Kapitel 7 (3)
De enda smycken hon hade var ett par vita pärlörhängen.
”Men du kan, Maria, det vet jag.” Pau såg på mig.
Jag skakade på huvudet.
”Inte nu längre.”
Pau sa ingenting.
”Berätta lite om dina målningar”, sa Emma. Jag vet inte om hon avsiktligt ville hjälpa till att ta oss ur den uppenbara förlägenheten, eller om hon faktiskt bara var intresserad.
”Vad vill du veta?” Pau log mot henne. ”Jag har egentligen inte så mycket att säga om dem. Jag bara målar dem.”
”Den som sitter där nere är fullständigt …” Emma slog ut med händerna.
”Där ser du, det är inte så lätt att veta vad man ska säga. Jag tycker man kan nöja sig med att bara titta. Ta till sig det man kan. Jag tycker inte om att försöka förklara vad jag tänkt mig att mina målningar ska ge. Jag vet kanske själv vad jag velat få fram. Vet vad de betyder för mig. Hur jag känt och tänkt när jag målat. Men om mina verk har en helt annan effekt på andra, så spelar det ingen roll för mig.
Det enda som betyder något är att de har någon effekt överhuvudtaget. Att betraktaren blir berörd av dem på något sätt. Förutom det så finns det inget rätt eller fel sätt att se på mina tavlor.”
Han reste sig igen och återvände med paellafatet. Det doftade fantastiskt. Innan han satte sig igen serverade han först Emma, sedan mig varsin generös portion. Riset var perfekt tillagat, lätt bränt i botten och gyllengult av saffran. Ovanpå vilade bitar av fisk, räkor, musslor, bläckfisk, korv och kyckling.
”Jag vill be om ursäkt för mitt uppförande igår.” Emma lade ifrån sig besticken och såg på Pau.
”Det finns ingenting att be om ursäkt för.” Pau log igen och sträckte fram handen och lade den över Emmas.
”Jo, det gör det. Och jag är så ledsen. Jag tänkte mig inte för. Och jag förstörde en sådan fin dag.”
”Du förstörde inte på något sätt min dag. Det var länge sedan jag var ute med båten och ditt besök här fick mig äntligen att ge mig ut. Så jag är faktiskt bara tacksam.”
Men Emma såg fortfarande olycklig ut.
”Det är jag som ska be om ursäkt, Emma. Det var jag som satte igång det när jag hoppade i vattnet. Mitt fel. Men nu glömmer vi alltihop tycker jag.” Jag lyfte glaset och skålade.
Vi tog tid på oss, åt sakta. Jag vet inte hur riktigt, men Pau lyckades föra samtalet in på helt andra ämnen. Han berättade om sin uppväxt. Om sin farfar och andra excentriska släktingar. Om fisket som alla i släkten varit beroende av. Efter en stund glömde jag allt annat och lyssnade med intresse. Och jag kunde både se och höra Paus kärlek till den här platsen.
Jag förstod hur förankrad han var där. I sitt hus. På den plats hans förfäder bott i generationer. Och jag kände allt tydligare hur ny och flyktig min egen relation till den här platsen faktiskt var. Mina rötter var både sköra och ytliga. Men de var också de enda rötter jag kände att jag någonsin haft till någon plats.
När vi ätit färdigt försvann Pau ner med disken och återvände med frukt och ost. Han fyllde på våra glas och frågade om vi ville komma in och se på hans arbeten. Vi reste oss och följde med honom in. Han tände lamporna och rummet kom till liv. Väggarna var täckta av målningar och mitt i rummet stod ett staffli med en övertäckt duk. Jag såg frågande på Pau, men han såg inte ut att notera det. Han gjorde ingen min av att vilja visa tavlan på staffliet. Istället började han berätta.
”Det var min mor som fick mig att börja måla. Hon var själv konstnärligt begåvad, så jag tror hon gladde sig över mitt intresse.” Paus figur kastade en lång skugga på den vita väggen bakom honom. ”Jag minns det som att hon alltid satt bredvid mig. Först som lärare. Senare som engagerad åskådare. Hon sitter fortfarande alltid vid min sida när jag arbetar. Ja, kanske annars också. Jag bär henne med mig jämt.” Han log. ”Min far hade tänkt sig att jag skulle studera.
