×

我們使用cookies幫助改善LingQ。通過流覽本網站,表示你同意我們的 cookie 政策.


image

En syster i mitt hus, Kapitel 3 (1)

Kapitel 3 (1)

ANDRA DAGEN

Det doftade nybryggt kaffe. Jag måste ha uppfattat det redan innan jag vaknade. För under ett svindlande ögonblick var jag tillbaka i en annan tid, i minnet av hur det kändes att vakna trygg i förvissningen om att vara älskad.

Doften bestod, men minnet löstes snabbt upp. Det som dröjde kvar var bara en känsla. En oerhörd, överväldigande saknad. Jag var ständigt på min vakt mot mina minnen. Det hände alltmer sällan att jag överraskades av dem. Ansträngningen att tränga undan dem hade blivit en naturlig del av mig. Jag var noga med att undvika sådant som kunde utlösa dem. Men det här hade tagit mig på sängen. I bokstavlig mening.

Ett ögonkast genom fönstret sa mig att jag sovit längre än jag tänkt. Jag steg upp och gick ut på terrassen. Det var lite kyligt, men himlen var alldeles klar och de vita byggnaderna nere i staden lyste som nytvättade i morgonsolen.

Jag hade inte gjort upp några planer för dagen. Inte för någon dag, egentligen. En av de få fördelarna med mitt ensamma liv var just att jag kunde låta beslut växa fram naturligt. Göra det som kändes rätt för stunden, och i stort sett undvika att planera framåt. I alla fall för en tid. Mitt arbete krävde visserligen ett mått av disciplin.

Jag hade enstaka deadlines för sådant jag åtagit mig, och såg alltid till att hålla dem. Men jag hade fått den tid jag behövde utan några större krav, varken från skolan eller från galleriet i Barcelona. Man hade gett mig tid, det var också det enda jag hade. Men min tid var inte frihet. Den var tomhet. Ensamhet.

Jag befarade att de närmaste dagarna skulle påverka min tillvaro. Det var inte bara det att jag inte kände Emma nu. Jag hade egentligen aldrig känt henne. Jag hade inga minnen av henne som en verklig person av kött och blod, med en egen vilja och en utvecklad personlighet.

För mig var Emma bara en sorts statist i mitt personliga livsdrama. Jag insåg att jag inte visste just någonting om henne. Inte vad hon tänkte eller tyckte. Vad hon tyckte om. Jag kunde inte minnas att hon någonsin uttryckt en bestämd åsikt om någonting. Hon hade på något vis flutit stilla i utkanten av min värld.

Vår barndom hade inte precis låtit oss utveckla våra egna drömmar. När jag tänkte på det slog det mig att Emma naturligtvis haft sina egna tankar och sin egen vilja. Hon hade förmodligen bara varit mer anpassningsbar, mer accepterande. Vi hade nog bara försökt finna våra respektive sätt att överleva i samma obegripliga inferno. Var för sig istället för tillsammans. Det kändes som om Emma representerade någonting som jag varken ville eller orkade analysera.

Jag hade ingen aning om vad hon tänkt sig få ut av det här besöket. Vilka förväntningar hade hon? Borde jag kanske planera några utflykter? Tanken lockade mig inte, av flera skäl. För det första undvek jag att planera min egen tid så långt det var möjligt. För det andra vill jag absolut inte ta ansvar för någon annans tidsfördriv. Visst, jag gjorde ofta utflykter till nationalparken.

Ibland hela dagar, med kikaren runt halsen och vatten och frukt i ryggsäcken. Jag tyckte om det ödsliga landskapet som krävde stor uppmärksamhet för att man skulle urskilja färger och detaljer. De skygga, pilande fåglarna, växterna som såg så likartade ut på avstånd, men som på nära håll avslöjade en sådan skönhet och sådan spektakulär mångfald.

Det var en miljö som bara delade med sig av sin rikedom till de mest uppmärksamma besökarna. Jag strosade också runt i stan nästan varje dag, men sällan med något särskilt mål eller med någon avsikt i tankarna. Det hände ibland att jag hamnade inne i katedralens svala, trösterika skymning, där tiden upphört att existera och där mina tankar kunde löpa fritt. Mina promenader var lika planlösa som resten av mitt liv.

Men nu var Emma här och jag var osäker på vad som krävdes av mig.

Jag tog på mig morgonrocken och gick nerför trappan.

Emma satt på den lilla uteplatsen utanför matrummet.

”Röker du?” sa jag förvånat.

