Avsnitt 12: Att vara förälder i ett nytt land
När vi flyttade hit var hon sju månader, fast jag kunde inte säga sju då. Jag ville inte heller säga sex månader, för det lät för mig lite för mycket som sex. Jag brukade säga att hon är typ åtta månader.
Välkomna till Lysande Lagom, podden som handlar om svenskt språk, svensk kultur, om att lära sig svenska och om att leva i Sverige.
Jag heter Emil Molander och jag är lärare i svenska som andraspråk.
Jag heter Sofi Tegsveden Deveaux och jag driver företaget Bee Swedish som sysslar bland annat med svensk kultur. Idag har vi faktiskt en gäst med oss, nämligen författaren Sara Campbell, som nu i februari kommer ut med boken Swedish for Parents.
Sara, välkommen! Hej, tack! Tack så mycket! Du har alltså skrivit en bok som riktar sig till utlandsfödda föräldrar som precis har kommit till Sverige eller precis blivit föräldrar i Sverige. Varför behövs en sån här bok?
Ja, den boken som jag har skrivit är egentligen den boken som jag själv gärna hade haft när jag flyttat hit. Att ha barn det är kul, men det är inte lätt. Det vet vi väldigt väl. Att flytta till ett annat land eller bo i ett annat land, det brukar också vara kul,
men det är inte heller lätt. Om man gör båda samtidigt kan det vara rätt svårt. Tårta på tårta. Ja, precis. Det är nästan som en guidebook, en handbok, att man får lite kulturell information, lite social grej. Och sen en massa viktiga ord och nyckelord som man kan behöva.
Du har flyttat hit själv från England, eller hur?
Ja, det har vi gjort.
Jag tänker också en sak som händer. Jag är ju förälder själv och jag tycker att det är jobbigt på en massa sätt. Och framförallt, som du säger, små vardagliga problem som måste lösas. Jag har ju ändå min familj här. Jag kan ringa till barnens mormor och morfar och få en viss assistans.
Jag har ju det här sociala nätverket runt omkring. Man kanske som ny saknar, att man blir väldigt ensam på något sätt i att lösa de här problemen.
Jag tror verkligen att det stämmer för oss att vi inte har det någon alls. Jag tror att det är ett problem, att man känner sig väldigt isolerad och att man saknar sin nätverk. Nu har vi en massa väldigt fina vänner som är lite nästan som familj.
Men det är någonting man verkligen måste jobba med och skapa.
Men får jag fråga då, de vänner som ni har fått som du säger, som är nästan som familj. Är de svenskar eller är de utländska? För mina fördomar säger du att det här är andra utlänningar som du är kompis med?
Nej, alltså de som vi kanske närmast nu, de är svenska. Men det är också lite blandat. Vi har både internationella och svenska.
Och dina barn, är de svenska eller engelska?
Ja, men det är en bra fråga. När man frågar min dotter, som hon är fem nu, så är hon ibland säger hon att jag är svensk mamma. Ibland säger hon att jag är engelsk. Och för mig som mamma, det är väldigt konstigt när hon står här och pratar svenska.
Helt naturligt. Då känner jag ibland helt plötsligt, men gud det här barnet som är helt brittiskt född. Hon står här och pratar ett annat språk och det är klart att man vet hur det gick till. Men ändå, det är ingenting som man hade föreställt sig.
Men jag kan känna ibland även, och nu är jag svensk och jag bor i Sverige och har släkt här i Sverige. Jag kan ändå känna så här att jag vill ju föra vidare min kultur till mina barn. Jag vill att de ska kunna känna till det som jag har upplevt och ska kunna alla sånger som jag kan.
Och då bor jag ändå här. Det måste vara ännu mer så kan jag tänka mig om man har flyttat till ett annat land. Att min kultur ska föras vidare. Känner du så också?
Ja, verkligen faktiskt. Och det blir mer och mer nu att barnen börjar bli äldre. Och just nu till exempel, precis som det är med julsånger till exempel. Jag känner att det är jättefint att de kan så många lyckéer som de inte blir lyckéer till.
