Kapitel 62
ZLATAN VAR INTE ZLATAN
I en träningsmatch med Inter hade jag
skadat handen. Direkt när jag kom till Barcelona
fick jag operera skadan. Den första tiden sprang jag runt
med gips och spikar i handen.
Men det hindrade mig inte från att komma in i gänget.
Det var inte lätt med språket, förstås.
Jag hängde mycket med de som pratade engelska,
som Thierry Henry och Maxwell. Men det gick bra
med alla. Messi, Xavi och Iniesta är enkla, fina killar.
De är grymma på plan och lätta att ha att göra med. Tränaren, Pep Guardiola verkade okej.
Han kom fram till mig efter träningarna och pratade.
Han ville verkligen få in mig i laget.
Guardiola hade vunnit den spanska serien La Liga
fem eller sex gånger när han var spelare i Barcelona.
Nu hade han varit tränare för klubben i två år.
Han hade haft stora framgångar
och förtjänade all respekt. Jag började säsongen bra. Jag gjorde fem mål
i mina fem första ligamatcher.
Helena och ungarna trivdes i Barcelona.
Vi hade ett fint hus. Jag kände mig taggad.
Vad kunde gå fel?
Jag levde min pojkdröm. Jag spelade i världens bästa lag
och La Liga var den hetaste ligan. Stilen i Barcelona var speciell, det kände jag direkt.
Det var som en skola, som Ajax ungefär.
Ändå var det här världens bästa lag.
Jag hade förväntat mig lite mer häftig stil.
Men alla var tysta och snälla och tog sin plats
i gruppen. Jag försökte smälta in. Tidningarna skrev att jag var en bad boy.
Det fick mig att vilja bevisa motsatsen.
Men jag gick för långt.
Jag brukar skämta mycket.
Köra med lite sjuka grejer för att hålla igång.
Men i Barca blev jag tråkig.
Jag blev översnäll och vågade inte skrika
och skälla på plan som jag behöver.
Jag försökte bli finaste killen och det var idiotiskt. Men det värsta var något Pep Guardiola sa till mig.
Han kom fram till mig och såg besvärad ut.
— Du, här i Barca har vi fötterna på jorden. — Sure. Fint, sa jag. — Så här kommer vi inte med någon Ferrari
eller Porsche till träningen. Jag körde ingen kaxig stil tillbaka, typ:
Vad fan har du med mina bilar att göra?
Men jag tänkte: Vad vill han?
Vad är det för budskap han skickar?
Jag anade något annat bakom Guardiolas ord.
Det var: tro inte att du är någon.
Jag anpassade mig. Jag gillade läget. Jag blev tristare.
Det var helt sjukt. Jag körde klubbens Audi
och stod på träningen och nickade som i plugget.
Eller, som jag borde ha stått och nickat i plugget.
Jag skällde knappt ut mina lagkamrater längre.
Zlatan var inte längre Zlatan.
Mino, min agent, min vän, han sa:
— Vad är det med dig Zlatan? Jag känner inte igen dig. Ändå gjorde jag mål på mål. Vi vann Uefa Supercupen.
Jag glänste. Men jag var en annan.
Jag måste vara arg för att spela bra. Jag måste skrika
och föra liv. Nu höll jag det inom mig.
Jag antar att jag ville visa att jag också kunde.
Det var det dummaste jag gjort. Jag var fortfarande grym på plan.
Men det var inte lika roligt längre.