Kapitel 32: Sällskap (1)
Familjen Cullens enorma hus var så fullpackat av gäster att det inte borde ha fungerat. Enda anledningen till att det ändå gjorde det, var att ingen av gästerna sov. Men måltiderna var lite knepiga. Våra gäster samarbetade så gott de kunde. De höll sig borta från Forks och La Push och jagade utanför delstaten – Edward var en generös värd och lånade ut sina bilar utan att tveka. Kompromissen gjorde mig väldigt illa till mods, även om jag försökte intala mig att alla hur som helst skulle ha jagat någonstans i världen.
Jacob var ännu mer upprörd. Varulvarna existerade för att skydda mänskligt liv, och nu tvingades flocken överse med att kallblodiga mord skedde strax utanför deras marker. Men omständigheterna, det faktum att Renesmee svävade i fara, fick honom att hålla tyst och blänga ner i golvet i stället för på vampyrerna.
Jag häpnade över hur lätt de besökande vampyrerna accepterade Jacob. Problemen Edward föreställt sig hade aldrig uppstått. Jacob verkade mer eller mindre osynlig för dem – de såg honom inte precis som en individ, men heller inte som mat. De behandlade honom ungefär som icke djurälskande människor behandlar sina vänners husdjur.
Leah, Seth, Quil och Embry anslöt sig till Sams flock tills vidare, och Jacob skulle gärna ha gjort dem sällskap om han bara kunnat slita sig från Renesmee. Renesmee i sin tur hade fullt upp med att fascinera Carlisles egendomliga samling vänner.
Hon hade spelat upp sin lilla introduktion flera gånger. Först för Peter och Charlotte, som Alice och Jasper hade skickat till oss utan någon som helst förklaring – precis som de flesta andra som kände Alice, hade de litat på hennes omdöme trots bristen på information. Alice hade inte sagt någonting om vart hon och Jasper var på väg. Och hon hade inte lovat att de skulle träffas igen.
Varken Peter eller Charlotte hade någonsin sett ett odödligt barn. Även om de kände till regeln, så var deras negativa reaktion inte alls lika stark som Denalivampyrernas varit i början. Nyfikenheten hade fått dem att acceptera Renesmees erbjudan om en förklaring, och sedan var det klart. Nu var de lika inställda på att vittna som Tanyas familj.
Carlisle hade skickat vänner från Irland och Egypten.
Den irländska klanen anlände först, och de var förvånansvärt lätta att övertyga. Siobhan – en kvinna med extremt stark utstrålning och vars enorma kropp var både vacker och förtrollande med sina böljande rörelser – var deras ledare, men hon och hennes allvarsamme partner, Liam, hade sedan länge vant sig vid att förlita sig på sin nyaste familjemedlem.
Lilla Maggie, med sina fjädrande, röda lockar, var inte lika fysiskt imponerande som de båda andra, men hon hade en gåva som gjorde att hon alltid visste när någon ljög för henne, och hennes omdöme ifrågasattes aldrig. Maggie konstaterade att Edward talade sanning, så Siobhan och Liam accepterade vår historia fullständigt innan de ens rört vid Renesmee.
Amun och de andra egyptiska vampyrerna var en annan historia. Trots att två yngre medlemmar av gruppen, Benjamin och Tia, lät sig övertygas av Renesmees förklaring, vägrade Amun röra henne och befallde gruppen att ge sig av. Benjamin – en märkligt gladlynt vampyr som såg ut som en pojke och verkade fullkomligt självsäker och bekymmerslös – lyckades övertala Amun genom några diskreta hot om att annars upplösa deras allians. Så Amun stannade, men han vägrade fortfarande röra vid Renesmee. Han lät heller inte sin partner, Kebi, göra det.
Det var en märklig samling vampyrer – trots att alla egyptierna var så lika, med midnattssvart hår och olivfärgad hy, att de lätt kunnat tas för en biologisk familj. Amun, ledaren, var äldst av dem. Kebi följde honom som en skugga, och jag hörde henne aldrig yttra så mycket som ett ord. Tia, Benjamins partner, var också en tystlåten kvinna, men när hon väl uttalade sig var det alltid med djup insikt och eftertänksamhet.