Hon blåste ut en tunn strimma rök. ”Jag hoppas det är okej. Jag röker inte inne i huset, naturligtvis.”

”Det är klart att det är okej. Jag blev bara lite förvånad. Jag har aldrig sett dig röka förut.”

”Jag gjorde kaffe, hoppas det var okej också. Det är nog fortfarande varmt.”

Jag vände och gick in för att hälla upp en kopp och gick sedan ut och satte mig mitt emot henne.

”Hoppas jag inte väckte dig.”

Jag skakade på huvudet.

”Absolut inte. Jag har inte hört ett ljud. Det var doften av kaffe som väckte mig.”

”Det kanske inte var så fel?” Hon såg på mig med huvudet lite på sned.

”Nej, inte alls fel. I normala fall får jag göra kaffet själv.” Jag tog en klunk och insåg att Emmas var betydligt bättre än mitt.

Först nu såg jag att det låg två croissanter på ett fat på bordet.

”Har du redan varit ute?”

”Ja, jag kunde inte sova, så jag gick ut en sväng. Och upptäckte att bageriet redan var öppet.”

Jag försökte ignorera den, men den trängde sig på. Den krypande, skamfyllda irritationen över att min syster invaderade mitt privata revir. Jag svalde en klunk av det starka bittra kaffet.

När hon sträckte fram handen för att fimpa cigaretten i det lilla askfatet blev jag ännu mer häpen när jag såg att naglarna var nedbitna. Det var olikt Emma att röka. Men det var omöjligt att föreställa sig att hon bet på naglarna. Jag lyfte blicken och såg hur hon snabbt drog tillbaka handen och lade den i knät, utom synhåll för mig.

”Ta en croissant”, sa hon.

”Tack, jag väntar lite, tror jag. Jag brukar äta sen frukost. Nere i stan på ett café. Jag tycker om att sitta där. Jag går ner när tidningsbilen kommer.” Jag vet inte varför jag kände mig tvungen att säga det. Samtidigt som jag var besvärad över hennes närvaro var det som om jag släppte in henne i mitt liv på ett sätt som jag inte alls tänkt mig. Det var inte hennes fel.

Det blev pinsamt tyst och Emma bröt försiktigt av en liten bit från den ena croissanten. Men hon verkade inte hungrig och istället för att stoppa brödbiten i munnen fortsatte hon att bryta den i allt mindre bitar medan brödflagor föll genom gjutjärnsbordets genombrutna dekor.

”Jag brukar jobba mellan nio och elva ungefär, men jag är inte speciellt disciplinerad. Det går lätt att övertala mig att lägga arbetet åt sidan. Ja, det är inte arbete, egentligen. Jag är tjänstledig från mitt arbete på en skola i Barcelona. Jag ägnar ändå för det mesta ett par timmar på förmiddagen åt något som jag kallar arbete. Men egentligen är jag ledig. Så, om det är någonting särskilt du vill göra är det bara att säga till.”

Jag var tacksam för att Emma inte ställde några frågor. Jag ville varken förklara eller trassla in mig i bortförklaringar.

”Låt inte mig störa dina rutiner. Jag klarar mig fint på egen hand. Jag har inga planer alls. Jag är alldeles nöjd med att inte göra någonting särskilt.”

”Men något ska vi väl i alla fall hitta på? Kanske vi skulle gå till Cap Creus imorgon om vädret är bra? Det är en bit, sju eller åtta kilometer, men inte någon jobbig vandring alls. Tar oss nog drygt en och en halv timme. Det är vackert därute och fyren är berömd. Och vi kan äta lunch på restaurangen där. Vad säger du?”

”Jag vill verkligen inte att du ska känna att du behöver ta hand om mig.”

”Det var ett tag sedan jag var där själv. Det vore trevligt. Om det passar dig? Idag kanske du vill kika runt lite i stan? Vi kan ju gå ner tillsammans och äta lunch. Det vill säga det som jag kallar frukost. Vid elva eller så?”

Emma nickade.

Jag reste mig för att gå ner och duscha och Emma sträckte sig efter cigarettpaketet.

När jag kom upp igen var hon borta. På sitt rum, antog jag. Jag fyllde på min kaffekopp och gick upp till terrassen för att försöka få litet gjort. Eller i varje fall få det att se ut som om jag hade någonting att göra. Kanske för att rättfärdiga det fria liv jag levde. Om inte annat så för mig själv. Jag hade allt svårare att dämpa mitt dåliga samvete.

