×

我們使用cookies幫助改善LingQ。通過流覽本網站,表示你同意我們的 cookie 政策.


image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 15: Tick tack tick tack tick tack (2)

Kapitel 15: Tick tack tick tack tick tack (2)

Edward suckade igen, men drog lite på munnen. Innan jag hann fundera över det oväntade ljudet var Rosalie tillbaka. Med ett belåtet flin ställde hon en metallskål på golvet bredvid mig.

”Smaklig måltid, vovven.”

Antagligen hade det varit en stor plåtbunke, men hon hade böjt den till formen av en hundmatskål. Jag kunde inte låta bli att imponeras av hennes snabba hantverk. Och hennes noggrannhet. På sidan av skålen hade hon ristat in namnet Fido. Snygg handstil.

Eftersom maten såg rätt god ut – en rejäl, stekt biff och bakad potatis med alla möjliga tillbehör – tackade jag henne artigt.

Hon fnös bara.

”Vet du vad man kallar en blondin med hjärna, förresten?” frågade jag. ”En golden retriever.”

”Jag har hört den också”, muttrade hon.

”Jag kan fler”, försäkrade jag och högg in på maten.

Hon grimaserade och himlade med ögonen. Sedan satte hon sig i en av fåtöljerna och började zappa mellan tevekanalerna, så fort att hon omöjligt kunde vara ute efter något att titta på.

Maten smakade bra, trots vampyrstanken i luften. Jag började visst vänja mig. Hm. Ingenting jag egentligen ville vänja mig vid …

När jag var klar – egentligen ville jag slicka skålen, bara för att ge Rosalie någonting att klaga på – kände jag Bellas kalla fingrar genom håret. Hon slätade ut det mot nacken.

”Dags för en klippning?” frågade jag.

”Du börjar se lite raggig ut”, medgav hon. ”Kanske …”

”Låt mig gissa. Någon här har jobbat som frisör på någon lyxig salong i Paris?”

Bella skrockade. ”Antagligen.”

”Nej tack”, sa jag innan hon han komma med något riktigt erbjudande. ”Jag klarar mig i några veckor till.”

Vilket fick mig att undra hur länge till hon skulle klara sig. Jag försökte komma på ett artigt sätt att fråga.

”Så, eh, när är det … dags? När ska det lilla monstret komma, menar jag?”

Hon slog till mig i bakhuvudet med samma kraft som en fallande fjäder, men svarade inte.

”Jag menar allvar”, sa jag. ”Jag vill veta hur länge till jag måste stanna här.” Hur länge till du finns kvar, tillade jag i tankarna och vände blicken mot henne. Hennes ögon var tankfulla, rynkan var tillbaka mellan ögonbrynen.

”Jag vet inte”, mumlade hon. ”Inte precis. De vanliga nio månaderna gäller uppenbarligen inte här och vi kan inte göra något ultraljud, så Carlisle uppskattar tiden utifrån hur stor jag är. Vanliga människor brukar vara runt fyrtio centimeter här i slutet av graviditeten”, förklarade hon och drog med fingret i en linje över sin svullna mage. ”En centimeter i veckan. Jag var trettio centimeter i morse och har växt med ungefär två centimeter om dagen, ibland mer …”

Två veckor nu, dagar som hade flugit fram. Hennes liv på snabbspolning. Hur många dagar hade hon kvar till fyrtio centimeter? Fyra? Det dröjde en stund innan jag kom på hur man gjorde för att svälja.

”Är du okej?” frågade hon.

Jag nickade bara, eftersom jag inte litade på min egen röst.

Edward satt med ansiktet bortvänt medan han lyssnade på mina tankar, men jag såg hans reflektion i fönsterväggen. Han var den brinnande mannen igen.

Lustigt att en deadline gjorde det svårare att tänka på att ge sig av, eller att hon skulle ge sig av. Jag var glad att Seth redan hade tagit upp det, så att jag visste att de tänkte stanna här. Det vore outhärdligt att undra om de tänkte försvinna, att förlora en, två eller tre av de fyra dagarna. Mina fyra dagar.

Det var också lustigt att vetskapen om att det nästan var över gjorde hennes grepp om mig ännu svårare att bryta. Nästan som om det hängde ihop med hennes växande mage – som om hennes dragningskraft ökade i takt med att hon blev större.

Jag försökte se på henne på avstånd, lösgöra mig från gravitationen. Jag visste att jag inte bara inbillade mig att mitt behov av henne var större än någonsin. Men varför? För att hon var döende? Eller för att jag visste att även om hon inte dog, så skulle hon – i bästa tänkbara scenario – ändå förvandlas till någonting jag inte kände till eller förstod mig på?

