Kapitel 70
JAG HAR ETT BUDSKAP TILL GUARDIOLA
Jag och Mino körde ett stenhårt spel och vi märkte
att vi stressade Guardiola och ledningen.
Det var helt enligt planen.
Vi ville göra dem så psykade
att de måste släppa mig billigt.
Det skulle hjälpa mig att få en hög lön i Milan.
Det var ju dit jag ville. Presidenten för klubben, Sandro Rosell, satt i klistret.
Han var tvungen att sälja mig till vilket pris som helst.
Om han inte ville kicka tränaren.
Men det kunde han ju inte efter alla framgångar.
Rosell måste bli av med mig. Han sa:
— Jag är ledsen för det här, men läget är som det är.
Har du någon särskild klubb du vill gå till? Mino och jag körde samma grej igen:
— Real Madrid. Det är den enda klubben
jag kan tänka mig. Han bleknade. Att släppa en Barca-stjärna
till Real är som förräderi. — Omöjligt. Vad som helst men inte det. Sandro Rosell fick panik. Klubben hade köpt mig
för sjuhundra miljoner. Killen hade press på sig
att få tillbaka pengarna. Men han kunde inte
sälja mig till fienden. Fansen skulle hata honom.
— Vad tråkigt, sa vi. Verkligen!
Real är ju den enda klubben vi kan tänka oss. Det var bara fyra dagar kvar tills man inte längre
fick sälja och köpa spelare. Vi skulle spela
en match mot just Milan på Camp Nou.
Ingenting var klart än, men grejen var ändå ute
i tidningar och teve. Galliani, Milans vicepresident,
sa att han inte skulle lämna Barcelona
utan Ibrahimović. Fansen i Barcelona viftade med plakat: ”Stanna, Ibra!”
Det var mycket snack om mig förstås.
Men mest var det Ronaldinhos match.
Ronaldinho spelade nu i Milan, men han
hade varit i Barca.
Under tiden i Barca hade han blivit vald
till världens bästa spelare två år i rad.
Vi skulle få se hans bästa grejer på en storbildsskärm
innan matchen. Sedan skulle han springa ärevarv.
Jag satt i omklädningsrummet och undrade:
Är det här min sista match med laget?
Guardiola såg inte på mig förstås. Då tittade Ronaldinho in genom dörren.
Ronaldinho, han har utstrålning.
Han är en av de största. Alla stirrade på honom. — Ibra! skrek han och flinade.
—Ja?
— Har du packat dina väskor?
Jag är här för att ta med dig till Milano!
Då skrattade alla. Typiskt Ronaldinho liksom.
Alla hade anat det förstås.
Men ingen hade hört det rätt ut. Milan hade inte haft det lätt.
Inter hade varit bäst de senaste åren i Italien.
Alla i Milan längtade efter att komma tillbaka
till toppen. Nu efteråt vet jag att många av spelarna
hade sagt till ledningen:
— För helvete, köp Ibra.
Vi behöver en vinnarskalle i laget. Men Milan hade inte så mycket pengar som förr.
Och Sandro Rosell försökte få ut
så mycket pengar som möjligt för mig.
Mino fortsatte att spela tufft:
— Ni ska inte få ett skit. Ibra ska till Real.
Vi vill inte till Milan. Klockan tickade och Rosell gick ner i pris
gång på gång. Det kändes lovande. Milans vicepresident, Galliani, besökte Helena
och mig i vårt hus i bergen.
Han är en jävel på att förhandla,
men nu var han i underläge.
Han hade ju lovat att inte komma hem utan mig. — Det här vill jag ha i lön, sa jag.
Annars blir det ingen affär. Det var inga dåliga krav.
Han tänkte efter och svettades:
— Okej, sa han till slut. Vi tog i hand. Resten av förhandlingarna var
mellan klubbarna och jag brydde mig inte.
Bara det blev klart. Men det var bråttom nu.
För varje timme som gick blev Sandro Rosell
mer nervös, och mitt pris gick ner och ner.
Till slut såldes jag för tjugo miljoner euro.
Tjugo miljoner!
Tack vare en enda person, Pep Guardiola,
hade priset på mig sjunkit med femtio miljoner. Guardiolas problem hade tvingat klubben att göra
en usel affär. Det visste Sandro Rosell också.
Jag hade gjort tjugotvå mål och femton assist
under min säsong i Barcelona.
Ändå hade jag tappat nästan sjuttio procent i värde.
Vems fel var det? Det visste vi alla. Nu stod vi på kontoret på Camp Nou.
Framför oss låg kontraktet. Det återstod bara
att skriva på och säga tack och hej. Rosell sa:
— Jag vill att ni ska veta att jag gör den sämsta affären
i hela mitt liv. Jag rear ut dig, Ibra.
— Du ser vad uselt ledarskap kan kosta, sa jag.
— Jag vet att det inte skötts bra,
sa han och skrev på. Därefter var det min tur.
Jag höll i pennan och ville säga något.
Jag kanske borde ha varit tyst.
Men jag ville inte gå förrän jag fått säga
vad jag verkligen tyckte. — Jag har ett budskap till Guardiola, sa jag. Alla blev nervösa förstås. Vad händer nu?
Kan inte killen bara skriva på?
Jag fortsatte:
— Jag vill att ni ska säga till honom ... Och så sa jag precis vad jag ville
att de skulle hälsa honom.