Kapitel 5 : Han satt på... (4)
Och så går fjärderingaren ändå till en rådis och mot en rådis får man inte slå tillbaks för då blir det rellen.
Under middagen fick en kille i realskolan som satt mitt emot Erik en peppis för att han hade sträckt sig över en annans tallrik för att nå ett saltkar. Saken upptäcktes av bordschefen som röt ett kort kommandoord. Så gick killen upp och ställde sig i givakt framför bordschefen och böjde ner huvudet med händerna knutna på ryggen. Bordschefen torkade sig med servetten om munnen och vände sig sakta om mot delinkventen. Så tog bordschefen upp en ren kniv och vägde den prövande i handen några gånger innan han slog med skaftet mitt över huvudet på delinkventen som kved till och under skrattsalvor från de andra vid bordet fick gå ner och sätta sig. Killen hade tårar i ögonen.
En peppis var alltså ingenting särskilt att uthärda om man bara tänkte på själva slaget. Men att stå där med huvudet böjt och vänta. Och sen skratten. Man måste alltså kompromissa på något sätt. Det verkade enklast att acceptera slaget å ena sidan men å andra sidan inte med en min visa att det gjorde ont. På så vis skulle man i alla fall neutralisera dom där skratten. Varje annan väg skulle leda antingen till en urladdning i slagsmål eller också till att man blev utskrattad och hånad. Och för den nye okände Erik med den fåniga frisyren måste det till en kompromiss. Det måste.
Just när han övervägt saken färdigt genljöd matsalen av skratt och buanden. Det som hände var att en realskoleelev fyra fem bord bort hade beordrats upp till långväggen med freskerna för att med ansiktet mot väggen stå i givakt och skämmas.
Realskoleeleven bredvid Erik förklarade systemet: den som fått tre peppisar fick ställa sig upp och skämmas, den som fick skämmas för andra gången blev efter proceduren vid väggen utkörd ur matsalen och den som blev utkörd ur matsalen fick automatiskt en lördagsöndag.
– Och om man vägrar att ta emot en peppis?
– Då får man stå upp och skämmas i stället, men det räknas ju som tre peppisar.
– Och om man vägrar att stå upp och skämmas?
– Då blir det automatiskt en lördagsöndag.
– Kan man vägra det där med lördagsöndag?
– Nej för då blir det rellen.
– Kan man vägra peppis även om bordschefen är rådis?
– Ja enligt reglerna går det. Men i så fall kan rådisen gå på en direkt efter käket, utanför matsalen, och ge order om peppis i alla fall. Fast vid det här bordet är bordschefen inte rådis utan bara fjärderingare.
Det här öppnade nya möjligheter men det gällde att tänka efter noga. Straffarbete eller arrest på helgerna innebar att han slapp resa hem. Det var en tänkbar fördel att på så vis aldrig ta emot stryk, men ändå lyda reglerna så att det inte blev rellen. Men det fanns säkert nackdelar med den metoden. Han fick diskutera problemet med Pierre, som tydligen hade lång erfarenhet i konsten att klara sig undan så mycket som möjligt. Om man jämförde med farsans slag på nosen vid matbordet så fanns det i alla fall en viktig skillnad mot peppisen. En peppis gavs till den som hade klantat sig med bordsskicket på något sätt, alltså inte utan anledning eller bara för ett en bordschef hade lust. Det borde vara ganska lätt att äta utan att bryta mot någon matbordsregel, han kunde ju alla matbordsregler. Men om han nu var ny och käftig så skulle det tydligen bli svårt att hålla sig undan i alla fall.
Första vägvalet kom redan efter middagen. På väg mot sitt rum på Cassiopeja blev han upphunnen av en realskoleelev som klappade honom på ryggen. Det var en liten kille som gick en eller två klasser under honom och såg rädd och osäker ut. Killen drog hastigt efter andan innan han sa vad han måste.
– Du ska upp på Olympen och borsta greve von Schenkens skor, det är order på det.