Hon drog ett finger över min kind, och min hud var våt där hon rörde den. ”Det kommer att bli bra”, tröstade hon. Det spelade ingen roll att orden var betydelselösa. Hon uttalade dem på samma sätt som folk sjunger meningslösa barnramsor. Vaggvisor.

”Visst”, muttrade jag.

Hon kurade ihop sig mot min arm, lade huvudet på min axel. ”Jag trodde inte att du skulle komma. Både Seth och Edward sa att du skulle göra det, men jag trodde dem inte.”

”Varför inte?” frågade jag med skrovlig röst.

”Du är inte lycklig här. Men du kom ändå.”

”Du ville att jag skulle komma.”

”Jag vet. Men du hade inte behövt göra det, för det är inte rätt av mig att vilja ha dig här. Jag skulle ha förstått.”

Det blev tyst en stund. Edward hade samlat sig igen. Han tittade på teven medan Rosalie fortsatte zappa. Kanalsiffrorna översteg sexhundra nu, och jag undrade hur länge det skulle dröja innan hon kom tillbaka till början.

”Tack för att du kom”, viskade Bella.

”Får jag fråga dig en sak?”

”Självklart.”

Edward såg inte ut att bry sig om oss alls, men han visste vad jag var på väg att fråga, så mig lurade han inte.

”Varför vill du att jag ska vara här? Seth kan hålla dig varm, och han är nog lättare att umgås med, glad som han är. Men när jag kommer in genom dörren ler du som om jag vore din favorit i hela världen.”

”Du är en av dem.”

”Det suger, ska du veta.”

”Ja.” Hon suckade. ”Förlåt.”

”Men varför? Du svarade inte på det.”

Edward vände blicken mot fönstren igen. Reflektionen av hans ansikte var uttryckslös.

”Jag känner mig … komplett när du är här, Jacob. Som om hela familjen är samlad. Jag menar, det känns så i alla fall – jag har aldrig haft en stor familj förut. Det är mysigt.” Hon log lite. ”Men den är inte fullständig när du inte är här.”

”Jag kommer aldrig att tillhöra din familj, Bella.”

Det kunde jag ha gjort. Jag hade passat in. Men det var bara en avlägsen framtid som dött långt innan den fått chansen att leva.

”Du har alltid tillhört min familj”, protesterade hon.

Jag bet ihop käkarna. ”Det är ett uselt svar.”

”Vad är ett bra svar, då?”

”Någonting i stil med 'Jacob, jag får en kick av att se dig lida'.”

Jag kände att hon ryckte till. ”Vore det bättre?” viskade hon.

”Det skulle i alla fall vara lättare att hantera.”

Jag tittade på hennes ansikte, så nära mitt. Hon blundade och rynkade pannan. ”Vi gick vilse, Jake. Tappade balansen. Du ska vara en del av mitt liv – det känner jag, och det gör du också.” Hon gjorde en paus, som om hon väntade på att jag skulle protestera. När jag inte gjorde det fortsatte hon. ”Men inte så här. Vi gjorde något fel. Nej, jag gjorde något fel, och vi gick vilse …”

Hon tystnade, och hennes ansikte slappnade långsamt av. Jag väntade på att hon skulle strö mer salt i såren, men snart började hon snarka lågt.

”Hon är utmattad”, mumlade Edward. ”Det har varit en lång, svår dag. Jag tror att hon skulle ha somnat för länge sedan, om hon inte hade väntat på dig.”

Jag såg inte på honom.

”Seth sa att den knäckte ett revben till på henne.”

”Ja. Det gör det svårt för henne att andas.”

”Toppen.”

”Låt mig veta när hon blir varm igen.”

”Okej.”

Hon hade fortfarande gåshud på den arm som inte rörde vid min. Jag hann knappt lyfta huvudet förrän Edward drog åt sig filten som hängde över armstödet och lade den över henne.

Ibland kunde den där tankeläsningen verkligen spara tid. Jag skulle till exempel inte behöva hålla någon lång föreläsning om vad som pågick med Charlie. Edward skulle höra precis hur ursinnig jag var …

”Ja”, instämde han. ”Det är ingen bra idé.”

”Varför, då? Varför säger Bella till sin pappa att hon är på bättringsvägen, när det bara kommer att plåga honom ännu mer?”

”Hon står inte ut med hans oro.”

”Så det är bättre att …?”

”Nej. Det är inte bättre. Men jag tänker inte tvinga henne att göra någonting hon mår dåligt av nu. Vad som än händer, så mår hon bättre av det här. Resten får jag lösa senare.”

Det lät inte rätt. Bella skulle inte bara flytta fram Charlies lidande och låta någon annan ta hand om det. Det var inte likt henne. Om jag kände Bella rätt, hade hon någon annan plan.

