Kapitel 72
JAG BLIR SOM EN VISSEN BLOMMA
Jag minns en grej Maxi sa efteråt.
När hela cirkusen med Barca var över.
Eller två saker, egentligen. Den första var kul:
— Varför tittar alla på dig, pappa? Jag försökte förklara som det var:
— Pappa spelar fotboll. Folk ser mig på teve
och tycker jag är duktig. Jag kände mig stolt. Pappa är inte så dum.
Sen tog det en ny vändning.
Vår barnflicka berättade att Maxi frågat
varför alla tittar på honom.
Han tyckte inte om när alla stirrade. Jag är känslig för sånt.
Jag hatar när barn känner sig utpekade.
Mycket från min egen barndom kommer tillbaka:
Zlatan är si. Han är så. Han hör inte hemma här.
Jag försökte vara mycket med Maxi och Vincent.
De är underbara, vilda killar.
Men det var inte lätt för dem. Helena hade inte räknat med att flytta
så fort igen. Hon hade nog gärna stannat i Barcelona.
Men om jag inte trivs på fotbollsplan blir jag
som en vissen blomma.
Då går det ut över alla i familjen.
— Jag vill åka till Milano med hela gänget,
sa jag till Galliani. Helena, pojkarna, hunden och Mino. Galliani nickade. Si, si, kom hela gänget!
Han hade förberett något rejält.
Så hoppade vi alla in i ett av klubbens privatplan
och lämnade Barcelona.