Visserligen hade jag fått behålla min tjänst på den internationella skolan i Barcelona. Jag insåg att de gjort ett undantag, att de verkligen försökt hjälpa mig. Men under tiden som gått hade jag inte gjort annat än spridda små

insatser.

Vikarierat lite. Hållit i ett par utredningar. När jag satte mig vid datorn varje morgon var det egentligen inte så mycket för att arbeta som för att försöka upprätthålla någon sorts kontakt med verkligheten. Jag följde verksamheten på galleriet i Barcelona, men jag visste att de klarade sig utmärkt utan mina insatser.

Jag ägde det nu, men jag var en frånvarande ägare. Jag insåg på ett plan att både skolan och galleriet gav mig uppgifter för min skull mer än för sin egen. Och hur det än hade känts till en början hade jag tvingats inse att det hjälpte mig. Jag var medveten om att dagen då jag måste ta steget tillbaka ryckte närmare.

Det skrämde mig inte lika mycket som tidigare. Här, i stillheten i det stora huset hade jag fått den tid jag behövde.

Den här dagen var det ovanligt lite att uträtta. Några mejl och ett par räkningar och jag var klar. Så jag öppnade min dagbok och skrev in dagens datum.

Min syster Emma kom hit igår. Vi har inte setts sedan mammas begravning. Jag fasar för de här dagarna. Förstår inte hur vi ska ta oss igenom dem. Vad vi ska göra, vad vi ska säga till varandra?

Lika lite som jag kunde föreställa mig hur vår tid skulle utveckla sig, kunde jag beskriva den här. Jag stängde dokumentet och slog av datorn och satte mig på terrassen med en bok. Men jag kunde inte läsa heller. Jag hade varken hört eller sett till Emma och jag tänkte inte gå ner förrän det var dags för lunch.

Hade andra syskon det så här? Så omöjligt mycket osagt emellan sig att varje möte blev plågsamt?

* Jag kan inte minnas när jag blev medveten om att vi skulle få ett syskon, Amanda och jag. Plötsligt fanns Emma där en dag. Och jag minns inte att jag tog någon särskild notis om henne till en början. Jag hade Amanda, och vårt nya syskon betydde ingenting. Men jag förstod snart att Emma ändrade allting. Jag har en bild av att Amanda satt i den grå soffan med Emma i famnen.

Hon böjde sig ner och viskade någonting som jag inte kunde uppfatta. Och så lät hon läpparna snudda mot Emmas panna. Hon hjälpte till att byta på henne, mata henne och dra runt henne i barnvagnen. För mig var det som om jag förlorat ett syskon. Inte fått ett till. Först väntade jag otåligt på att det skulle gå över.

Att Amanda skulle ledsna på Emma och komma tillbaka till mig. Men Amanda ledsnade aldrig på någonting. Hon var trofast och lojal redan som liten. Annars är ju små barn så själviska. Men de är kanske inte mer själviska än vuxna, bara sämre på att dölja sina verkliga känslor.

Jag tror faktiskt inte att Amanda någonsin var självisk. Kanske det påverkade hur jag såg på mig själv. Ja, fortfarande ser på mig själv. Med en sorts underliggande känsla av otillräcklighet. Besvikelse över att jag är den jag är. Naturligtvis övergav hon mig inte. Men jag ville ha hela hennes uppmärksamhet. Så som det varit förut. Jag ville inte dela Amanda med Emma.

Det gick inte över, heller. Tvärtom. När Emma kunde gå och började prata, ja, då blev det värre. Inte bättre.

Kapitel 3 (1) Kapitel 3 (1) Chapter 3 (1) Глава 3 (1) Bölüm 3 (1)

ANDRA DAGEN ВТОРОЙ ДЕНЬ

Det doftade nybryggt kaffe. ||freshly brewed| It smelled like freshly brewed coffee. Пахло свежесваренным кофе. Jag måste ha uppfattat det redan innan jag vaknade. |||perceived||||| I must have realized it even before I woke up. För under ett svindlande ögonblick var jag tillbaka i en annan tid, i minnet av hur det kändes att vakna trygg i förvissningen om att vara älskad. |||dizzying|||||||||||||||||||assurance||||loved Because for one dizzying moment I was back in another time, remembering what it felt like to wake up safe in the knowledge that I was loved.