Trots Amuns ledarskap var det Benjamin alla verkade kretsa kring, som om han hade någon sorts magnetism som var nödvändig för deras balans. Jag såg Eleazar iaktta pojken med stora ögon och antog att Benjamin hade en gåva som drog de andra till honom.
”Det är inte det”, förklarade Edward när vi blev ensamma senare den natten. ”Hans gåva är så säregen att Amun är livrädd för att förlora honom. Ungefär som vi hade tänkt hålla Renesmees existens hemlig för Aro”, suckade han, ”har Amun lyckats göra med Benjamin. Amun skapade Benjamin själv, och visste att han skulle bli speciell.”
”Vad kan han göra?”
”Något Eleazar aldrig har sett förut. Något jag inte ens har hört talas om. Något inte ens din sköld kan påverka.” Han flinade snett. ”Han kan faktiskt påverka elementen – jord, luft, vatten och eld. En rent fysisk kraft, inte mental. Benjamin experimenterar fortfarande med den, och Amun försöker forma honom till ett vapen. Men du har ju själv sett hur självständig Benjamin är. Han låter sig inte utnyttjas.”
”Du tycker om honom”, konstaterade jag.
”Han har en väldigt tydlig känsla för vad som är rätt och fel. Jag gillar hans attityd.”
Amuns attityd var något helt annat, och han och Kebi höll sig på sin kant trots att både Benjamin och Tia snabbt var på väg att bli vänner med både Denalis och den irländska klanen. Vi hoppades att Carlisles hemkomst skulle få Amun att slappna av.
Emmett och Rose skickade enstaka individer – alla Carlisles nomadvänner de kunde hitta.
Garrett kom först – en lång, gänglig vampyr med pigga, rubinröda ögon och långt, sandfärgat hår som han satt upp i nacken med en skinnsnodd – och det stod genast klart att han var en äventyrare. Jag fick en känsla av att han skulle ha accepterat vilken utmaning som helst, bara för att sätta sig själv på prov. Han sökte sig snabbt till systrarna Denali och ställde en oändlig rad frågor om deras alternativa livsstil. Jag undrade om han såg vegetarianism som ännu en utmaning att prova, bara för att se om han kunde.
Mary och Randall dök också upp – de var redan vänner, även om de inte reste tillsammans. De lyssnade till Renesmees berättelse och stannade för att vittna, som alla andra. Precis som Denalis funderade de på vad de skulle göra om Volturi vägrade hejda sig och lyssna på vår förklaring. Alla tre nomaderna lekte med tanken på att slåss tillsammans med oss.
Jacob blev förstås tjurigare för varje ny gäst som anlände. Han höll sig på avstånd så gott han kunde, och när det inte gick beklagade han sig för Renesmee och sa att han behövde en lista om han förväntades hålla ordning på namnen på alla nya vampyrer.1
Carlisle och Esme återvände en vecka efter att de hade gett sig av, Emmett och Rosalie några dagar senare. Alla kände sig bättre till mods när de var hemma igen. Carlisle hade med sig ännu en vän, även om vän kanske inte var rätt ord i sammanhanget. Alistair var en misantropisk engelsk vampyr som räknade Carlisle som sin närmaste bekantskap, även om han inte kunde förmå sig att besöka honom oftare än vart hundrade år. Alistair föredrog ensamhet, och Carlisle hade nätt och jämnt lyckats övertala honom att följa med. Han undvek allt sällskap och det var uppenbart att han inte var särskilt populär bland de andra vampyrerna.
Den dystre, mörkhårige vampyren litade på Carlisles berättelse om Renesmees ursprung och vägrade, precis som Amun, att röra henne. Edward berättade för Carlisle, Esme och mig att Alistair var rädd för att vara här, men ännu mer rädd för att inte veta vad som väntade. Han var djupt misstänksam mot all auktoritet, och därför naturligt misstänksam mot Volturi. Det som nu hände verkade bekräfta alla hans fasor och misstankar.
”Nu kommer de förstås att få veta att jag har varit här”, hörde vi honom muttra för sig själv på vinden, där han oftast satt och tjurade. ”Det går inte längre att dölja det för Aro. Flera århundraden på flykt, det är vad det här innebär. Alla som Carlisle har pratat med de senaste tio åren kommer att hamna på deras lista. Hur kunde jag låta mig bli indragen i det här? Vilket trevligt sätt att behandla sina vänner på.”