”Hon är väldigt övertygad om att hon kommer att överleva”, sa Edward.

”Men inte som människa.”

”Nej, inte som människa. Men hon hoppas få träffa Charlie igen, i alla fall.”

Åh, det här blev bara bättre och bättre.

”Träffa Charlie.” Jag såg på honom med stora ögon. ”Efteråt. Träffa Charlie när hon är likblek med klarröda ögon. Jag är ingen blodsugare, så jag kanske missar något, men Charlie verkar vara ett märkligt val för hennes första måltid.”

Edward suckade. ”Hon vet att hon inte kommer att klara att vara i närheten av honom på minst ett år. Hon tror att hon kan dra ut på det. Säga till honom att hon måste till något specialsjukhus på andra sidan jorden, hålla kontakten genom telefon …”

”Det är ju vansinne.”

”Ja.”

”Charlie är inte dum. Även om hon inte dödar honom, kommer han att märka skillnaden.”

”Det räknar hon med.”

Jag väntade på en förklaring.

”Hon skulle förstås inte åldras, vilket innebär en tidsgräns även om Charlie accepterar den ursäkt hon hittar på för sina förändringar.” Han log blekt. ”Kommer du ihåg när du försökte berätta för henne om din förvandling? Hur du fick henne att gissa?”

Jag knöt ena näven. ”Har hon berättat om det?”

”Ja. Hon förklarade sin … idé. Du förstår, hon får inte berätta sanningen för Charlie – det vore väldigt farligt för honom. Men han är klyftig och tänker praktiskt, så hon tror att han så småningom kommer fram till en egen förklaring. Hon antar att han kommer att gissa fel.” Edward fnös. ”Vi är ju inte precis som litteraturens vampyrer. Han kommer att dra någon felaktig slutsats om oss, precis som hon gjorde i början, och vi anpassar oss efter den. Hon tror att hon kommer att kunna träffa honom … då och då.”

”Vansinne”, upprepade jag.

”Ja”, instämde han igen.

Det var svagt av honom att låta henne få sin vilja igenom, bara för att göra henne glad nu. Det skulle inte sluta väl.

Vilket fick mig att anta att han nog inte väntade sig att hon skulle överleva länge nog för att prova sin vansinniga plan. Han lugnade henne, för att hon skulle må bättre ett tag till.

Fyra dagar till, närmare bestämt.

”Jag får ta itu med det som händer, när det händer”, viskade han och vände bort ansiktet. ”Jag tänker inte göra henne illa nu.”

”Fyra dagar?” frågade jag.

Han tittade inte upp. ”Ungefär.”

”Och sedan?”

”Vad menar du med det?”

Jag tänkte på vad Bella hade sagt. Om att saken låg ordentligt insvept i någonting som liknade vampyrskinn. Hur fungerade det? Hur skulle den komma ut?

”Vi har inte kunnat forska särskilt mycket, men det verkar som om varelserna använder sina egna tänder för att ta sig ut ur livmodern”, viskade han.

Jag svalde hårt. ”Forska?” frågade jag med svag röst.

”Det är därför du inte har sett så mycket av Jasper och Emmett. Det är vad Carlisle håller på med nu. De försöker tolka gamla sagor och myter, så mycket det nu går med det material vi har, på jakt efter någonting som kan hjälpa oss att förutse varelsens beteende.”

Sagor? Om det fanns myter, så …

”Så är det här inte första gången?” Edward förutsåg min fråga. ”Kanske inte. Det är väldigt luddigt, alltihop. Myterna kan mycket väl vara produkter av rädsla och fantasi. Men … era myter är väl sanna? Det kanske de här också är.

Kapitel 15: Tick tack tick tack tick tack (2) Kapitel 15: Tick-tack tick-tack tick-tack (2)

Edward suckade igen, men drog lite på munnen. Edward seufzte erneut, schürzte aber ein wenig die Lippen. Edward sighed again, but pulled his mouth a little. Innan jag hann fundera över det oväntade ljudet var Rosalie tillbaka. Bevor ich über das unerwartete Geräusch nachdenken konnte, war Rosalie zurück. Before I could think about the unexpected sound, Rosalie was back. Med ett belåtet flin ställde hon en metallskål på golvet bredvid mig. With a satisfied grin, she placed a metal bowl on the floor next to me.

”Smaklig måltid, vovven.” „Leckeres Essen, Hündchen.“ "Tasty meal, doggy."

Antagligen hade det varit en stor plåtbunke, men hon hade böjt den till formen av en hundmatskål. Wahrscheinlich war es eine große Blechschüssel gewesen, aber sie hatte sie in die Form eines Hundefutternapfs gebogen. Jag kunde inte låta bli att imponeras av hennes snabba hantverk. Ich konnte nicht umhin, von ihrer schnellen Handwerkskunst beeindruckt zu sein. Och hennes noggrannhet. Und ihre Genauigkeit. And her accuracy. På sidan av skålen hade hon ristat in namnet Fido. Auf der Seite der Schale hatte sie den Namen Fido eingraviert. Snygg handstil. Stylish handwriting.