Men jag känner lite ledsen ibland att de aldrig kommer att vara med på någon nativity play. Och att de inte riktigt kan engelska julsånger och sånt. Så jag försöker sjunga mycket engelska sång för dem.
Så det är sådana saker som man tänker att vi får inte förlora det heller. Vi får inte tappa bort den delen av deras bakgrund och kultur.
Jag tänker om man pratar om det här med nativitet och Lucia. I Sverige i december så är det alltid den här hetsiga debatten om luciafirandet är rätt. Och ofta den här definitionen av vad som är traditionellt och rätt luciafirande är att det är likadan som det var när man själv var barn.
Och så jämför man det som barnens förskola gör och säger att sådär gjorde vi inte på min tid. På ett sätt så slipper du det bagaget när du kommer in och får vara med om lucia. Du har inte de här för och för.
Nej men det har jag inte tänkt på. Och samtidigt så är din upplevelse av de här nativity plays ofläckad av att den har förstörts av dina barns skola. Man har säkert en mer romantisk bild av både det nya och det gamla.
Jag känner den där besvikelsen som du pratar om. Det var ett väldigt positivt sätt att se på allting Sofie. Jag är ju van att tycka att traditioner kan förändras. Men jag blir ju väldigt upprörd när de har bytt ut texten på luciasången. Ja gud ja. Jag är van att sjunga natten går tunga fjät runt gård och stuva.
Men nu sjunger de ute i mörkt och kallt.
Men den originaltexten där. Den är ju designad någon gång på 60-talet för att låta gammal. Så den är ju också hittepå svenska. Den är från min barndom.
Men min dotter hon sjunger det här med natten går tunna och fjät. Så det finns kvar här i Uppsala.
Bra bra. Jag tvingar ju mina barn att sjunga den varianten. Man tvingar sina barn att göra sånt som man själv tycker är viktigt. Jag har en bekant som är från Forna Jugoslavien. När hennes barn var små så flyttade de till Sverige.
Hon tvingade dem att läsa böcker med kirillisk skrift när de var små. När de var tonåringar. De hatade ju det. De var ju jättearga på henne. Hon kämpade för att de skulle få med sig det här. Så det kan ju bli konflikter där också. De är glada för det idag när de är vuxna.
Men då var de väldigt sura över det.
Din bok är ju någon slags guide för att underlätta för den som kommer till Sverige. Högtiderna är en viktig del. Du pratar om Lucia och Midsommar. Och också de här skolavslutningarna som för väldigt många är något helt nytt och främmande.
Som man inte riktigt vet. Jag tycker att du skriver väldigt bra där. De flesta har på sig finkläder men det är inte något man behöver göra. Kan man ge en present till läraren eller förskolan eller personalen? Ja det kan man göra men det ska vara lite så.
Den är väldigt praktisk och svarar på många av de frågor som många har när det kommer till just de här högtiderna. Men sen tänker jag att det här med att komma in i en ny kultur. Det är också mer än de här väldigt påtagliga högtiderna.
Som svenskar är det väldigt lätt att säga välkommen till Sverige, här firar vi Lucia. Men sen kanske det är andra saker som är svårare för svenskar att förstå. Att det inte är en självklarhet för den som inte kommer från samma plats.
Då tänker jag bland annat på klimatet och hur man klär sig. Och också sociala koder och hur man kanske tar kontakt med någon. Du pratar ju mycket om det här om man träffar någon i ett barnsammanhang. Om man vill träffas igen, hur fungerar det och vilka är koderna för det?
Hur tror du att man då som svensk kan underlätta för någon som är ny i Sverige? Med just de här lite mer abstrakta frågorna.
Som jag sa, vi som familj har haft det väldigt bra. Vi har haft ett jättetid. Vi har fått en massa fina svenska kompisar som har haft väldigt mycket tålamod med oss. Jag tror att det som svenskar kan göra är att prata med oss, säga hej till oss och behandla oss som man behandlar alla andra.
Men när det gäller språket. Som engelskspråk har man verkligen tur i Sverige att så många kan så bra engelska. Så det är bra att ha det som en liten fallback option. Men att man frågar, som svensk, vill du prata svenska eller vill du prata engelska?