Att jag skulle göra det som varit omöjligt för honom. Bli jurist. Eller revisor. Någonting respektabelt. Något som skulle göra mig ekonomiskt oberoende. Själv fick han anställning i morfars byggnadsfirma när han gifte sig med min mor. Jag tror aldrig han kom att känna sig fri, även om det gick bra både för honom och firman.
Han fick överta den sedan när morfar dog. Ja, egentligen var det väl min mor som ärvde den. Hon hade inga syskon. Sedan tog min syster Laura över när pappa dog. Inte jag. Den enda gången jag hörde dem diskutera saken, påpekade min mor just det. Att det var hon som ärvt firman. Och att det passade bra att hennes dotter tog över.”
Pau såg tankfullt på oss.
”Som barn har man ju ingen distans till sina föräldrar. De är bara mamma och pappa. Man kan inte föreställa sig att de skulle kunna vara annorlunda än de är. Inte förrän man blir vuxen, om ens då, kan man se dem som människor. Och när jag betraktade dem då kunde jag se hur mycket de måste ha älskat varandra för att klara att leva som de gjorde.
Jag insåg hur svårt det måste ha varit för en sådan stolt man som min pappa att arbeta under sin svärfar. Det måste ha varit som ett livslångt arbetsprov. Ett helt liv av att försöka visa sig värdig svärföräldrarnas älskade dotter, deras enda barn. Men jag tror faktiskt han tyckte det var värt det.”
Jag kastade en blick på Emma och det såg ut som om hon lyssnade intensivt. Hon såg oavvänt på Pau.
Jag svalde och svalde, men kunde inte säga någonting. Till sist ursäktade jag mig och gick till badrummet och spolade kallt vatten i mina kupade händer. Så lade jag de svala handflatorna på mina kinder. Jag såg på min spegelbild. Det svaga varma ljuset var smickrande. Emma hade inte bara fått på mig den ärmlösa korallröda klänningen, utan också tagit ur mitt hårspänne och släppt ut håret.
Jag tänkte på när jag senast haft klänningen. Och håret utslaget. Inte i det här huset, utan på vår egen terrass. Den allra första gången vi hade gäster. Den kvällen vi officiellt blev ett par. Jag dansade. Skrattade. Och jag kände mig vacker. Jag kunde se mig själv i Mayas ögon och jag visste att jag var vacker för henne. Jag lyfte ena axeln och försökte dra in doften från det röda tyget. Jag mindes att Maya vilat hakan där när vi dansade. Men jag kunde inte känna någon doft alls.
Paus berättelse hade berört mig. Beskrivningen av hans föräldrars kärlek nuddade vid något ömtåligt långt inom mig. Skrapade hål på den tunna skorpa som bildats över det mest smärtsamma.
Ett långt liv av obruten kärlek. Besvarad kärlek. Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle vara att ha växt upp omgiven av det. Eller att själv få uppleva det.
Jag stödde mig mot handfatet och såg in i mina egna ögon.
”Kunde jag inte ha fått mer tid?” viskade jag. ”Kunde jag inte ha fått tid att bevisa att inget offer skulle ha varit för stort? Att min kärlek också skulle ha varat hela våra liv?”
Jag gick sakta ut i rummet och ställde mig framför den blå tavlan. Nu tyckte jag att jag kunde föreställa mig Pau som liten pojke med sin mamma vid sin sida, kanske med hennes hand lätt mot hans rygg medan han koncentrerat förde penseln över duken. Hur hon lutade sig lite bakåt och kisade för att se hur helheten tog sig ut på staffliet.
Hur de med huvudena tätt ihop tillsammans kommenterade någon detalj. Jag tänkte mig att pappan kom in i rummet och mamman sträckte upp sin fria hand och pappan tog den i sin. Att han ställde sig bakom sin son och lade handen på hans huvud.