Doften bestod, men minnet löstes snabbt upp. |consisted||||| The scent persisted, but the memory quickly dissolved. Det som dröjde kvar var bara en känsla. What lingered was just a feeling. En oerhörd, överväldigande saknad. |unheard|overwhelming|missing A tremendous, overwhelming loss. Огромная, ошеломляющая потеря. Jag var ständigt på min vakt mot mina minnen. I was constantly on guard against my memories. Det hände alltmer sällan att jag överraskades av dem. |||rarely|||was surprised|| It was increasingly rare that I was surprised by them. Ansträngningen att tränga undan dem hade blivit en naturlig del av mig. The effort||||||||||| The effort to push them away had become a natural part of me. Jag var noga med att undvika sådant som kunde utlösa dem. |||||||||trigger| I was careful to avoid anything that might trigger them. Men det här hade tagit mig på sängen. |||||||the bed But this had caught me off guard. I bokstavlig mening. In the literal sense.

Ett ögonkast genom fönstret sa mig att jag sovit längre än jag tänkt. A glance through the window told me that I had slept longer than I had intended. Jag steg upp och gick ut på terrassen. Det var lite kyligt, men himlen var alldeles klar och de vita byggnaderna nere i staden lyste som nytvättade i morgonsolen. ||||||||||||||||||newly washed|| It was a bit chilly, but the sky was perfectly clear and the white buildings downtown shone like new in the morning sun.

Jag hade inte gjort upp några planer för dagen. Inte för någon dag, egentligen. Not for a day, really. En av de få fördelarna med mitt ensamma liv var just att jag kunde låta beslut växa fram naturligt. ||||the advantages|||||||||||||| One of the few advantages of my solitary life was precisely that I could let decisions emerge naturally. Göra det som kändes rätt för stunden, och i stort sett undvika att planera framåt. Doing what felt right at the time, and largely avoiding planning ahead. I alla fall för en tid. Mitt arbete krävde visserligen ett mått av disciplin. My work did require a certain amount of discipline.

Jag hade enstaka deadlines för sådant jag åtagit mig, och såg alltid till att hålla dem. |had|occasional|deadlines||||committed to|||||||| I had occasional deadlines for things I committed to, and always made sure to meet them. Men jag hade fått den tid jag behövde utan några större krav, varken från skolan eller från galleriet i Barcelona. |||||||||||||||||gallery|| But I had been given the time I needed without any major demands, neither from the school nor from the gallery in Barcelona. Man hade gett mig tid, det var också det enda jag hade. I had been given time, and that was all I had. Men min tid var inte frihet. Den var tomhet. Ensamhet.

Jag befarade att de närmaste dagarna skulle påverka min tillvaro. |feared||||||||existence I feared that the next few days would affect my life. Det var inte bara det att jag inte kände Emma nu. It wasn't just that I didn't know Emma now. Jag hade egentligen aldrig känt henne. I had never really known her. Jag hade inga minnen av henne som en verklig person av kött och blod, med en egen vilja och en utvecklad personlighet. I had no memories of her as a real person of flesh and blood, with a will of her own and a developed personality.

För mig var Emma bara en sorts statist i mitt personliga livsdrama. |||||||extra actor||||life drama For me, Emma was just a kind of extra in my personal life drama. Jag insåg att jag inte visste just någonting om henne. I realized that I knew precisely nothing about her. Inte vad hon tänkte eller tyckte. Not what she thought or felt. Vad hon tyckte om. What she liked. Jag kunde inte minnas att hon någonsin uttryckt en bestämd åsikt om någonting. ||||||||||opinion|| I couldn't remember her ever expressing a strong opinion about anything. Hon hade på något vis flutit stilla i utkanten av min värld. |||||drifted quietly|||||| She had somehow floated quietly on the edge of my world.

Vår barndom hade inte precis låtit oss utveckla våra egna drömmar. |||||allowed||||| Our childhood had not exactly allowed us to develop our own dreams. När jag tänkte på det slog det mig att Emma naturligtvis haft sina egna tankar och sin egen vilja. |||||occurred to me||||||||||||| Thinking about it, it occurred to me that Emma naturally had her own thoughts and her own will. Hon hade förmodligen bara varit mer anpassningsbar, mer accepterande. ||probably||||adaptable||more accepting She had probably just been more adaptable, more accepting. Vi hade nog bara försökt finna våra respektive sätt att överleva i samma obegripliga inferno. |||||||respective||||||incomprehensible|inferno Var för sig istället för tillsammans. Separately instead of together. Det kändes som om Emma representerade någonting som jag varken ville eller orkade analysera. ||||||||||||had the energy|analyze It felt like Emma represented something that I didn't want to or couldn't analyze.