Att man frågar, att man ger det en möjlighet. Det tycker jag är väldigt viktigt. Att man lyssnar och har tålamod om vi vill prata svenska, om vi vill försöka prata svenska. Att man lyssnar och låter oss prata.
Det är klart att det inte ska ta över. Att hela samtalet ska gå väldigt långsamt för att vi pratar. Men att man ger oss chansen att prata lite svenska. Men sen även ha lite förståelse. Det är svårt att prata ett främjande språk hela tiden.
Man känner sig väldigt lätt när man inte kan uttrycka sig på samma sätt som man kan på modersmålet. Så det att man blandar språket väldigt mycket, det är något som vi har upplevt och som har hjälpt oss.
För om man byter till engelska under ett samtal, då är det egentligen inget problem om det är okej för den andra personen. För då får samtalet fortsätta. Man ska inte säga att man har misslyckats om man är tvungen att byta till engelska.
Man ska känna att det var bra, jag har pratat lite svenska. Jag har vågat prata och det kanske gick sådär men jag gjorde det ändå. Jag har gjort mitt bästa och det räcker.
Där kommer man väl in lite på status. Status och identitet kanske. Språket är väldigt kopplat till både den identitet man har men också vilken status man har i en socialgrupp.
Att man kanske har varit den roliga till exempel bland sina kompisar. Just att vara rolig är ju ofta väldigt svårt på ett nytt sätt.
Jag är mycket roligare på engelska än på svenska. Det kanske inte är det men jag har sett att jag är det.
Du tycker det i alla fall. Det blir ju lite maktförändring där. Om du och dina grannar pratar svenska med varann, då är kanske du lite i underläge som är lite sämre på svenska. Men byter ni till engelska så blir de i underläge som kan uttrycka sig sämre.
Så det kanske är bra att man kan variera där. Upplever du att det blir en maktskillnad?
Ja, jag förstår vad du menar. Jag vet inte så mycket om det handlar om makt men det handlar om hur man som icke-svenskt talande eller svensk lärande känner. Jag tror att det blir väldigt tydligt nu när man flyttar till ett annat land hur mycket vår identitet, hur mycket det hänger ihop med språket.
Ibland känner man vem är jag nu? Det är inte samma person som när jag pratar mitt modersmål. Man blir väldigt orolig. Tänk om de tycker att jag är dum just eftersom jag inte kan språket.
Tänk om de tycker att jag är tråkig och att jag inte kan någonting. Jag tror att det är viktigt att man särskilt när man är väldigt fragil som nybliven förälder. Man är som man är ändå. Man glömmer inte att man inte bara är någon som lär sig svenska.
Du är en massa andra grejer också. Du är partner, förälder, en egen person, lärare, läkare, skådespelare. Man ska inte fastna i att ens identitet bara definieras av språkförmågan.
Jag tror att föräldraskapet och sårbarheten är väldigt relaterat. Innan jag blev förälder fuskade man med en massa saker i livet. I alla fall jag gör det. När jag bodde ensam åt jag nästan alltid två stekta ägg och en stor skål glass.
En apelsin brukade involvera också. Det var ett visst näringsinnehåll. Men det kan jag inte göra som förälder. Nu måste jag skärpa mig och följa reglerna. En annan sak är att man kanske undviker att gå till tandläkaren om man tycker det är jobbigt.
Men så kan man inte göra när man har barn. Man kan inte skippa tandläkaren till den där treåringen. Man kan inte ens gå mot röd gubbe. Nej, plötsligt måste man följa alla de här reglerna och normerna. När man är i ett nytt samhälle så är det jättemycket.
Jag kommer tillbaka till det där med tandläkaren. Jag bodde i Storbritannien i sju år. Jag vågade inte gå till tandläkaren där. Jag reste hem till Stockholm varje gång.
Men det kanske är billigare att åka till Stockholm och gå på tandläkaren än att betala.
När man kommer in i det här nya landet så är man sårbar på grund av språket. Man har inte något socialt nätverk. Man kan kanske inte systemet eller koderna. Dessutom måste man plötsligt göra allt rätt.