Men om han hade rätt om att han skulle tvingas fly från Volturi, så hade han i alla fall en större chans att lyckas än resten av oss. Alistair var en spårare, även om han inte var lika exakt och effektiv som Demetri. Alistair kände bara en gäckande dragning mot det han sökte. Men det skulle räcka för att han skulle veta åt vilket håll han skulle springa – bort från Demetri.
Sedan dök ännu ett par oväntade vänner upp – oväntade eftersom varken Carlisle eller Rosalie hade lyckats få kontakt med sydamerikanerna.
”Carlisle”, hälsade den längsta av de båda väldigt långa kvinnorna när de kom. Båda såg utsträckta ut, på något sätt – långa armar och ben, långa fingrar, långa svarta flätor, långa ansikten med långa näsor. De bar ingenting annat än djurhudar – skinnvästar och snäva skinnbyxor med skinnsnören i sidorna. Men det var inte bara de speciella kläderna som utstrålade vildhet hos dem, utan allt från deras vakna, röda ögon till deras plötsliga, blixtsnabba rörelser. Jag hade aldrig träffat mindre civiliserade vampyrer.
Men Alice hade skickat dem, vilket minst sagt var intressanta nyheter. Varför hade Alice rest till Sydamerika? Hade hon sett att ingen annan skulle lyckas kontakta kvinnorna?
”Zafrina och Senna!” hälsade Carlisle. ”Men var är Kachiri? Jag har aldrig sett er tre åtskilda.”
”Alice sa att vi måste dela på oss”, svarade Zafrina med en sträv, djup röst som matchade hennes förvildade utseende. ”Det är svårt för oss att vara isär, men Alice försäkrade oss om att ni behövde oss här, medan hon behövde Kachiri någon annanstans. Det var allt hon sa, förutom att det var väldigt bråttom …?” Zafrinas förklaring övergick i en fråga, och jag hämtade Renesmee med en darrande nervositet som aldrig gick över, hur ofta jag än upprepade samma procedur.
Trots sin vildhet lyssnade båda kvinnorna lugnt och stilla på vår historia, och lät sedan Renesmee visa dem. De blev lika hänförda som alla de andra vampyrerna, men jag kunde inte låta bli att oroa mig när jag såg deras snabba, ryckiga rörelser så nära min dotter. Senna stod alltid vid Zafrinas sida utan att säga ett ord, men det var inte samma sak som med Amun och Kebi. Kebi framstod som lydig och underdånig, medan Senna och Zafrina mer påminde om två delar av en och samma organism – Zafrina råkade bara vara den som stod för talet.
Nyheten om Alice var sällsamt tröstande. Uppenbarligen var hon ute på något eget, okänt uppdrag medan hon undvek det Aro hade planerat för henne.
Edward blev väldigt upprymd av sydamerikanernas närvaro eftersom Zafrina var oerhört talangfull – hennes gåva kunde vara ett farligt, offensivt vapen. Inte för att Edward bad henne ställa upp och slåss för oss, men om Volturi inte hejdade sig inför våra vittnen, kanske de hejdade sig inför hennes kraft.
”Det är en väldigt rättfram illusion”, förklarade Edward när det visade sig att jag som vanligt inte märkte någonting.
Zafrina var fascinerad och road av min immunitet – något hon aldrig stött på tidigare – och hon höll sig rastlöst i närheten medan Edward förklarade vad jag missade. Hans blick blev lite ofokuserad när han fortsatte.
”Hon kan få de flesta att se vad hon vill att de ska se – det och ingenting annat. Just nu verkar det till exempel som om jag befinner mig mitt inne i en regnskog. Bilden är så tydlig att jag faktiskt skulle kunna tro det, om det inte varit för att jag fortfarande känner dig i min famn.”
Zafrina drog på munnen i sin hårda version av ett leende. En sekund senare fokuserade Edward blicken igen.
”Imponerande”, log han.
Renesmee var väldigt intresserad av samtalet och sträckte armarna mot Zafrina, helt utan rädsla. ”Får jag se?” frågade hon.
”Vad vill du se?” frågade Zafrina.
”Det du visade pappa.”
Zafrina nickade, och jag tittade ängsligt på medan Renesmees blick blev tom. I nästa sekund lyste ett strålande leende upp hennes ansikte.
”Mer”, befallde hon.