Jag hade ingen aning om vad hon tänkt sig få ut av det här besöket. I had no idea what she intended to get out of this visit. Vilka förväntningar hade hon? |expectations|| What were her expectations? Borde jag kanske planera några utflykter? Maybe I should plan some excursions? Tanken lockade mig inte, av flera skäl. The idea did not appeal to me, for several reasons. För det första undvek jag att planera min egen tid så långt det var möjligt. Firstly, I avoided planning my own time as far as possible. För det andra vill jag absolut inte ta ansvar för någon annans tidsfördriv. ||||||||||||pastime Secondly, I certainly don't want to take responsibility for someone else's pastime. Visst, jag gjorde ofta utflykter till nationalparken. certainly||||excursions||the national park Sure, I often made excursions to the national park.

Ibland hela dagar, med kikaren runt halsen och vatten och frukt i ryggsäcken. ||||the binoculars||||||||the backpack Jag tyckte om det ödsliga landskapet som krävde stor uppmärksamhet för att man skulle urskilja färger och detaljer. |thought|||desolate||||||||||distinguish||| I liked the desolate landscape that required great attention to discern colors and details. De skygga, pilande fåglarna, växterna som såg så likartade ut på avstånd, men som på nära håll avslöjade en sådan skönhet och sådan spektakulär mångfald. |shy|darting||the plants||||similar|||||||||revealed||||||spectacular|diversity

Det var en miljö som bara delade med sig av sin rikedom till de mest uppmärksamma besökarna. |||||||||||||||the most observant|the visitors It was an environment that shared its riches only with the most attentive visitors. Jag strosade också runt i stan nästan varje dag, men sällan med något särskilt mål eller med någon avsikt i tankarna. |strolled||||the city|||||rarely|||||||||| I also wandered around the city almost every day, but rarely with any particular goal or intention in mind. Det hände ibland att jag hamnade inne i katedralens svala, trösterika skymning, där tiden upphört att existera och där mina tankar kunde löpa fritt. ||||||||the cathedral's|cool comforting twilight|comforting twilight|twilight|||had ceased||||||||run| Sometimes I found myself in the cool, comforting twilight of the cathedral, where time ceased to exist and my thoughts could run free. Mina promenader var lika planlösa som resten av mitt liv. ||||aimless|||||

Men nu var Emma här och jag var osäker på vad som krävdes av mig. ||||||||||||was required||

Jag tog på mig morgonrocken och gick nerför trappan. ||||the bathrobe||||

Emma satt på den lilla uteplatsen utanför matrummet. |||||the patio|| Emma was sitting on the small patio outside the dining room.

”Röker du?” sa jag förvånat. Do you smoke||||surprised "You smoke?" I said, surprised.

Hon blåste ut en tunn strimma rök. ”Jag hoppas det är okej. "I hope it's okay. Jag röker inte inne i huset, naturligtvis.”

”Det är klart att det är okej. "Of course it's okay. Jag blev bara lite förvånad. ||||surprised Jag har aldrig sett dig röka förut.”

”Jag gjorde kaffe, hoppas det var okej också. "I made coffee, hope it was okay too. Det är nog fortfarande varmt.” It's probably still warm."

Jag vände och gick in för att hälla upp en kopp och gick sedan ut och satte mig mitt emot henne.

”Hoppas jag inte väckte dig.” "I hope I didn't wake you."

Jag skakade på huvudet.

”Absolut inte. Jag har inte hört ett ljud. Det var doften av kaffe som väckte mig.”

”Det kanske inte var så fel?” Hon såg på mig med huvudet lite på sned. "Maybe it wasn't so bad?" She looked at me with her head slightly tilted.

”Nej, inte alls fel. I normala fall får jag göra kaffet själv.” Jag tog en klunk och insåg att Emmas var betydligt bättre än mitt. |||||||||||||||||significantly||| Normally I have to make the coffee myself." I took a sip and realized that Emma's was much better than mine.

Först nu såg jag att det låg två croissanter på ett fat på bordet. ||||||||croissants|||||

”Har du redan varit ute?” "Have you already been out?"

”Ja, jag kunde inte sova, så jag gick ut en sväng. ||||||||||round "Yes, I couldn't sleep, so I went out for a walk. Och upptäckte att bageriet redan var öppet.” |||the bakery|||

Jag försökte ignorera den, men den trängde sig på. I tried to ignore it, but it kept intruding. Den krypande, skamfyllda irritationen över att min syster invaderade mitt privata revir. |creeping|filled with shame|irritation|||||invaded|||territory The creeping, shame-filled annoyance that my sister was invading my private territory. Jag svalde en klunk av det starka bittra kaffet.