Eftersom maten såg rätt god ut – en rejäl, stekt biff och bakad potatis med alla möjliga tillbehör – tackade jag henne artigt. Da das Essen ziemlich gut aussah – ein herzhaftes Bratensteak und Ofenkartoffeln mit allerlei Beilagen – bedankte ich mich höflich. Since the food looked pretty good - a hearty, fried steak and baked potatoes with all sorts of side dishes - I politely thanked her.

Hon fnös bara. Sie schnaubte nur. She just snorted.

”Vet du vad man kallar en blondin med hjärna, förresten?” frågade jag. "Do you know what you call a blonde with a brain, by the way?" did I ask. ”En golden retriever.” "A golden retriever."

”Jag har hört den också”, muttrade hon. "I heard it too," she muttered.

”Jag kan fler”, försäkrade jag och högg in på maten. „Ich kann mehr“, versicherte ich und schnitt ins Essen. "I know more", I assured and cut into the food.

Hon grimaserade och himlade med ögonen. She grimaced and rolled her eyes. Sedan satte hon sig i en av fåtöljerna och började zappa mellan tevekanalerna, så fort att hon omöjligt kunde vara ute efter något att titta på. Dann setzte sie sich in einen der Sessel und fing an, durch die Fernsehsender zu zappen, so schnell, dass sie unmöglich nach etwas zum Ansehen suchen konnte. Then she sat down in one of the armchairs and started zapping between the TV channels, so fast that it was impossible for her to be looking for something to watch.

Maten smakade bra, trots vampyrstanken i luften. The food tasted good, despite the vampire stench in the air. Jag började visst vänja mig. I must have gotten used to it. Hm. Hm. Ingenting jag egentligen ville vänja mig vid … Nothing I really wanted to get used to…

När jag var klar – egentligen ville jag slicka skålen, bara för att ge Rosalie någonting att klaga på – kände jag Bellas kalla fingrar genom håret. Als ich fertig war – eigentlich wollte ich die Schüssel auslecken, nur um Rosalie etwas zu geben, worüber sie sich beschweren konnte – fühlte ich Bellas kalte Finger durch mein Haar. When I was done - I really wanted to lick the bowl, just to give Rosalie something to complain about - I felt Bella's cold fingers through her hair. Hon slätade ut det mot nacken. Sie strich damit über ihren Nacken. She smoothed it out towards her neck.

”Dags för en klippning?” frågade jag. "Zeit für einen Haarschnitt?" Habe ich gefragt. "Time for a haircut?" did I ask.

”Du börjar se lite raggig ut”, medgav hon. "You're starting to look a little shaggy," she admitted. ”Kanske …”

”Låt mig gissa. "Lass mich raten. "Let me guess. Någon här har jobbat som frisör på någon lyxig salong i Paris?” Has anyone here worked as a hairdresser at a luxury salon in Paris? ”

Bella skrockade. Bella chuckled. ”Antagligen.” "Probably."

”Nej tack”, sa jag innan hon han komma med något riktigt erbjudande. "No thank you", I said before he came up with a real offer. ”Jag klarar mig i några veckor till.” „Ich kann das noch ein paar Wochen machen.“ "I'm fine for a few more weeks."

Vilket fick mig att undra hur länge till hon skulle klara sig. Which made me wonder how long until she would last. Jag försökte komma på ett artigt sätt att fråga. I tried to come up with a polite way to ask.

”Så, eh, när är det … dags? So, uh, when is it time? När ska det lilla monstret komma, menar jag?” When will the little monster come, I mean? ”

Hon slog till mig i bakhuvudet med samma kraft som en fallande fjäder, men svarade inte. She hit me in the back of the head with the same force as a falling feather, but did not respond.

”Jag menar allvar”, sa jag. "I mean it," I said. ”Jag vill veta hur länge till jag måste stanna här.” Hur länge till du finns kvar, tillade jag i tankarna och vände blicken mot henne. "I want to know how long I have to stay here." How long until you stay, I added to my thoughts and turned my gaze to her. Hennes ögon var tankfulla, rynkan var tillbaka mellan ögonbrynen. Her eyes were thoughtful, the wrinkle was back between her eyebrows.

