×

Vi använder kakor för att göra LingQ bättre. Genom att besöka sajten, godkänner du vår cookie-policy.


image

Jag ska egentligen inte jobba här, Kapitel 44

Kapitel 44

RICKARD SJÖBERGS RÖST ekar över hela övervåningen:

»Du väljer alltså att ringa en vän?«

Gullan älskar Postkodmiljonären.

Men hon hör dåligt, trots hörapparaten med nya batterier.

Hon sitter i sin rullstol. Mycket nära TV:n.

Är magrare än hon var nittonhundrafyrtiosju.

Precis allt hull är borta. Kvar är bara hängigt skinn.

Ändå målar hon sina läppar med rosa Pierre Robert-läppstift.

Ändå luktar hon svagt av Elisabeth Arden. Och hon insisterar på att ha brosch på blusen,

clips i öronen och permanent i håret.

Och någon gång under dagen ger hon sig ut till gemensamhetsrummet.

Man måste ju se lite folk

Hon har med sig syrgastuben överallt. Alltid två genomskinliga sladdar i näsan.

»Det är förargligt«, säger hon »att man måste ha de här i näsan.«

»De syns knappt«, säger jag.

Gullan har en stickad sjal runt axlarna.

Hon fryser för jämnan.

Huttrar och skakar och hennes röst är så långt borta.

Som om den håller på att försvinna.

»Sätt dig du en stund och se lite på Postkodmiljonären. Han är så trevlig, den där Sjöberg.«

Jag tvekar. Gullan ser det.

»Kära barn, du stressar ihjäl dig.«

Jag serverar Gullan kaffe och skorpor med mycket smör på.

Gullan älskar smör. Jag har hällt förtjockningsmedel i kaffet

så att kaffet mer är som en kräm än en dryck.

Det är ett speciellt pulver som är bra för gamla som har svårt att svälja flytande föda.

Jag sätter mig ner en stund.

Jag har tackat ja till den fasta tjänsten och går på rullande schema.

Jag är ledig varannan helg och har rätt till betald semester.

Jag kommer självklart fortsätta mina sökningar till scenskolan.

Den enda skillnaden är att jag har lite mer stabilitet och trygghet runt mig.

Elna kommer in till gemensamhetsrummet. Rullar rollatorn framför sig.

Hon är nästan dubbelvikt.

På fötterna har hon ett par rutiga tofflor med hål på tårna.

Man ser två långa stortånaglar sticka ut från vardera toffla.

På rollatorn buren. Det ser svajigt ut.

Jag hoppas innerligt att Gojan inte trillar i backen.

Elna ler när hon får syn på oss. Inte med ögonen,

bara med den nästintill tandlösa munnen. Hon harklar sig.

»Ursäkta mig«, säger hon.

»Är det du som har hand om det hela?«

Hon sträcker fram sin hand och presenterar sig som Elna Karlén.

»Moa«, svarar jag. »Ja, man kan säga att jag har hand om det hela.«

Ett annat svar skulle göra Elna upprörd.

»Ursäkta om jag stör, jag undrar bara om du har pratat med mamma.«

Elna är trevlig, som livet lärt henne att vara.

Men pupillerna bär på något avgrundsdjupt. Gullan blir märkbart irriterad.

Gullan blir alltid irriterad på dem som är förvirrade och inte minns.

»Min mamma heter Johanna Elisabeth Liljedal och jag skulle behöva komma i kontakt med henne.«

Elna sväljer. Gullan suckar och Rickard Sjöberg halvskriker:

»och du har hundratusen kronor.«

Publiken applåderar.

Kameran zoomar in en uppsminkad dam i publikhavet som antagligen är den tävlandes fru.

»Sätt dig här en stund hos oss.«

Jag pekar mot fåtöljen.

»Det får bli en liten stund.«

Jag hjälper Elna ner i den gråspräckliga fåtöljen.

Hon är stel och orörlig. När Elna väl sitter ner blir hon rastlös och vill upp igen.

»Nä, nu får jag nog börja tänka på refrängen och tacka för mig.«

Hon försöker att ställa sig upp. Jag rullar fram rollatorn och tar ett tag under hennes arm.

Hon lämnar oss med ostadiga steg.

När hon har gått igenom halva korridoren hör jag hur hon vänder tillbaka.

Elna ser mig inte förrän hon har kommit alldeles nära.

»Å, vad bra att jag hittade dig. Jag har inte sett till en människa på hela dan.«

Elna är andfådd.

»Jag kan inte för min värld begripa varför mamma inte kommer.«

Gullan äter av sitt kaffe med en tesked. Hon doppar en skorpa

i kaffekrämen och låter den mjukas upp för att hon lättare ska kunna få i sig den.

