Kapitel 38
JAG GÅR IGENOM monologerna i huvudet.
Rabblar texterna.
Jag kan dem som frukostarna på Liljebacken.
Helena är sviken och förrådd.
Jag gör henne med en särskild innerlighet.
Precis så har Leena med två e sagt, Med en särskild innerlighet.
Jag packar trosor och träningskläder. Man ska vara klädd i träningskläder.
Sökningsdagen inleds med gemensam uppvärmning, som hålls av några av scenskoleleverna.
Det är något speciellt med scenskolelever.
De har svarta munkjackor på sig med vitt tryck på ryggen, där det står Teaterhögskolan.
När jag kommer in ska jag åka till min hemstad
och gå över torget, fram och tillbaka. Teaterhögskolan på ryggen. Som ett fuck you.
Jag drar igen dragkedjan på den svarta trunken.
Släcker lampan i fönstret. Kan inte låta bli att undra hur Gullan mår.
Om någon tittar till henne när jag är borta.
Jag bestämmer mig för att Gullan inte har någonting med
mig att göra. Att Gullan är en arbetssyssla.
Jag kollar mina två kokplattor. De är avstängda.
Drar åt kranen så att den inte droppar. Tar på mig skorna.
Pulsen på Centralen. Alla människor som är på väg och
som kommer hem. Som säger hej då. Utropen i högtalarna.
Tågen som rullar in på perrongen. Mitt tåg.
Det känns vemodigt att behöva flytta ifrån Stockholm,
men Malmö är nära Köpenhamn. Och Europa och USA och Hollywood.
När vi kommer till Södertälje ringer jag till Liljebacken.
»Liljebacken, det är Leena.«
»Hej, ville bara kolla hur Gullan mår.«
»Va fan Moa, skärp dig. Du är ledig.«
»Jag tänkte bara kolla.«
»Hon är lite bättre idag.
Hon har suttit upp en stund och fått i sig en halv portion fiskgratäng.«
Leena önskar mig lycka till. Jag säger inte tack.
Tack betyder otur. Jag känner mig väl till mods.
Sverige är vackert genom tågfönstret och
Gullan har ätit en halv portion fiskgratäng.