”Jag vet inte”, mumlade hon. ”Inte precis. De vanliga nio månaderna gäller uppenbarligen inte här och vi kan inte göra något ultraljud, så Carlisle uppskattar tiden utifrån hur stor jag är. The usual nine months obviously do not apply here and we can not do an ultrasound, so Carlisle estimates the time based on how big I am. Vanliga människor brukar vara runt fyrtio centimeter här i slutet av graviditeten”, förklarade hon och drog med fingret i en linje över sin svullna mage. ”En centimeter i veckan. Jag var trettio centimeter i morse och har växt med ungefär två centimeter om dagen, ibland mer …” I was thirty centimeters this morning and have grown by about two centimeters a day, sometimes more… ”

Två veckor nu, dagar som hade flugit fram. Zwei Wochen nun, Tage, die wie im Flug vergangen sind. Two weeks now, days that had flown by. Hennes liv på snabbspolning. Ihr Leben im Schnelldurchlauf. Her life on fast-forward. Hur många dagar hade hon kvar till fyrtio centimeter? How many days did she have left to forty centimeters? Fyra? Det dröjde en stund innan jag kom på hur man gjorde för att svälja. It took a while before I figured out how to swallow.

”Är du okej?” frågade hon.

Jag nickade bara, eftersom jag inte litade på min egen röst. I just nodded, because I did not trust my own voice.

Edward satt med ansiktet bortvänt medan han lyssnade på mina tankar, men jag såg hans reflektion i fönsterväggen. Han var den brinnande mannen igen. He was the burning man again.

Lustigt att en deadline gjorde det svårare att tänka på att ge sig av, eller att hon skulle ge sig av. Komisch, dass eine Deadline es schwieriger machte, ans Verlassen zu denken, oder dass sie gehen würde. Funny that a deadline made it harder to think about leaving, or that she would leave. Jag var glad att Seth redan hade tagit upp det, så att jag visste att de tänkte stanna här. Ich war froh, dass Seth es bereits angesprochen hatte, also wusste ich, dass sie hier bleiben würden. I was glad Seth had already brought it up, so I knew they were going to stay here. Det vore outhärdligt att undra om de tänkte försvinna, att förlora en, två eller tre av de fyra dagarna. Es wäre unerträglich, sich zu fragen, ob sie beabsichtigten, zu verschwinden, einen, zwei oder drei der vier Tage zu verlieren. It would be unbearable to wonder if they were going to disappear, to lose one, two or three of the four days. Mina fyra dagar. My four days.

Det var också lustigt att vetskapen om att det nästan var över gjorde hennes grepp om mig ännu svårare att bryta. Es war auch lustig, dass das Wissen, dass es fast vorbei war, ihren Griff um mich noch schwerer zu lösen machte. It was also funny that the knowledge that it was almost over made her grip on me even harder to break. Nästan som om det hängde ihop med hennes växande mage – som om hennes dragningskraft ökade i takt med att hon blev större. It was almost as if it was connected to her growing belly - as if her attraction increased as she got bigger.

Jag försökte se på henne på avstånd, lösgöra mig från gravitationen. I tried to look at her from a distance, detaching myself from gravity. Jag visste att jag inte bara inbillade mig att mitt behov av henne var större än någonsin. Ich wusste, dass ich mir nicht nur einbildete, dass mein Bedürfnis nach ihr größer denn je war. I knew I was not just imagining that my need for her was greater than ever. Men varför? För att hon var döende? Eller för att jag visste att även om hon inte dog, så skulle hon – i bästa tänkbara scenario – ändå förvandlas till någonting jag inte kände till eller förstod mig på? Oder weil ich wusste, dass sie sich, selbst wenn sie nicht sterben würde, im besten Fall in etwas verwandeln würde, das ich nicht kannte oder verstand? Or because I knew that even if she did not die, she would - in the best possible scenario - still turn into something I did not know or understand?

Hon drog ett finger över min kind, och min hud var våt där hon rörde den. ”Det kommer att bli bra”, tröstade hon. Det spelade ingen roll att orden var betydelselösa. Hon uttalade dem på samma sätt som folk sjunger meningslösa barnramsor. Sie sprach sie aus, wie Menschen bedeutungslose Kinderreime singen. She pronounced them in the same way that people sing meaningless children's rhymes. Vaggvisor. Schlaflieder. Lullabies.

”Visst”, muttrade jag.

Hon kurade ihop sig mot min arm, lade huvudet på min axel. Sie rollte sich an meinem Arm zusammen und legte ihren Kopf auf meine Schulter. She curled up against my arm, put her head on my shoulder. ”Jag trodde inte att du skulle komma. Både Seth och Edward sa att du skulle göra det, men jag trodde dem inte.” Both Seth and Edward said you would do it, but I did not believe them. "

”Varför inte?” frågade jag med skrovlig röst. "Why not?" I asked in a rough voice.

”Du är inte lycklig här. Men du kom ändå.”

”Du ville att jag skulle komma.”

