började de bua
åt hela laget. Jag tände snett, eller rättare sagt,
jag pumpades upp av adrenalin.
Jag skulle visa dem, och jag spelar bättre när jag är arg.
Tänk på det, bli inte oroliga om ni ser mig rasande.
Okej, jag kan göra något dumt och få rött kort.
Men för det mesta är det ett bra tecken.
Hela min karriär bygger på viljan att slå tillbaka. I andra halvlek fick jag bollen femton meter
utanför straffområdet. Jag vände och fintade.
Mellan två backar sköt jag i mål.
Det var ett mål på ren ilska, ett fint mål.
Men det var inte målet folk snackade om efteråt.
Det var min gest efteråt, jag jublade inte.
Jag sprang baklänges mot vår planhalva
med ansiktet vänt mot Ultrafansen.
Hela tiden hyssjade jag med fingret åt dem. Det var, håll käft, liksom.
Här är mitt svar på ert skit. Jag gör mål, ni buar.
Det där blev den stora grejen från matchen.
Såg ni? Såg ni? Det var något nytt: en öppen konflikt mellan fansen
och lagets största stjärna. Mourinho höll med mig.
Han pekade med fingret mot sitt huvud, liksom:
Ni är dumma i huvudet där uppe på läktaren. Ni fattar, om det varit spänt innan
blev det ännu värre nu. Det mullrade på arenan.
Men jag fortsatte att spela bra, på ren ilska.
Jag passade fram till två-noll.
Jag var nöjd när domaren blåste av.
Men det var inte slut. Inte alls.
På väg ut från plan fick jag höra att cheferna
för Ultras väntade på mig nere i omklädningsrummet. Där stod de. Sju, åtta killar som inte säger:
Förlåt, förlåt, får vi byta några ord?
Det här var typer från mina sorters gator.
Grabbar fulla av ilska.
Jag fick hundrafemtio i puls.
Jag blev helt stressad, ärligt talat.
Men jag sa till mig själv: Det går inte att fega ur nu.
En kille från mina trakter får inte backa.
Därför gick jag fram till dem.
Jag märkte direkt att de blev oroliga.
Jag sa: — Är det några som har problem där uppe på läktaren?
— Jo, alltså, många är förbannade ... började de.
— Säg då till dem att komma ner på plan
så löser vi det här en mot en! Därefter gick jag. Hjärtat bankade,
ändå kändes det bra. Jag hade stått upp för mig. Men skiten fortsatte. Supportrarna krävde ett möte.
Men kom igen? Jag ville inte gå på något möte.
En fotbollsspelare har en kort karriär.
Han byter klubbar.
Det visste både jag och fansen. — Be om ursäkt på er hemsida för era burop
och era visslingar, sa jag. Då är jag nöjd.
Då glömmer vi det här. Men ingenting hände. Jo, Ultrafansen bestämde
att de varken skulle bua eller heja på mig.
De skulle låtsas att jag inte fanns.
Lycka till, tänkte jag. Jag var inte lätt att strunta i,
inte då, inte senare. Snacket fortsatte. Ska han gå? Ska han stanna?
Jag ringde Mino:
— Finns några bud? Händer något?
Men inget hände. Det började bli tydligt
att det krävdes riktigt mycket pengar för att köpa mig.
Jag hoppades alltmer på Barca som vann
Champions League samtidigt som Ultras tjafsade.
Jag tänkte: Wow, det där är klubben.
Jag fortsatte att ringa Mino:
— Fan, vad gör du? Ligger du och sover?
— Go and fuck yourself, svarade han.
Du är skit. Ingen vill ha dig!
Du får gå tillbaka till Malmö FF.
— Fuck you! skrek jag. Men självklart slet han för att fixa det.
Det var dags att gå vidare.
Det här kunde bli den största grejen någonsin
och vi var beredda att spela högt.
