Kapitel 34 Kapitel 34 Chapter 34

JAG SKA SJÄLV TA UT PENSIONÄRERNA. Ich werde die Pensionen selbst herausnehmen.

Det är så det måste bli. So muss es sein.

Det ingår ingen utevistelse på Liljebacken. In Liljebacken sind keine Outdoor-Aktivitäten enthalten.

Och det bedrövar mig.

Jag har redan skrivit ett preliminärschema

(Måndag: Elna. Tisdag: Astrid och så vidare).

Det måste bli rättvist. Jag har börjat tänka en hel del på rättvisa.

Det är ingenting som jag styr över. Ich kontrolliere nichts. Jag skissar på en likabehandlingsplan också.

»Jag vill inte gå ut. "Ich will nicht rausgehen. Jag vill inte. Låt mig vara för Guds skull«, säger Elna bestämt.

Astrid vill inte heller.

»Nä, fy så hemskt. "Nein, verdammt. Det är alldeles för ljust ute. Kan jag inte få stanna inne?«

Men Gullan vill.

»Gå ut? Å, kära hjärtanes, mer än gärna.«

Jag hjälper Gullan på med den beige vårjackan.

Sätter på henne de mörkblå Eccoskorna och knyter om hennes vattenfyllda fötter,

lila, som ljungen i augusti. Gullan sitter i sin rullstol. Under rumpan har hon en dyna i vinröd manchester. Sie hat ein weinrotes Kordkissen unter dem Hintern.

Över benen, en grönrutig filt. Gullan kan inte längre gå.

Hon vill att jag kammar hennes hår för hon kommer inte själv åt i nacken.

Jag drar kammen varsamt genom det tunna silvret.

Handväskan som hänger på garderobsdörren är gammal och nött.

Hon ber mig hämta den och ur väskan tar hon fram en liten spegel och ett rosa Pierre Robert-läppstift.

Med darrig hand målar hon sina läppar. Det är ett under att hon inte målar utanför. Es ist ein Wunder, dass sie draußen nicht malt.

Jag ber Gullan att vänta medan jag går ner till omklädningsrummet för att ta på mig mina ytterkläder.

Måste göra det obemärkt eftersom jag inte vill bli påkommen av mina arbetskamrater.

Försiktigt gläntar jag på Gullans dörr och ser mig om i korridoren.

Det verkar lugnt. Jag springer nerför källartrappan.

Hör röster utanför. Rökmaffian på väg bort till dungen. Jag smyger in till omklädningsrummet.

Någon går in i likrummet. Det klirrar av glasflaskor. Kokerskan.

Jag sparkar av mig mina Birkenstocktofflor.

Sätter på mig gympadojorna och jackan.

Kokerskan avlägsnar sig från likrummet.

Jag står alldeles stilla och lyssnar till hennes ostadiga steg i trappan.

Därefter smyger jag ut från omklädningsrummet och upp till avdelning C.

Jag kör ut Gullan bakvägen, där färdtjänsten brukar hämta och lämna.

»Vad fort du kör«, säger Gullan.

Hon låter rädd och uppspelt på samma gång. Sie klingt verängstigt und aufgeregt zugleich.

Jag är nervös.

Vet nämligen inte vad jag skulle säga om någon såg hur jag och Gullan går ut genom den breda dörren på gaveln.

När vi har kommit en bit ifrån den stora, bruna tegelbyggnaden känner jag mig emellertid lugnare. Eventuellt kommer de leta efter mig,

men Liljebacken är en plats som gjord för att gå om varandra på. Aber Liljebacken ist ein Ort, an dem man sich gegenseitig umgehen kann.

Jag hittar inte i Stocksund. Jag hittar bara till busshållplatsen och

på sin höjd till Mörby centrum.

Gullan vill gå åt andra hållet. Hon har ett vitsippeställe. Sie hat einen weißen Fleck. Världens bästa.

»Ta höger här framme«, säger Gullan. "Turn right here in front," says Gullan.

Det är tungt att dra rullstol. It is heavy to pull a wheelchair.

»Och vänster efter det gula huset.«

Jag följer Gullans instruktioner, men tvivlar på om det här verkligen är någon bra idé.

»Här ska du få se.«

Framför oss en glänta, full av små vita blommor.

Det skulle kunna vara vackert.

Om det inte hade varit för att Gullan ser mycket äldre ut i den här miljön. Sjukare och tärdare. Sicker and softer.

Det slår mig att Gullan har magrat.

Jag plockar en bukett på Gullans begäran.

Det vattnas i hennes ögon. Kanske beror det på den kyliga vinden.

Vi går vidare. Gullan lotsar mig förbi pampiga villor och charmiga träkåkar. Gullan führt mich an prächtigen Villen und charmanten Holzhäusern vorbei.

»Stanna är du snäll.« "Bitte bleibe."

Gullan tittar ner mot marken.

»Har du sett så fantastiskt svart den är?«

»Vilken?« frågar jag.

»Koltrasten.«

Hon följer fågeln med blicken när den lyfter från marken.

»Vi borde nog gå hem nu.«

Gullan verkar inte höra.

Hon ber mig istället att plocka några tussilago, som lyser gula i en gyttjig dikesren. Stattdessen bittet sie mich, einen Tussilago zu pflücken, der in einem schlammigen Rentiergraben gelb leuchtet. Instead, she asks me to pick some tussilago, which glows yellow in a muddy ditch reindeer.

»De är så väldigt lena«, säger hon när hon känner med försiktiga fingrar på det gula.