»Min mamma heter Johanna Elisabeth Liljedahl.«

Elna öppnar sin handväska. Rotar i den. Hittar det hon söker.

Ett brev, skrivet på hushållspapper. Hon räcker brevet till mig.

Det är skrivet med darrig handstil och inleds Kära mor. Hon ber mig att posta det.

»Jag har det bra här, ni får inte tro något annat, men det räcker nu.

Vet du möjligtvis när jag får komma härifrån?«

Jag svarar att det enda jag vet är att hon ska sova hos oss i natt också.

Hon tittar bedjande på mig: »Snälla du, kan du inte hjälpa mig hem?«

Hennes hopp ligger i mina händer. I Stocksund är det vår. Snart sommar.

Balkongdörren står öppen och det sveper in svala vindar i gemensamhetsrummet.

Vindar som tillhör något annat. Något friskt som blandar upp lukten av ålderdomshem.

Elna behärskar sig.

Men det rycker i hennes mungipor och hon torkar bort något från kinden med baksidan av sin hand.

»Jag vill bara få komma hem till mamma.

Det är det enda jag ber dig om.«

Jag säger inte att Elna sitter inne på livstid.

Säger inte att jag kommer att slänga brevet i papperskorgen i personalrummet i samma stund som jag fyller i min tidrapport och går hem.

Till en början säger jag ingenting alls. Men efter en stund lägger jag min hand på hennes fågelhand och säger att jag vet hur det känns att längta efter sin mamma.

Att jag vet hur det känns att ha en mamma som bor långt, långt bort.

Klockan närmar sig tio. Mitt kvällspass är snart till ända.

Jag hänger upp den sista tvätten i tvättstugans torkskåp.

Haklappar och blusar. Nätbyxor och nattlinnen.

På ett står det Världens bästa mamma.

Jag tänker att till hösten ska jag söka scenskolan igen. Tänker gå på fler auditions. Tän

ker ta privatlektioner. Kanske ringer jag Ann Petrén. Kanske Stina Ekblad.

Jag sopar av golven i tvättstugan, knyter ihop den svarta sopsäcken i sophinken

och drar ner persiennerna.

Släcker lampan och går ut.

Jag är på väg ner till omklädningsrummet när jag vänder tillbaka in på avdelningarna igen. Jag måste gå in till C2.

Hon har ett begynnande liggsår på vänster höft.

C2 sover. Hon är redan långt härifrån.

Det är bara hjärtat som är kvar.

Och det bultar och slår och pumpar ut varmt blod i hennes hundrasexåriga vener.

Jag smörjer henne med Decubal och lägger en kudde under höften.

Hon fortsätter att sova.

Jag tittar på klockan. Har missat bussen. Fan också.

Men det går fler bussar. Jag går in till Rut.

Hon kan eventuellt behöva något mot sin oro inför natten.

Jag hittar henne sittande i soffan, klädd i ljusblå nylonmorgonrock.

Hon stoppar mekaniskt chokladpraliner

i munnen och tittar tomt mot fönstret som är fördraget med tunga gröna sammetsgardiner.

Jag undrar om hon ser igenom det tjocka tyget.

Slutligen går jag in till Gullan som ligger nedbäddad i sin säng och

lyssnar på Karlavagnen.

»Har du inte gått hem?«

»Jag är på väg hem«, svarar jag. Du har väl inte glömt bort vår hemlighet?«

Gullan skruvar ner volymen på radion.

»Klart jag inte har. Det är det enda jag vill göra en gång till,

äta bakelse på konditori.«

Jag fyller på glaset på nattduksbordet, med päronsaft från kannan i kylen.

Lägger ett par tabletter mot muntorrhet i en äggkopp.

Stänger till fönstret som står på glänt. Släcker lampan över diskhon innan jag säger god natt.

När jag kommer hem är klockan mycket. Det gör mig ingenting.

Jag är ledig imorgon.

Jag har med mig en kasse med Dagens Nyheter från jobbet.

Jag sätter mig vid köksbordet och bläddrar i några av tidningarna.

Tar fram ett paket Mariekex och häller upp ett glas mjölk.

Fastnar på familjesidorna och betraktar korsen och årtalen.

Solnedgångarna och duvorna. Änglarna och liljekonvaljerna.

På min dödsannons ska det vara teatermasker och en dikt av Karin Boye.

Och jag ska inte bli så där vit och genomskinlig innan jag dör.

Eller få blåa, kalla fötter. Jag ska dö knall och fall, när man minst anar det.