”Jag vet. Men du hade inte behövt göra det, för det är inte rätt av mig att vilja ha dig här. Jag skulle ha förstått.” I should have understood. ”

Det blev tyst en stund. Edward hade samlat sig igen. Han tittade på teven medan Rosalie fortsatte zappa. Kanalsiffrorna översteg sexhundra nu, och jag undrade hur länge det skulle dröja innan hon kom tillbaka till början.

”Tack för att du kom”, viskade Bella.

”Får jag fråga dig en sak?” "May I ask you something?"

”Självklart.”

Edward såg inte ut att bry sig om oss alls, men han visste vad jag var på väg att fråga, så mig lurade han inte. Edward did not seem to care about us at all, but he knew what I was about to ask, so he did not deceive me.

”Varför vill du att jag ska vara här? Seth kan hålla dig varm, och han är nog lättare att umgås med, glad som han är. Seth can keep you warm, and he's probably easier to hang out with, happy as he is. Men när jag kommer in genom dörren ler du som om jag vore din favorit i hela världen.”

”Du är en av dem.”

”Det suger, ska du veta.” "Es ist scheiße, weißt du." "It sucks, you know."

”Ja.” Hon suckade. ”Förlåt.”

”Men varför? Du svarade inte på det.” You did not answer that. "

Edward vände blicken mot fönstren igen. Edward looked at the windows again. Reflektionen av hans ansikte var uttryckslös.

”Jag känner mig … komplett när du är här, Jacob. Som om hela familjen är samlad. Jag menar, det känns så i alla fall – jag har aldrig haft en stor familj förut. Det är mysigt.” Hon log lite. ”Men den är inte fullständig när du inte är här.”

”Jag kommer aldrig att tillhöra din familj, Bella.” "I will never belong to your family, Bella."

Det kunde jag ha gjort. I could have done that. Jag hade passat in. I had fit in. Men det var bara en avlägsen framtid som dött långt innan den fått chansen att leva. Aber es war nur eine ferne Zukunft, die starb, lange bevor sie die Chance hatte zu leben. But it was only a distant future that died long before it had a chance to live.

”Du har alltid tillhört min familj”, protesterade hon. "You have always belonged to my family," she protested.

Jag bet ihop käkarna. I clenched my jaws. ”Det är ett uselt svar.” "Das ist eine miese Antwort." "That's a lousy answer."

”Vad är ett bra svar, då?” "What is a good answer, then?"

”Någonting i stil med 'Jacob, jag får en kick av att se dig lida'.” „So etwas wie ‚Jacob, es macht mir Spaß, dich leiden zu sehen.'“ "Something like 'Jacob, I get a kick out of seeing you suffer'."

Jag kände att hon ryckte till. Ich fühlte, wie sie zusammenzuckte. I felt her jerk. ”Vore det bättre?” viskade hon. "Would it be better?" she whispered.

”Det skulle i alla fall vara lättare att hantera.” "It would at least be easier to handle."

Jag tittade på hennes ansikte, så nära mitt. I looked at her face, so close to mine. Hon blundade och rynkade pannan. Sie schloss die Augen und runzelte die Stirn. She closed her eyes and frowned. ”Vi gick vilse, Jake. "We got lost, Jake. Tappade balansen. Lost balance. Du ska vara en del av mitt liv – det känner jag, och det gör du också.” Hon gjorde en paus, som om hon väntade på att jag skulle protestera. När jag inte gjorde det fortsatte hon. When I did not, she continued. ”Men inte så här. "But not like this. Vi gjorde något fel. We did something wrong. Nej, jag gjorde något fel, och vi gick vilse …” Nein, ich habe etwas falsch gemacht, und wir haben uns verirrt …“ No, I did something wrong, and we got lost… ”

Hon tystnade, och hennes ansikte slappnade långsamt av. Sie verstummte, und ihr Gesicht entspannte sich langsam. She fell silent, and her face slowly relaxed. Jag väntade på att hon skulle strö mer salt i såren, men snart började hon snarka lågt. Ich wartete darauf, dass sie mehr Salz in die Wunden rieb, aber bald begann sie leise zu schnarchen. I waited for her to sprinkle more salt on her wounds, but soon she began to snore softly.

”Hon är utmattad”, mumlade Edward. "She's exhausted," Edward muttered. ”Det har varit en lång, svår dag. "It has been a long, difficult day. Jag tror att hon skulle ha somnat för länge sedan, om hon inte hade väntat på dig.” I think she would have fallen asleep a long time ago, if she had not been waiting for you. "

Jag såg inte på honom.

”Seth sa att den knäckte ett revben till på henne.” "Seth sagte, es hat ihr eine weitere Rippe gebrochen." "Seth said it cracked another rib on her."