»Vi borde nog gå hem nu«, försöker jag igen.

»Skulle vi bara kunna svänga in på gatan här framme?«

Gullan pekar in mot en tvärgata. Jag är trött i både armar och ben.

Efter ett tag ber hon mig att stanna igen.

Vi står framför en stor trävilla. Den är vit.

I husets fönster hänger raka gardinlängder. Im Fenster des Hauses hängen gerade Vorhanglängen. I trädgården står en stor studsmatta. Gullan är tyst. Jag ser inte hennes ansikte.

Jag ser ryggen på en mörkblå rullstol som kommer från hjälpmedelscentralen.

Ser Gullans vita permanentlockar. Känner att hon luktar svagt av Elisabeth Arden. Fühlt, dass sie schwach nach Elisabeth Arden riecht.

Jag vet inte hur länge vi är tysta. Vet bara att det är en tystnad som inte jag kan bryta. Det är Gullans tystnad.

»Där inne har jag bott i sextiotvå år.«

Det finns inga känslor inblandade i hennes röst. In ihrer Stimme sind keine Emotionen involviert.

Mer ett torrt konstaterande.

Sedan tittar hon på studsmattan och fortsätter: »Är de så där stora nu för tiden?« Then she looks at the trampoline and continues: "Are they that big nowadays?"

Vi står framför huset, som är vitt och stort och Gullans, fast ändå inte. Wir stehen vor dem Haus, das weiß und groß ist und Gullans, aber immer noch nicht.

Jag tänker på klockan. På eftermiddagskaffet som ska bryggas,

på medicinerna som ska delas ut och blöjorna som ska bytas.

Tänker på Martina, som antagligen undrar var jag är och på den tid det tar att gå tillbaka till Liljebacken.

Jag skulle kunna vända Gullans rullstol mot den riktning som leder tillbaka till den bruna tegelbyggnaden.

Hon är ute på mina villkor. Sie ist zu meinen Bedingungen unterwegs. Men jag gör inte det.

»Det måste bo barn där.«

Hon skrattar. Sedan tårar. Inte många, men ändå tårar på Gullans vita kind.

Sedan hostan och rosslet och de flämtande andetagen, fågelungarna i luftrören. Then the cough and the rustle and the panting breaths, the chicks in the trachea.

»Gullan, hur är det?«

Jag dunkar henne i ryggen, som om hon hade satt i halsen. Och det kanske är precis vad hon har gjort. Satt det förflutna i halsen. Hon samlar sig.

»Det är allt lite kallt i vinden«, säger hon.

Gullan andas tungt. Som om luften är betong.

Hon har kanat ner i stolen och fötterna hänger nedanför fotstöden,

men hon är för tung för att jag ensam ska kunna sätta henne i bättre ställning.

Gullan tar upp en näsduk ur jackfickan och snyter sig.

»Är du nitton?«

»Snart tjugo.«

»Jag var nitton när jag flyttade till Stockholm.«

Hon tittar på mig. Hennes ögonfransar är korta, gråa och hopklibbade av något fuktigt.

Det vilar något sorgset över hennes ansikte. Det vilar något fridfullt över Stocksund.

»Det är inte så många som vet, men jag har en son.«

Samma torra konstaterande som med huset.

»Mamma snörde min mage. "Mama hat meinen Bauch geschnürt.

Du skulle veta hur hårt hon drog åt. Sie würden wissen, wie stark sie sich zusammenzog. I flera månader snörde hon den.

Tills magen blev så stor att inga korsetter i världen kunde dölja hur det var fatt. Bis der Bauch so groß wurde, dass kein Korsett der Welt ihn verbergen konnte. Då skickade de mig till Stockholm.

Det var på det viset med Gullan, sa man. So war es bei Gullan, sagten sie. På det viset.«

Gullan skakar på huvudet.

»Jag fick bo hos en äldre dam i Gamla stan.

Hon var visst någon släkting till oss. Och vet du vad?

Jag hade inte den blekaste aning om hur ungen skulle komma ut. Det är sant.«

Gullan skrattar. Eller hostar. Jag kan inte avgöra vilket.

»När värkarna satte igång trodde jag bokstavligt talat att jag skulle dö.«

Gullan tystnar.

»Eller så var det bara önsketänkande.« "Oder es war nur Wunschdenken."

Hon snyter sig igen.

»Det blev en pojke. En lång och välskapt pojke.« Ein großer und wohlgeformter Junge. «

Hon böjer ner huvudet. Sie neigt den Kopf. Det var länge sedan Roy klippte henne.

Håret är längre i nacken än vad det brukar vara.

Permanentlockarna nästan borta. Perma neredeyse bitti. Silvrig.

Hon är som silver, tänker jag.

»Han adopterades bort omedelbart, men vet du, jag kan minnas hur han luktade.«

När vi kommer tillbaka till Gullans nuvarande hem och min arbetsplats,

springer Martina fram och tillbaka i korridorerna.

Hon är i upplösningstillstånd.

Jag har lyckats få in Gullan på sitt rum och fått på mig innetofflorna,

innan hon får syn på mig. bevor sie mich sieht.

»Jag har letat överallt, säger hon. "I have looked everywhere," she says. Var har du hållit hus?« Wo hast du dein Haus aufbewahrt? « Where did you keep your house? «

Jag hinner inte svara. Arbetet kallar. Die Arbeit ruft.

Medicinerna. Fikat. Blöjorna. Tvätten. Larmen.