Erik blev mera häpen än arg.
– Jaharu är han rådis?
– Nej men fjärderingare och... ja på Olympen alltså.
– Hälsa honom att han får komma till mitt rum på Cassiopeja och be om tjänster så får vi se om det blir några, sa Erik och vände för att gå.
– Nej du kan inte...
– Varför inte det?
– Jo alltså om jag kommer tillbaks till von Schenken och säger att den nya och käftiga inte... att du vägrade så får jag också en lördagsöndag.
Erik övervägde situationen. Det var inte bra att klanta till det så att någon helt oskyldig fick en lördagsöndag. Och borsta skor var visserligen ett påhitt för att göra sig lustig men om han nu borstade dom där skorna så var saken ur världen. Började han vägra mesamma så skulle utvecklingen skena iväg med alla möjliga repressalier innan han ens hunnit tänka efter hur man skulle göra för att klara sig så lindrigt som möjligt.
– Okey, sa han, jag följer med.
von Schenken visade sig vara segraren från 100-metersfinalen. Han hade ställt upp tio par skor, däribland ett par leriga fot-bollsskor, ett par ännu mera leriga militärkängor, samt mockaskor och läderskor i tre fyra olika färger.
När Erik såg skoraden förstod han att det skulle gå åt helvete med alla planer på att inte vägra. Och von Schenken hade bjudit några kompisar till föreställningen. Skoraden stod uppställd mitt på golvet i stora dagrummet på Olympen och fjärderingarna satt på soffor och stolar utefter väggarna.
– Nejmen där har vi lilla kaninen från realskolan, en ovanligt ny och käftig kanin, tycker ni inte grabbar? hälsade von Schenken.
– Jag är ingen kanin, sa Erik mellan sammanpressade tänder och med händerna knutna på ryggen.
Jag får inte klippa till, jag får inte klippa till, tänkte han men kunde samtidigt inte undgå att automatiskt värdera motståndaren till vikt och räckvidd och muskulatur kring armar och mellangärde. Det skulle vara lätt, föreföll det, men katastrof.
– Visst är du en liten kanin, du kutar i alla fall som en kanin. Eller möjligen en hare, sa von Schenken och kasserade in de självklara kamratskratten.
– I nästa final kommer jag att slå dej lika lätt som jag gjorde i försöken idag, kontrade Erik.
Det förde upp honom till jämställd nivå och det var obestridligen sant och det borde von Schenken känna på sig.En sprinter i fjärde ring måste ha svårt att håna en ännu snabbare sprinter i realskolan.
Kontringen fungerade något sånär. Skratten dog i alla fall ut och von Schenken valde att bli spelat saklig i stället för hånande.
– Skorna skall alltså putsas så att samtliga par håller för inspektion. Särskilt fotbollsdojorna skall skina som små barnarsel, är det uppfattat?
Här måste han välja. Det sämsta alternativet var att omedelbart misshandla von Schenken. Med ett överraskande anfall skulle han visserligen hinna ganska långt på den vägen innan de andra fjärderingarna hann kasta sig emellan. Men konsekvenserna skulle bli svårhanterliga och förresten gällde det ju att till varje pris undvika just det. Men att lägga sig på knä framför dom här och under hån och kommentarer jobba med von Schenkens skor skulle kunna leda till att han blev så rasande att han ändå ställde till det. Alltså fanns bara ett möjligt handlingsalternativ, en kompromiss. De väntade tydligen med viss spänning på vad han skulle göra och det syntes på dom att dom inte var helt säkra.
– Aldrig i livet, sa han och vände på klacken och gick snabbt ut från rummet så att han skulle hinna iväg innan det blev bråk.