När hon sträckte fram handen för att fimpa cigaretten i det lilla askfatet blev jag ännu mer häpen när jag såg att naglarna var nedbitna. |||||||stub|||||ashtray|||||astonished|||||||bitten Det var olikt Emma att röka. It was unlike Emma to smoke. Men det var omöjligt att föreställa sig att hon bet på naglarna. But it was impossible to imagine her biting her nails. Jag lyfte blicken och såg hur hon snabbt drog tillbaka handen och lade den i knät, utom synhåll för mig. |||||||||||||||lap|||| I looked up and saw her quickly withdraw her hand and place it in her lap, out of my sight.

”Ta en croissant”, sa hon.

”Tack, jag väntar lite, tror jag. "Thanks, I'll wait a bit, I think. Jag brukar äta sen frukost. |||late| I usually have a late breakfast. Nere i stan på ett café. |||||café Jag tycker om att sitta där. I like to sit there. Jag går ner när tidningsbilen kommer.” Jag vet inte varför jag kände mig tvungen att säga det. ||||newspaper car|||||||||||| I'll go downstairs when the news van comes." I don't know why I felt compelled to say that. Samtidigt som jag var besvärad över hennes närvaro var det som om jag släppte in henne i mitt liv på ett sätt som jag inte alls tänkt mig. ||||troubled|||||||||||her|||||||||||| While I was uncomfortable with her presence, it was as if I was letting her into my life in a way I hadn't intended. Det var inte hennes fel. It was not her fault.

Det blev pinsamt tyst och Emma bröt försiktigt av en liten bit från den ena croissanten. |||silent||||||||||||the croissant Men hon verkade inte hungrig och istället för att stoppa brödbiten i munnen fortsatte hon att bryta den i allt mindre bitar medan brödflagor föll genom gjutjärnsbordets genombrutna dekor. ||seemed||||||||bread piece|||||||||||||bread crumbs|||cast iron table|broken through|decor

”Jag brukar jobba mellan nio och elva ungefär, men jag är inte speciellt disciplinerad. |||||||approximately||||||disciplined "I usually work between nine and eleven or so, but I'm not very disciplined. Det går lätt att övertala mig att lägga arbetet åt sidan. It's easy to persuade me to put work aside. Ja, det är inte arbete, egentligen. Jag är tjänstledig från mitt arbete på en skola i Barcelona. ||on leave|||||||| I am on leave from my job at a school in Barcelona. Jag ägnar ändå för det mesta ett par timmar på förmiddagen åt något som jag kallar arbete. |dedicate|still|||||||||||||| However, I usually spend a couple of hours in the morning doing something I call work. Men egentligen är jag ledig. But actually I am free. Så, om det är någonting särskilt du vill göra är det bara att säga till.” So, if there's anything in particular you want to do, just let me know."

Jag var tacksam för att Emma inte ställde några frågor. I was grateful that Emma didn't ask any questions. Jag ville varken förklara eller trassla in mig i bortförklaringar. |||||get tangled||||excuses I didn't want to explain or get bogged down in excuses.

”Låt inte mig störa dina rutiner. |||disturb|| "Don't let me disrupt your routine. Jag klarar mig fint på egen hand. I'm doing fine on my own. Jag har inga planer alls. Jag är alldeles nöjd med att inte göra någonting särskilt.” ||completely|satisfied|||||| I am perfectly happy not to do anything in particular."

”Men något ska vi väl i alla fall hitta på? "But we should at least do something, right? Kanske vi skulle gå till Cap Creus imorgon om vädret är bra? |||||Cape|Cap Creus||||| Maybe we should go to Cap Creus tomorrow if the weather is good? Det är en bit, sju eller åtta kilometer, men inte någon jobbig vandring alls. |||||||||||hard or difficult|| It's a bit of a hike, seven or eight kilometers, but not a difficult one at all. Tar oss nog drygt en och en halv timme. |||just over||and||| Should take us about an hour and a half. Det är vackert därute och fyren är berömd. |||||the lighthouse|| It's beautiful out there and the lighthouse is famous. Och vi kan äta lunch på restaurangen där. Vad säger du?”

”Jag vill verkligen inte att du ska känna att du behöver ta hand om mig.” "I really do not want you to feel that you need to take care of me."

