Kapitel 63
INGEN ÄR LIKA
Ibland kändes det som i pojklaget i MFF.
Hade jag fått en tränare till som såg mig
som killen från fel förort?
Ändå hade jag inte gjort något.
Inte skallat en lagkamrat, inte snott en cykel.
Jag har aldrig varit så mesig i hela mitt liv.
Borta var den gamla vilda Zlatan!
Jag hamnade i min egen skugga.
Det ordnar sig, tänkte jag. Jag är snart mig
själv igen. Kanske är det bara inbillning.
Guardiola var ju inte otrevlig, inte alls.
Han verkade tro på mig.
Han såg mig göra mål och visste hur mycket
jag betydde för laget. Men ändå ...
den där känslan försvann inte.
Uppfattade han mig som annorlunda?
Måste alla vara lika i den här klubben? Det kändes inte sunt. Ingen är lika.
Är du ingen vanlig kille ska du inte behöva
bli det heller. Fan, om jag försökt bli
som de svenska killarna i MFF hade jag inte
suttit här idag. Lyssna, lyssna inte
är själva grunden till min framgång. I november 2009 mötte vi Real Madrid hemma
på Camp Nou. Mötena mellan oss kallas alltid El Clásico.
Få grejer är som El Clásico.
Trycket är enormt. Folk talar inte om annat.
Jag hade varit borta i femton dagar
efter en känning i låret. Därför började jag på bänken.
Guardiola startade med Thierry Henry på topp
och med Messi till höger och Iniesta till vänster.
Det kändes direkt att Real var mer på.
De skapade många chanser. Vi blev för stillastående
och fick ingen fart på passningsspelet.
Vi hade tur som hade noll-noll efter första halvlek. I början av andra halvlek bad Guardiola mig
värma upp. Det var en skön känsla.
Thierry Henry gick ut och jag kom in.
Jag var spelsugen. Det hade inte gått många minuter förrän Daniel Alves
i Barca fick bollen på högerkanten.
Det var oroligt i Reals försvar,
och i såna lägen tänker jag inte.
Jag bara rusade mot straffområdet.
Då kom inlägget. Jag dundrade fram, blev fri
och sköt en volley bang, bom, i mål.
Arenan väcktes som en vulkan. Vi vann med ett-noll.
Ingen tyckte att det var konstigt att jag kostat
så många miljoner. Jag var het. Sen kom julledigheten. Jag stack till Åre
och körde skoter och hade kul.
Men det som varit tungt på hösten blev värre
när jag kom tillbaka. Jag hade blivit en annan,
mesigare Zlatan. Jag frågade Mino vad ledningen
i Barca tyckte om mig. Han svarade:
— Att du är världens bästa anfallare!
— Jag menar privat. Som person. Sånt hade jag aldrig brytt mig om tidigare.
Jag vill spela bra. Sen fick folk säga vad de ville.
Men nu var det plötsligt viktigt vad de tyckte om mig. Mitt självförtroende var nästan knäckt.
Jag jublade knappt när jag gjorde mål.
Jag vågade inte bli arg.
Jag fick hela tiden blickar och kommentarer
som om jag inte passade in eller var annorlunda.
När jag för första gången försökte passa in
stöttes jag ut. Och sen hände den där grejen med Messi.