Ja, precis. Det är en dubbel belastning på något sätt. Man kan inte fuska sig fram. Min lilleson som är två och en halv kan fram en mjölkkartong och lag den på diskbanken igår.
Han sa att mamma, vi tar den imorgon. Vi diskar imorgon. Så han har lärt sig att man får vara lite lat. Kudans är det på svenska.
Jag tänker att det är socialt. Ibland kan man känna sig som att man inte vågar gå på den där festen. Det känns jobbigt att prata med de här människorna som man inte känner. Men sen har man plötsligt en femåring som är bjuden på kalas. Det känns jättejobbigt för en som förälder att gå dit och träffa de där föräldrarna.
Men då kan man ju inte säga till den här femåringen att jag vågar inte. På ett annat sätt så tvingas man ju också ut i de här sociala situationerna.
Jag tror att man får en viss kraft, en viss motivation att ta sig ut i det svenska samhället. Och försöker prata svenska just eftersom man har barn. Det är precis som du säger. Man kan inte vara hemma hela dagen.
Barnen måste gå ut och måste ha mat. De måste ha rätt kläder. Så det kanske är en fördel att man är tvungen att vara hemma.
Jag tänker också det. När man kommer till ett nytt land så är det ofta det här att det är väldigt många som drabbas av ensamhet. Av en massa orsaker. På samma sätt så tycker jag, i alla fall min egen erfarenhet av att vara förälder, särskilt de första åren, det var också en väldigt stor ensamhet.
Man blev avskuren från väldigt mycket. Nu hade jag två små bebisar samtidigt så det blev nog väldigt extremt för mig. Men samtidigt så öppnades det upp en massa nya kanaler för att lära känna nya människor. Jag tror aldrig egentligen att jag har spontant blivit människors kompis.
Och fått telefonnummer av folk jag träffat på gatan. Som nu när jag har barn. Så på något sätt så finns det ju chanser ändå. Och jag tänker, om man kommer från ett annat land så är det ju här faktiskt också en stor möjlighet att få sociala kontakter. I och med att man har den här ursäkten i form av barnen.
De ska leka och sådär.
Ja, alla vill att barnen ska ha det bra. Det har man gemensamt. Och man försöker fixa någonting. Jag känner igen det du säger Sofie. Det är väldigt svårt som vuxen att få nya vänner. Jag tror att Sverige är exceptionellt på det också. Men det är säkert svårt i hela världen. Men när man fick barn så blev det plötsligt en ny chans.
Nu kan du få lära känna vuxna människor som är schyssta och trevliga. Och ni kan bli vänner på riktigt. Det var helt otroligt. Det är några år där man kan gå på öppna förskolan och bara gå runt med sin barnvagn. Det är många som har tid att lära känna någon.
Det är väl mycket det också.
Precis, jag tror absolut att det stämmer. Och vi har pratat om öppna förskolor. Och jag tror att för oss, just de har varit så oerhört viktiga. När det gällde att träffa folk och ha något sysselsätt i oss med.
Om jag skulle ge en tips till någon ny i en flyttad familj. Då vore det att gå på öppna förskolor och våga bara vara sig själv. Och i boken har vi lite olika fras och meningar och ord man kan använda.
Bara för att köra igång ett samtal med folk. Men det är något som, som ni kanske har hört, betyder väldigt mycket för oss. Att vi har fått gå på öppna förskolor. Och jag önskar att det skulle bli lika bra för alla.
Att man bara känner, okej jag kan inte säga allting som jag vill säga. Men jag går dit, jag tar kaffe, barn får leka. Och vi får göra så bra vi kan och det får dyga.
Jag förstår det verkligen. Jag har samma upplevelse av att gå på öppna förskolor. Men jag var ändå relativt ny i stan och kände inte så mycket folk. Det var en räddning att kunna gå till öppna förskolan.
Det var verkligen så.
Och det där tror jag att, det har jag många som jag träffar som inte kommer från Sverige. Vad kostar det? Hur använder man sig? Att man ger dem den här informationen som vi svenskar tar för givet. Förskolan är gratis. Det är bara att komma dit. Att det första tröskeln faktiskt, att man kommer över den.