”Ja. Det gör det svårt för henne att andas.” It makes it difficult for her to breathe. ”

”Toppen.”

”Låt mig veta när hon blir varm igen.” "Lass mich wissen, wenn sie wieder warm wird." "Let me know when she's hot again."

”Okej.”

Hon hade fortfarande gåshud på den arm som inte rörde vid min. She still had goosebumps on the arm that did not touch mine. Jag hann knappt lyfta huvudet förrän Edward drog åt sig filten som hängde över armstödet och lade den över henne. Ich hatte kaum Zeit, meinen Kopf zu heben, als Edward die Decke, die über der Armlehne hing, fester zog und sie über sie legte. I barely had time to lift my head before Edward pulled on the blanket that hung over the armrest and laid it over her.

Ibland kunde den där tankeläsningen verkligen spara tid. Manchmal konnte dieses Gedankenlesen wirklich Zeit sparen. Sometimes that mind reading could really save time. Jag skulle till exempel inte behöva hålla någon lång föreläsning om vad som pågick med Charlie. For example, I would not have to give a long lecture on what was going on with Charlie. Edward skulle höra precis hur ursinnig jag var … Edward would hear just how furious I was…

”Ja”, instämde han. "Yes," he agreed. ”Det är ingen bra idé.”

”Varför, då? Varför säger Bella till sin pappa att hon är på bättringsvägen, när det bara kommer att plåga honom ännu mer?”

”Hon står inte ut med hans oro.” "Sie kann seine Sorgen nicht ertragen." "She can not stand his worries."

”Så det är bättre att …?”

”Nej. Det är inte bättre. Men jag tänker inte tvinga henne att göra någonting hon mår dåligt av nu. Vad som än händer, så mår hon bättre av det här. Whatever happens, she feels better about this. Resten får jag lösa senare.” I will solve the rest later. "

Det lät inte rätt. It did not sound right. Bella skulle inte bara flytta fram Charlies lidande och låta någon annan ta hand om det. Bella would not just move forward Charlie's suffering and let someone else take care of it. Det var inte likt henne. Es sah ihr nicht ähnlich. It was not like her. Om jag kände Bella rätt, hade hon någon annan plan. If I knew Bella right, she had another plan.

”Hon är väldigt övertygad om att hon kommer att överleva”, sa Edward. "She is very convinced that she will survive," said Edward.

”Men inte som människa.” "But not as a human being."

”Nej, inte som människa. Men hon hoppas få träffa Charlie igen, i alla fall.” But she hopes to meet Charlie again, at least. "

Åh, det här blev bara bättre och bättre. Oh, this just got better and better.

”Träffa Charlie.” Jag såg på honom med stora ögon. "Meet Charlie." I looked at him with wide eyes. ”Efteråt. "Afterwards. Träffa Charlie när hon är likblek med klarröda ögon. Treffen Sie Charlie, wenn sie so blass mit leuchtend roten Augen ist. Meet Charlie when she's pale with bright red eyes. Jag är ingen blodsugare, så jag kanske missar något, men Charlie verkar vara ett märkligt val för hennes första måltid.” I'm not a bloodsucker, so I might miss something, but Charlie seems to be a strange choice for her first meal. ”

Edward suckade. ”Hon vet att hon inte kommer att klara att vara i närheten av honom på minst ett år. „Sie weiß, dass sie mindestens ein Jahr nicht in seiner Nähe sein kann. "She knows she will not be able to be near him for at least a year. Hon tror att hon kan dra ut på det. Sie denkt, sie kann es schaffen. She thinks she can pull it off. Säga till honom att hon måste till något specialsjukhus på andra sidan jorden, hålla kontakten genom telefon …” Tell him she has to go to a special hospital on the other side of the world, keep in touch by phone… ”

”Det är ju vansinne.” "It's crazy."

”Ja.”

”Charlie är inte dum. Även om hon inte dödar honom, kommer han att märka skillnaden.” Even if she does not kill him, he will notice the difference. "

”Det räknar hon med.” "She expects that."

Jag väntade på en förklaring. I was waiting for an explanation.

”Hon skulle förstås inte åldras, vilket innebär en tidsgräns även om Charlie accepterar den ursäkt hon hittar på för sina förändringar.” Han log blekt. "Sie würde natürlich nicht altern, was eine zeitliche Begrenzung bedeutet, selbst wenn Charlie die Entschuldigung akzeptiert, die sie für ihre Veränderungen vorbringt." Er lächelte blass. "Of course, she would not age, which means a time limit even if Charlie accepts the excuse she makes for her changes." He smiled pale. ”Kommer du ihåg när du försökte berätta för henne om din förvandling? "Weißt du noch, als du ihr von deiner Verwandlung erzählen wolltest? Do you remember when you tried to tell her about your transformation? Hur du fick henne att gissa?” Wie hast du sie erraten?" How did you get her to guess? ”

Jag knöt ena näven. I clenched one fist. ”Har hon berättat om det?” "Did she tell you about it?"