Jag såg upp i det blå där tonerna flöt in i varandra, fördjupades, löstes upp, för att sedan koncentreras igen. Och jag förstod, som jag aldrig gjort tidigare, att tavlan inte skulle ha kunnat komma till utan all den kärlek Pau beskrivit. Att hans konst hade sitt ursprung i den kärlek som omgett honom hela hans liv.
När jag kom upp till övervåningen igen stannade jag till på översta trappsteget. Emma och Pau dansade. De rörde sig mjukt till tangomusiken. Deras ljusa kläder kontrasterade mot mörkret bakom dem och det såg nästan ut som om de var belysta, som på en scen. Jag såg Emma böja sig bakåt, stödd på Paus arm och med en sandalklädd fot lyft mot hans ben. Jag stod stilla, oförmögen att ta blicken ifrån dem.
Så vände jag och gick tyst nerför trappan och ut genom ytterdörren. Luften var sval mot mina bara armar och ben när jag steg ut i gränden. Jag stannade ett ögonblick och såg upp mot himlen. Det var stjärnklart och en nästan full måne spred ett starkt vitt sken. Jag kunde fortfarande svagt höra tangomusiken bakom mig när jag vandrade uppför stentrapporna till mitt hus.
* Jag tog av mig klänningen och hängde in den i garderoben och stod sedan länge under duschen innan jag gick upp och bäddade. Jag satte mig naken på soffan utan att tända ljuset och med lådan i knät. Min hand fann snabbt det den sökte. Mayas lilla parfymflaska. Jag drog ur glasproppen och hällde ut ett par droppar på mitt pekfinger, strök fingret mot halsgropen, bakom örat och mellan benen. Så kröp jag ner mellan lakanen. Parfymdoften var svag men den fyllde ändå hela rummet. Hela världen.
* Jag vaknade i efterdyningarna av en intensiv orgasm. Utan att öppna ögonen ansträngde jag mig att fånga drömmen jag befunnit mig i. Jag hade älskat. Och jag hade själv varit både den älskade och den älskande. Jag hade betraktat och jag hade låtit mig betraktas. Strukit med handflatan mot huden över magen. Upplevt både upphetsningen i att smeka. Och den i att bli smekt.
Jag drog upp lakanet över huvudet och kunde känna den svaga parfymdoften i värmen under det. I samma ögonblick kände jag att jag inte var ensam i rummet.
När jag öppnade ögonen och vred på huvudet kunde jag i det skumma gryningsljuset urskilja Emmas hopkrupna gestalt på den andra soffan. Hon låg med ryggen mot mig och filten hon lagt över sig hade glidit upp så att fötterna stack ut. Hon hade sockor på sig och av någon anledning berörde mig anblicken av det alldeles särskilt. Hela intrycket var av ett barn. Det korta håret, den smala ryggen och de sockbeklädda fötterna.
Jag vek lakanet åt sidan och smög över och lade mig försiktigt intill min syster. Jag kände att hon vaknade, men hon låg alldeles stilla. Jag drog filten över oss och jag tror att vi båda slumrade till. Eller kanske hade vi aldrig riktigt vaknat.
Långt senare kände jag att Emma satte sig upp och jag gjorde det också. Så satt vi sida vid sida, yrvakna.
”Gör aldrig så igen, Maria.”
Jag såg frågande på henne.
”Gå aldrig ifrån mig.”
Hon satt alldeles rak i ryggen med korslagda ben. Jag fick en vision av en liten nattfågel. En uggla.
”Jag lovar.”
”Inte utan att säga till. Det är bara det du behöver lova.”
”Jag lovar”, upprepade jag. ”Jag ville inte störa er. Det såg så vackert ut när ni dansade.”
Emmas lilla skratt förvånade mig.
”För att vara så klok är du väldigt korkad. Förstår du ingenting?”
Hon skakade på huvudet.
Men hon sa ingenting mer utan ställde sig upp och såg på mig.
”Det här behöver du inte dela, i alla fall. Du kanske inte förstår det, men det är alldeles ditt. Har alltid varit det. Om du bara kan öppna ögonen och se det.”
Så gick hon genom rummet och försvann nerför trappan.