Och sen, som du säger, det är jobbigt. Men det är jobbigt för oss svenskar också. Det är bara att komma dit varje vecka, träffa samma människor. Och sen så börjar svenskarna tina. Sen tänker jag på det här också med själva attityden. Du pratade lite om hur vi som svenskar ska fråga och lyssna och ta kontakt med den som kommer från ett annat land.
Och själv känner jag, nu är jag i och för sig lite färgad av mitt jobb. Men jag kan gå till lekparken och se att någon ser glad ut och ler lite. Och sen, några minuter senare, ja men de pratar tyska. Ja men det förklarar liksom. Det är ofta de personerna som jag sedan väljer att ta kontakt med.
För jag vet att det är lättare att få igång ett samtal än kulturarbitriska svenskar. Trots att språket kanske ibland står i vägen.
Ja men utlänningar vet ju hur man börjar prata med någon. Svenskar är mycket sämre på det. Det blir bara stelt och konstigt. Ja, varför pratar du med mig? Kan en svensk tänka? Tror man i alla fall att de tänker? Men med utlänningar är det inget konstigt att man vill konversera lite.
Det gör man ju ibland. Det kanske stämmer. Jag pratade med en del svenska kompisar om det. Och de säger att ibland är de röjda för att de ska misslyckas med engelskan. Så de gärna vill prata, men de är lika bliga eller röjda.
Det kanske stämmer att Sverige inte är något land där man går fram och pratar med folk. Och i England är man lite mer van att säga hej till alla på gatan. Och prata med någon i bussen eller på tåget.
Om jag bara tänker på vår egen förskola. Vår första dag när vi kom så hade vi fått ett välkomstbrev och en adress. Så gick vi dit och ringde på dörren. Det var ingen som öppnade. Vi ringde en kvart, tjugo minuter. Vi kände oss alltmer desperata.
På slut var det en annan förälder som öppnade och släppte in oss. Så fick vi komma in och satt i en ring med barnen. De fick någon slags introduktionssamtal. Under den här hela tiden så ringde det på dörren. Vi bara, är det någon som ska öppnas? Men pedagogerna sa, nej det är barnen som ringer.
Det är barnen som tycker det är roligt och leker och ringer på dörren. Sen var det här möteslut och vi gick därifrån. Vi kom på att vi glömde någonting och ringde på dörren igen. Det tog jättelång tid innan vi fick komma in. Då var det en förälder som öppnade igen. Den här föräldern ger oss dörrkoden.
Förskolan har missat att lämna ut dörrkoden till nya föräldrar. Plus att man totalt ignorerar när det ringer på dörren.
Det är de små grejer som man när man bor här. Då är man så van vid att allting är så normalt. Men de här små grejerna, när man får tag i den liten biten av information som man behöver. Då är det plötsligt, jaha nu vet jag hur jag ska göra.
Risken där är väl att när man kommer från ett annat land. Att man misstolkar det också. Att jag inte kan språket som jag inte har förstått det här. Eller att de kanske inte vill berätta för mig för att jag kommer från ett annat land. Jag som svensk har privilegiet att bli riktigt förbannad på att de inte gör sitt jobb längre.
Precis, när jag flyttade hit kände jag verkligen att jag inte fick vara arig över någonting. Jag fick inte, hur säger man, complain, beklaga över någonting. För jag tänkte, nej det är inte mitt land. Jag får bara stå ut med vad som helst. Eftersom jag inte får säga något emot det svenska systemet.
Men det är klart att man inte vill kritisera hela tiden. Det är inte det som är poängen. Men att man har lika rättigheter som alla andra och säger, nej det här var inte helt okej.
Det där känner jag igen. Jag hade en student en gång som var läkare själv. Så gick hon till doktorn här och fick ett dåligt bemötande och dålig vård. Hon fattade exakt vad de gjorde som var fel. Så kom hon till mig och berättade om det. Så sa hon, sa du att du var läkare?