Jag har börjat intressera mig för dödsannonser.

Det började med Astrids. Det tycker jag inte alls är anmärkningsvärt.

Det tillhör ju mitt jobb på sätt och vis.

Dödsannonsen är det slutgiltiga. Det sista avtrycket. Fotstampet.

Innan man blir ett minne som sakta tynar bort i andras medvetande.

Det är vackert och futtigt på samma gång, det där med dödsannonser.

Lite som mer än så här blev det inte.

Eller orden räcker inte till så vi tar hjälp av Nils Ferlin.

Jag klipper ut de små rektangulära annonserna och

klistrar in dem i en bok med fåglar på. Till en början höll jag

mig konsekvent till mina vårdtagares dödsannonser.

Nu klipper jag ut alla tänkbara.

De med fina dikter på. Eller med originella bilder.

Och de som hastigt har lämnat oss.

Och de med bara ett varför?

Och de som lämnat oss i outsäglig sorg och saknad.

Outsäglig låter vackert.

Det får det gärna stå i min dödsannons.

Kapitel 44 Kapitel 44 Chapter 44

RICKARD SJÖBERGS RÖST ekar över hela övervåningen: RICKARD SJÖBERGs STIMME hallt im gesamten Obergeschoss wider:

»Du väljer alltså att ringa en vän?« "Also hast du dich entschieden, einen Freund anzurufen?"

Gullan älskar Postkodmiljonären.

Men hon hör dåligt, trots hörapparaten med nya batterier.

Hon sitter i sin rullstol. Mycket nära TV:n.

Är magrare än hon var nittonhundrafyrtiosju.

Precis allt hull är borta. Kvar är bara hängigt skinn.

Ändå målar hon sina läppar med rosa Pierre Robert-läppstift.

Ändå luktar hon svagt av Elisabeth Arden. Och hon insisterar på att ha brosch på blusen,

clips i öronen och permanent i håret.

Och någon gång under dagen ger hon sig ut till gemensamhetsrummet. Und irgendwann während des Tages geht sie in den Gemeinschaftsraum.

Man måste ju se lite folk

Hon har med sig syrgastuben överallt. Alltid två genomskinliga sladdar i näsan. Immer zwei transparente Schnüre in der Nase. Always two transparent cords in the nose.

»Det är förargligt«, säger hon »att man måste ha de här i näsan.« "It's annoying," she says, "that you have to have these in your nose."

»De syns knappt«, säger jag. "They are barely visible," I say.

Gullan har en stickad sjal runt axlarna. The gold has a knitted shawl around the shoulders.

Hon fryser för jämnan. Sie friert zu gleichmäßig ein. She freezes too evenly.

Huttrar och skakar och hennes röst är så långt borta. Shivers and shakes and her voice is so far away.

Som om den håller på att försvinna. As if it's disappearing.

»Sätt dig du en stund och se lite på Postkodmiljonären. »Sit down for a while and look at the Postcode Millionaire. Han är så trevlig, den där Sjöberg.« He's so nice, that Sjöberg. «

Jag tvekar. I hesitate. Gullan ser det. Gullan sees it.

»Kära barn, du stressar ihjäl dig.« "Dear children, you are stressing yourself to death."

Jag serverar Gullan kaffe och skorpor med mycket smör på. I serve Gullan coffee and rusks with a lot of butter on.

Gullan älskar smör. Gullan loves butter. Jag har hällt förtjockningsmedel i kaffet I have poured thickeners into the coffee

så att kaffet mer är som en kräm än en dryck. so that the coffee is more like a cream than a drink.

Det är ett speciellt pulver som är bra för gamla som har svårt att svälja flytande föda. It is a special powder that is good for the elderly who have difficulty swallowing liquid food.

Jag sätter mig ner en stund. I sit down for a while.

Jag har tackat ja till den fasta tjänsten och går på rullande schema. Ich habe die Festanstellung angenommen und bin auf einem fortlaufenden Zeitplan. I have accepted the permanent position and am on a rolling schedule.

Jag är ledig varannan helg och har rätt till betald semester. I am free every other weekend and have the right to paid vacation.

Jag kommer självklart fortsätta mina sökningar till scenskolan. I will of course continue my searches for the stage school.

Den enda skillnaden är att jag har lite mer stabilitet och trygghet runt mig. The only difference is that I have a little more stability and security around me.

Elna kommer in till gemensamhetsrummet. Elna enters the common room. Rullar rollatorn framför sig. Rolls the walker in front of him.

Hon är nästan dubbelvikt. Sie ist fast doppelt so schwer. She is almost double weight.