”Det var ett tag sedan jag var där själv. |||a while||||| "It's been a while since I was there myself. Det vore trevligt. That would be nice. Om det passar dig? If it suits you? Idag kanske du vill kika runt lite i stan? Today you might want to take a look around town? Vi kan ju gå ner tillsammans och äta lunch. Det vill säga det som jag kallar frukost. That is, what I call breakfast. Vid elva eller så?”

Emma nickade.

Jag reste mig för att gå ner och duscha och Emma sträckte sig efter cigarettpaketet. ||||||||||||||cigarette pack

När jag kom upp igen var hon borta. På sitt rum, antog jag. |||assumed| In his room, I assumed. Jag fyllde på min kaffekopp och gick upp till terrassen för att försöka få litet gjort. ||||coffee cup|||||||||||done I refilled my coffee cup and went up to the terrace to try to get some work done. Eller i varje fall få det att se ut som om jag hade någonting att göra. Or at least make it look like I had something to do. Или хотя бы сделать вид, что мне есть чем заняться. Kanske för att rättfärdiga det fria liv jag levde. |||justify||||| Maybe to justify the free life I was living. Om inte annat så för mig själv. If only for myself. Jag hade allt svårare att dämpa mitt dåliga samvete. |||||suppress||| I found it increasingly difficult to suppress my guilty conscience.

Visserligen hade jag fått behålla min tjänst på den internationella skolan i Barcelona. ||||||job|||||| Admittedly, I had been allowed to keep my post at the international school in Barcelona. Jag insåg att de gjort ett undantag, att de verkligen försökt hjälpa mig. ||||||exception|||||| I realized that they made an exception, that they really tried to help me. Men under tiden som gått hade jag inte gjort annat än spridda små |||||||||||scattered bits|

insatser. efforts

Vikarierat lite. substituted briefly| Ein bisschen ausgewechselt. Substituted a little. Hållit i ett par utredningar. held in||||investigations Gehalten in ein paar Ermittlungen. Held a couple of investigations. När jag satte mig vid datorn varje morgon var det egentligen inte så mycket för att arbeta som för att försöka upprätthålla någon sorts kontakt med verkligheten. |||||||||||||||||||||maintain|||||reality Wenn ich mich jeden Morgen an den Computer setzte, ging es weniger um die Arbeit als vielmehr um den Versuch, eine Art Kontakt zur Realität aufrechtzuerhalten. Jag följde verksamheten på galleriet i Barcelona, men jag visste att de klarade sig utmärkt utan mina insatser. |followed up|the activities|||||||||||||||contributions Ich habe die Aktivitäten der Galerie in Barcelona verfolgt, aber ich wusste, dass sie ohne meinen Beitrag großartig laufen. I followed the activities of the gallery in Barcelona, but I knew they were doing fine without my input.

Jag ägde det nu, men jag var en frånvarande ägare. |owned|||||||absent| Ich besaß es jetzt, aber ich war ein abwesender Besitzer. I owned it now, but I was an absentee owner. Jag insåg på ett plan att både skolan och galleriet gav mig uppgifter för min skull mer än för sin egen. |realized|||||||||||assignments|||||||| I realized on one level that both the school and the gallery were giving me tasks for my benefit more than for their own. Och hur det än hade känts till en början hade jag tvingats inse att det hjälpte mig. |||||felt||||||been forced||||| And however it had felt at first, I had been forced to realize that it was helping me. Jag var medveten om att dagen då jag måste ta steget tillbaka ryckte närmare. ||aware||||||||||| I was aware that the day when I had to take a step back was getting closer.

Det skrämde mig inte lika mycket som tidigare. It didn't scare me as much as before. Här, i stillheten i det stora huset hade jag fått den tid jag behövde. ||silence||||||||||| Here, in the quiet of the big house, I had the time I needed.

Den här dagen var det ovanligt lite att uträtta. ||||||||accomplish On this day, there was unusually little to do. Några mejl och ett par räkningar och jag var klar. |emails||||bills|||| Så jag öppnade min dagbok och skrev in dagens datum. So I opened my diary and entered today's date.

Min syster Emma kom hit igår. Vi har inte setts sedan mammas begravning. We haven't seen each other since mom's funeral. Jag fasar för de här dagarna. |fear|||| Ich raste dieser Tage aus. I dread these days. Förstår inte hur vi ska ta oss igenom dem. Vad vi ska göra, vad vi ska säga till varandra? ||||||we are going to|||

Lika lite som jag kunde föreställa mig hur vår tid skulle utveckla sig, kunde jag beskriva den här. Just as I could not imagine how our time would develop, I could not describe it here. Jag stängde dokumentet och slog av datorn och satte mig på terrassen med en bok. Men jag kunde inte läsa heller. Jag hade varken hört eller sett till Emma och jag tänkte inte gå ner förrän det var dags för lunch. ||||||||||||||until||||| I hadn't seen or heard from Emma and I wasn't going to go downstairs until it was time for lunch.