Nej, nej, nej. Jag ville liksom inte. Hon sa ingenting och klagade inte. Hon kunde inte ens berätta, jag är också läkare kan du förklara för mig på det sättet. Nej, utan man är så försiktig. Man vill inte vara på typ ett svär.
Man känner nästan att man ska vara tacksam för allting.
Det där tänker jag att din bok ger en slags makt. I och med att man får den här informationen och kanske får lite mer grund för vad man kan förvänta sig i fråga om både förskolan och i fråga om till exempel försäkringskassan och BBC och även socialt.
Då har man ju också lite mer att grunda eventuell kritik på. Det kanske blir lite lättare att ta de här fajterna trots att man har den här känslan att man inte riktigt får.
Precis, i boken har vi väldigt många nyckelord eller key words. Om man har några nyckelord som man kan använda för att bara googla sig fram till exempel. Då behöver man inte kämpa lika mycket med de små sakerna.
Då får man fokusera på de saker som är mest viktiga.
Precis, men hur ska man kunna hitta öppna förskolan? Hur ska man kunna googla öppna förskolan om man inte vet vad det heter? Det krävs ju att man har det här ordet som man inte själv kan googla sig fram till. Ibland överskattar vi Google och tror att man alltid kan googla allt.
Men det handlar ju väldigt mycket om att man ska veta vad man ska söka. Och just sådär i ett nytt land, i ett nytt språk. Det är inte alltid så att saker heter det de borde heta heller. De heter ju konstiga saker, oväntade saker också.
Hur ska man bara fatta att förskola och öppen förskola är två helt olika saker? Det är inte så jättetydligt vad som är vad. Swedish for Parents heter boken, den kommer i februari. Den kommer att vara väldigt värdefull för många.
Den är väldigt kul att läsa också för den är så vackert illustrerad.
Ja verkligen, Sibel som har gjort alla bilder har gjort det väldigt fint tycker jag. Vi ville inte med boken visa en bild av att livet i ett annat land med ett annat språk med ett barn är helt super hela tiden.
Och allting är underbart. Vi ville visa att det är lite vardagskas överallt och det är inte alltid lätt. Så jag tror att Sibels bilder visar hur vardagen verkligen ser ut för en småbarnsfamilj. Vi har även massa olika erfarenheter, alltså real life stories från folk som bor här och berättar hur det var för dem.
Vi hoppas också att det kan vara intressant för folk att läsa och att man kanske känner igen sig i den ena berättelsen eller den andra. Och att man känner, jaha jag är inte den första som har känt så här.
Precis, och sen har vi några gästinlägg kan man säga. Moa Härngren har skrivit ett kortare kapitel, även Al Pitcher är med och berättar lite om hans erfarenheter att vara småbarnsförälder i Sverige. Kreativa Karin ger lite tips på pyssel bland annat.
Det är också väldigt viktigt att ge det här att det finns flera perspektiv också. Och jag tror att boken förmedlar det här att alla har sin egen historia och sina egna förutsättningar för att klara och sina egna lösningar på problem. Jag tror också att en sak som du vill förmedla med den här boken är att det är många sätt som går och det som funkar för var och en får funka.
Men att man inte ska känna sig stoppad eller hindrad just av att man tycker det är läskigt med språket.
Precis, man måste prata. Det är bara att göra det som man kan. Pratar man inte perfekt så pratar man inte perfekt. Det är ingen som behöver känna att de måste sitta hemma och vara ensam just eftersom de är rädda för att säga något ord fel.
Det är väldigt viktigt och jag hoppas att det budskapet kommer fram i boken. You're doing a great job.
Jag tror det kan vara ett väldigt bra stöd för många. Swedish for Parents heter den. Man kan köpa den på nätbokhandlar som Bokus, Adlibris etc. Eller på lysförlag.com. Där kan man också läsa lite mer om boken. Det här var alltså Lysande Lagom. Vi tackar Sara Campbell, författare till Swedish for Parents. Tack för att du var med.
Tack för att jag fick vara med.
Och tack Sofi.
Tack Emil. Det svenska tacket.
Tack, jag är väldigt tacksam. Tack för att ni har lyssnat. Hej då.
Tack.