På fötterna har hon ett par rutiga tofflor med hål på tårna. On her feet she has a pair of checkered slippers with holes in her toes.

Man ser två långa stortånaglar sticka ut från vardera toffla. You see two long big toenails sticking out of each slipper.

På rollatorn buren. Auf der Gehhilfe eingesperrt. Caged on the walker. Det ser svajigt ut. It looks swaying.

Jag hoppas innerligt att Gojan inte trillar i backen. I sincerely hope that Gojan does not fall on the hill.

Elna ler när hon får syn på oss. Elna smiles when she sees us. Inte med ögonen, Not with the eyes,

bara med den nästintill tandlösa munnen. only with the almost toothless mouth. Hon harklar sig. She clears her throat.

»Ursäkta mig«, säger hon. "Excuse me," she says.

»Är det du som har hand om det hela?« "Are you in charge of it all?"

Hon sträcker fram sin hand och presenterar sig som Elna Karlén. She extends her hand and introduces herself as Elna Karlén.

»Moa«, svarar jag. "Moa," I answer. »Ja, man kan säga att jag har hand om det hela.« "Yes, you could say I take care of it all."

Ett annat svar skulle göra Elna upprörd. Another answer would upset Elna.

»Ursäkta om jag stör, jag undrar bara om du har pratat med mamma.« "Excuse me if I'm disturbing, I'm just wondering if you talked to Mom."

Elna är trevlig, som livet lärt henne att vara. Elna is nice, as life taught her to be.

Men pupillerna bär på något avgrundsdjupt. Aber die Schüler tragen etwas Abgründiges. But the pupils carry something abysmal. Ancak öğrenciler derin bir şey barındırıyor. Gullan blir märkbart irriterad. Gullan gets noticeably annoyed.

Gullan blir alltid irriterad på dem som är förvirrade och inte minns. Gold always gets annoyed at those who are confused and do not remember.

»Min mamma heter Johanna Elisabeth Liljedal och jag skulle behöva komma i kontakt med henne.« "My mother's name is Johanna Elisabeth Liljedal and I would need to get in touch with her."

Elna sväljer. Elna swallows. Gullan suckar och Rickard Sjöberg halvskriker: Gullan seufzt und Rickard Sjöberg schreit halb: Gullan sighs and Rickard Sjöberg half screams:

»och du har hundratusen kronor.« "And you have a hundred thousand kronor."

Publiken applåderar. The audience applauds.

Kameran zoomar in en uppsminkad dam i publikhavet som antagligen är den tävlandes fru. Die Kamera zoomt auf eine Make-up-Dame im Publikum, die wahrscheinlich die Frau des Kandidaten ist. The camera zooms in on a make - up lady in the audience, who is probably the contestant's wife.

»Sätt dig här en stund hos oss.« "Sit here with us for a while."

Jag pekar mot fåtöljen. I point to the armchair.

»Det får bli en liten stund.« "It will be a while."

Jag hjälper Elna ner i den gråspräckliga fåtöljen. I help Elna down in the gray-speckled armchair.

Hon är stel och orörlig. She is stiff and immobile. När Elna väl sitter ner blir hon rastlös och vill upp igen. Once Elna sits down, she becomes restless and wants to get up again.

»Nä, nu får jag nog börja tänka på refrängen och tacka för mig.« "Nein, jetzt werde ich wahrscheinlich über den Refrain nachdenken und mich für mich bedanken." "No, now I'll probably start thinking about the chorus and thank you for me."

Hon försöker att ställa sig upp. She tries to stand up. Jag rullar fram rollatorn och tar ett tag under hennes arm. I roll up the walker and take a moment under her arm.

Hon lämnar oss med ostadiga steg. She leaves us with unsteady steps.

När hon har gått igenom halva korridoren hör jag hur hon vänder tillbaka. When she has walked through half the corridor, I hear her return.

Elna ser mig inte förrän hon har kommit alldeles nära. Elna does not see me until she has come very close.

»Å, vad bra att jag hittade dig. »Oh, how good it was that I found you. Jag har inte sett till en människa på hela dan.« I have not seen a human being all day. «

Elna är andfådd. Elna is out of breath.

»Jag kan inte för min värld begripa varför mamma inte kommer.« "I can not understand for my world why my mother does not come."

Gullan äter av sitt kaffe med en tesked. Gullan eats his coffee with a teaspoon. Hon doppar en skorpa She dips a crust

i kaffekrämen och låter den mjukas upp för att hon lättare ska kunna få i sig den. in the coffee cream and let it soften so that she can more easily absorb it.