Hade andra syskon det så här? Were other siblings like this? Så omöjligt mycket osagt emellan sig att varje möte blev plågsamt? ||||||||||painful So impossibly much unsaid between them that each meeting became agonizing?

* Jag kan inte minnas när jag blev medveten om att vi skulle få ett syskon, Amanda och jag. |||remember||||aware|||||||||| * Ich kann mich nicht erinnern, wann mir bewusst wurde, dass wir Geschwister haben würden, Amanda und ich. * I can't remember when I became aware that we were going to have a sibling, Amanda and I. Plötsligt fanns Emma där en dag. Eines Tages war Emma plötzlich da. Suddenly, one day Emma was there. Och jag minns inte att jag tog någon särskild notis om henne till en början. Und ich kann mich nicht erinnern, sie anfangs besonders beachtet zu haben. Jag hade Amanda, och vårt nya syskon betydde ingenting. Ich hatte Amanda, und unsere neuen Geschwister bedeuteten mir nichts. Men jag förstod snart att Emma ändrade allting. Aber ich verstand bald, dass Emma alles veränderte. But I soon realized that Emma changed everything. Jag har en bild av att Amanda satt i den grå soffan med Emma i famnen. Ich habe ein Bild von Amanda, wie sie mit Emma im Arm auf dem grauen Sofa sitzt. I have an image of Amanda sitting on the gray couch with Emma in her arms.

Hon böjde sig ner och viskade någonting som jag inte kunde uppfatta. |||||||||||perceive Sie bückte sich und flüsterte etwas, das ich nicht verstehen konnte. She bent down and whispered something that I could not understand. Och så lät hon läpparna snudda mot Emmas panna. |||||touch||| Und dann ließ sie ihre Lippen Emmas Stirn berühren. Hon hjälpte till att byta på henne, mata henne och dra runt henne i barnvagnen. ||||||||||||||the stroller Sie half ihr beim Wickeln, Füttern und Schieben im Kinderwagen. She helped to change her, feed her and pull her around in the stroller. För mig var det som om jag förlorat ett syskon. |||||||lost|| Für mich war es, als hätte ich ein Geschwisterchen verloren. For me, it was like losing a sibling. Inte fått ett till. Habe kein anderes bekommen. Not received another one. Först väntade jag otåligt på att det skulle gå över. |waited|||||||| Anfangs wartete ich ungeduldig darauf, dass es vorbei war. At first, I waited impatiently for it to pass.

Att Amanda skulle ledsna på Emma och komma tillbaka till mig. |||get tired||||||| Men Amanda ledsnade aldrig på någonting. ||got tired||| Hon var trofast och lojal redan som liten. ||faithful||loyal||| Annars är ju små barn så själviska. ||||||selfish Otherwise, small children are so selfish. Men de är kanske inte mer själviska än vuxna, bara sämre på att dölja sina verkliga känslor. ||||||selfish||||worse|||hide||real feelings| Aber sie sind vielleicht nicht egoistischer als Erwachsene, nur schlechter darin, ihre wahren Gefühle zu verbergen.

Jag tror faktiskt inte att Amanda någonsin var självisk. ||||||||selfish Ich glaube eigentlich nicht, dass Amanda jemals egoistisch war. In fact, I don't think Amanda was ever selfish. Kanske det påverkade hur jag såg på mig själv. Maybe it affected how I saw myself. Ja, fortfarande ser på mig själv. Yes, still looking at myself. Med en sorts underliggande känsla av otillräcklighet. |||underlying|||insufficiency Besvikelse över att jag är den jag är. Disappointment||||||| Disappointment that I am who I am. Naturligtvis övergav hon mig inte. |abandoned||| Of course, she did not abandon me. Men jag ville ha hela hennes uppmärksamhet. ||||||attention But I wanted her full attention. Så som det varit förut. The way it was before. Jag ville inte dela Amanda med Emma.

Det gick inte över, heller. It didn't go away, either. Tvärtom. Andererseits. När Emma kunde gå och började prata, ja, då blev det värre. Als Emma laufen konnte und anfing zu reden, naja, dann wurde es schlimmer. When Emma was able to walk and started talking, well, it got worse. Inte bättre.