”Ja. Hon förklarade sin … idé. Du förstår, hon får inte berätta sanningen för Charlie – det vore väldigt farligt för honom. You see, she's not allowed to tell Charlie the truth - that would be very dangerous for him. Men han är klyftig och tänker praktiskt, så hon tror att han så småningom kommer fram till en egen förklaring. But he is clever and thinks practically, so she thinks he will eventually come up with his own explanation. Hon antar att han kommer att gissa fel.” Edward fnös. Sie geht davon aus, dass er falsch raten wird.“ Edward schnaubte. She assumes he will guess wrong. " Edward snorted. ”Vi är ju inte precis som litteraturens vampyrer. „Wir sind nicht genau wie die Vampire der Literatur. "We are not exactly like the vampires of literature. Han kommer att dra någon felaktig slutsats om oss, precis som hon gjorde i början, och vi anpassar oss efter den. He will draw some wrong conclusions about us, just as she did in the beginning, and we will adapt to it. Hon tror att hon kommer att kunna träffa honom … då och då.” Sie glaubt, dass sie ihn sehen kann … hin und wieder.“ She thinks she will be able to meet him… from time to time. ”

”Vansinne”, upprepade jag. "Madness," I repeated.

”Ja”, instämde han igen. "Yes," he agreed again.

Det var svagt av honom att låta henne få sin vilja igenom, bara för att göra henne glad nu. Es war schwach von ihm, ihr ihren Willen zu überlassen, nur um sie jetzt glücklich zu machen. It was weak of him to let her get his way, just to make her happy now. Det skulle inte sluta väl. Es würde nicht gut enden. It would not end well.

Vilket fick mig att anta att han nog inte väntade sig att hon skulle överleva länge nog för att prova sin vansinniga plan. Which led me to assume that he probably did not expect her to survive long enough to try out his insane plan. Han lugnade henne, för att hon skulle må bättre ett tag till. Er beruhigte sie, damit sie sich noch eine Weile besser fühlte. He calmed her, so that she would feel better for a while longer.

Fyra dagar till, närmare bestämt. Noch vier Tage, um genau zu sein. Four more days, to be exact.

”Jag får ta itu med det som händer, när det händer”, viskade han och vände bort ansiktet. „Ich kümmere mich darum, was passiert, wenn es passiert“, flüsterte er und drehte sein Gesicht weg. "I have to deal with what happens, when it happens," he whispered, turning his face away. ”Jag tänker inte göra henne illa nu.” „Ich werde sie jetzt nicht verletzen.“ "I'm not going to hurt her now."

”Fyra dagar?” frågade jag.

Han tittade inte upp. ”Ungefär.”

”Och sedan?”

”Vad menar du med det?” "What do you mean by that?"

Jag tänkte på vad Bella hade sagt. I thought about what Bella had said. Om att saken låg ordentligt insvept i någonting som liknade vampyrskinn. Dass das Ding richtig in etwas eingewickelt war, das Vampirhaut ähnelte. About the fact that the thing was properly wrapped in something resembling vampire skin. Hur fungerade det? How did it work? Hur skulle den komma ut? How would it come out?

”Vi har inte kunnat forska särskilt mycket, men det verkar som om varelserna använder sina egna tänder för att ta sig ut ur livmodern”, viskade han. "We have not been able to do much research, but it seems that the creatures use their own teeth to get out of the womb," he whispered.

Jag svalde hårt. ”Forska?” frågade jag med svag röst. "Forschung?" fragte ich mit schwacher Stimme. "Research?" I asked in a weak voice.

”Det är därför du inte har sett så mycket av Jasper och Emmett. Det är vad Carlisle håller på med nu. That's what Carlisle is doing now. De försöker tolka gamla sagor och myter, så mycket det nu går med det material vi har, på jakt efter någonting som kan hjälpa oss att förutse varelsens beteende.”

Sagor? Om det fanns myter, så … If there were myths, then…

”Så är det här inte första gången?” Edward förutsåg min fråga. "So this is not the first time?" Edward anticipated my question. ”Kanske inte. Det är väldigt luddigt, alltihop. Myterna kan mycket väl vara produkter av rädsla och fantasi. Die Mythen können durchaus Produkte von Angst und Einbildung sein. The myths may well be products of fear and imagination. Men … era myter är väl sanna? Aber... deine Mythen sind wahr, richtig? But… your myths are true right? Det kanske de här också är. Vielleicht sind diese auch. Maybe these are too.