Det var en kompromiss men likt förbannat bråk. För det måste ju leda till mer än en lördagsöndag? Men hade han klarat att ligga på knä framför dom där fjärderingarna och putsa skor under glåpord i en timme under ideliga skeninspektioner precis som med farsans björkris? Borde han inte ha klarat det? Om man med sin vilja kan bestämma sig för att tåla slag på skallbasen så borde man väl kunna bestämma sig för att tåla glåpord lika lätt? Vad var egentligen skillnaden, för det kändes som en stor skillnad.
Dom visste ju bara om honom att han var bra i idrott och att han lätt slog skolrekordet på 50 meter frisim. Borde inte det ha gjort honom lättare att godkänna som ny än om han varit sån som Pierre?
– Nej, sa Pierre, det gäller att märkas så lite som möjligt om man ska klara sig undan. Ju mer du märks ju roligare tycker dom det är att komma med sina order om att springa till kiosken och putsa skor och sånt där. Man ska varken vara bra eller dålig, varken glasögonorm som jag eller idrottskille som du.
Det bästa är att vara alldeles vanlig och inte synas liksom.
– Skulle du ha putsat dom där skorna, Pierre?
Pierre låg tyst borta i mörkret och tänkte efter.
– Ja, sa han till slut, jag skulle nog ha gjort det.
De låg tysta en stund igen.
– Är det för att du är rädd för stryk som du skulle ha gjort det?
– Ja kanske. Åtminstone om det var von Schenken för han är ju en sån där som gillar att slå ettstygnsslaget. Ja alltså du vet inte vad ettstygnsslaget är för någonting, jag glömde att berätta det när du ville veta vad en peppis var för nåt. Peppisen slår dom för det mesta med knogen, som jag visade dej. Ibland slår dom med skaftet till en bordskniv. Men såna som von Schenken slår ibland med proppen till ättikskaraffen, du vet det står ju en liten ättikskaraff i kristall mitt på varje bord. Den är spetsslipad och dom tar knoppen i handen och slår med spetsen mot huvudet så att det blir ett hål och blöder. Och så får man gå till syster och sy ihop det med ett stygn. Såna som von Schenken är inte kloka. Och så är han ju min bordschef så om jag hade vägrat det där med skorna så hade det inte bara blivit en lördagsöndag utan ett ettstygnsslag så fort han fick en chans.
Erik frågade inte mer och efter en stund hörde han hur Pierre somnat. Om von Schenken slog Pierre på det där viset, vad skulle man göra åt det? Om man såg det hända vore det enda riktiga att ta proppen från sitt eget bord och gå upp bakifrån på von Schenken och slå honom lagom hårt för att det skulle gå hål på svålen, helst innan han hann slå Pierre. Nej, förresten, det var osäkert vad det skulle leda till, kanske skulle von Schenken då bli moraliskt tvungen att slå Pierre i alla fall. För att visa att han inte lät sig skrämmas av en som var nyochkäftig. Kunde man ta von Schenken avsides när ingen hörde och tala om för honom att om han så mycket som krökte ett hår på Pierres huvud så skulle man ge honom ett kok stryk av sådan omfattning att han inte ens kunde göra sig en föreställning om det? Nej det kunde man inte; förutsättningen för ett sådant hot var att den hotade verkligen insåg att hotet kunde bli verklighet. I Läroverket hade det inte varit något problem, men här visste dom ju inte och här skulle dom ju inte heller få veta. Det måste gå att undvika våld.
Klådde man upp en av dom skulle det bara leda till en ändlös serie slagsmål tills dom vann på ett eller annat sätt.
Hur många lördagsöndagar fanns det på en termin? Ungefär femton. Om man vägrade såna där order femton gånger, var det över sen? För skoputsningen idag skulle ju leda till nya order av liknande slag tills dom eller han gav upp.
Han måste ju i alla fall lyda Rådet eftersom det blev relegering för den som vägrade lyda Rådet eller slog medlemmar i Rådet. Relegerad från Stjärnsberg betydde slut på all utbildning för all framtid. Han måste gå kvar i två år för att komma in på gymnasium i Stockholm och alltså måste han lyda Rådet i två år.