»Min mamma heter Johanna Elisabeth Liljedahl.« "My mother's name is Johanna Elisabeth Liljedahl."

Elna öppnar sin handväska. Elna opens her purse. Rotar i den. Roots in it. Hittar det hon söker. Finds what she's looking for.

Ett brev, skrivet på hushållspapper. A letter, written on kitchen paper. Hon räcker brevet till mig. She hands me the letter.

Det är skrivet med darrig handstil och inleds Kära mor. It is written in shaky handwriting and begins Dear mother. Hon ber mig att posta det. She asks me to post it.

»Jag har det bra här, ni får inte tro något annat, men det räcker nu. "Mir geht es hier gut, du darfst nichts anderes glauben, aber das ist genug. "I'm fine here, you must not believe anything else, but that's enough.

Vet du möjligtvis när jag får komma härifrån?« Weißt du vielleicht, wann ich hier raus kann? « Do you possibly know when I can get out of here? «

Jag svarar att det enda jag vet är att hon ska sova hos oss i natt också. I answer that the only thing I know is that she will sleep with us tonight as well.

Hon tittar bedjande på mig: »Snälla du, kan du inte hjälpa mig hem?« She looks at me pleadingly, "Please, can you not help me home?"

Hennes hopp ligger i mina händer. Her hope is in my hands. I Stocksund är det vår. In Stocksund ist Frühling. In Stocksund it is spring. Snart sommar. Soon summer.

Balkongdörren står öppen och det sveper in svala vindar i gemensamhetsrummet. The balcony door is open and cool winds sweep into the common room.

Vindar som tillhör något annat. Winde, die zu etwas anderem gehören. Winds that belong to something else. Något friskt som blandar upp lukten av ålderdomshem. Something fresh that mixes up the smell of retirement homes.

Elna behärskar sig. Elna is in control.

Men det rycker i hennes mungipor och hon torkar bort något från kinden med baksidan av sin hand. Aber es ruckelt in ihren Mundporen und sie wischt sich mit dem Handrücken etwas von der Wange. But it jerks in her mouth pores and she wipes something off the cheek with the back of her hand.

»Jag vill bara få komma hem till mamma. "I just want to come home to my mother.

Det är det enda jag ber dig om.« That's all I ask of you. '

Jag säger inte att Elna sitter inne på livstid. I'm not saying that Elna is inside for life.

Säger inte att jag kommer att slänga brevet i papperskorgen i personalrummet i samma stund som jag fyller i min tidrapport och går hem. Does not say that I will throw the letter in the trash in the staff room at the same time as I fill in my time report and go home.

Till en början säger jag ingenting alls. Zuerst sage ich überhaupt nichts. At first I say nothing at all. Men efter en stund lägger jag min hand på hennes fågelhand och säger att jag vet hur det känns att längta efter sin mamma. But after a while I put my hand on her bird hand and say that I know how it feels to long for her mother.

Att jag vet hur det känns att ha en mamma som bor långt, långt bort. That I know what it feels like to have a mother who lives far, far away.

Klockan närmar sig tio. It is approaching ten o'clock. Mitt kvällspass är snart till ända. Meine Abendveranstaltung ist bald vorbei. My evening session is soon over.

Jag hänger upp den sista tvätten i tvättstugans torkskåp. I hang the last laundry in the laundry room's drying cabinet.

Haklappar och blusar. Bibs and blouses. Nätbyxor och nattlinnen. Mesh pants and nightgowns.

På ett står det Världens bästa mamma. One is the World's Best Mother.

Jag tänker att till hösten ska jag söka scenskolan igen. I think that in the autumn I will apply for stage school again. Tänker gå på fler auditions. Thinking of going to more auditions. Tän Bräunen Tän

ker ta privatlektioner. Privatunterricht nehmen. take private lessons. Kanske ringer jag Ann Petrén. Maybe I'll call Ann Petrén. Kanske Stina Ekblad. Maybe Stina Ekblad.

Jag sopar av golven i tvättstugan, knyter ihop den svarta sopsäcken i sophinken Ich fege den Boden in der Waschküche ab und binde den schwarzen Müllsack im Mülleimer zusammen I sweep off the floors in the laundry room, tie together the black garbage bag in the trash can

och drar ner persiennerna. and pulls down the blinds.

Släcker lampan och går ut. Turns off the light and goes out.

Jag är på väg ner till omklädningsrummet när jag vänder tillbaka in på avdelningarna igen. I'm on my way down to the locker room when I return to the wards again. Jag måste gå in till C2. I have to go to C2.

Hon har ett begynnande liggsår på vänster höft. She has an incipient bedsore on her left hip.

C2 sover. C2 is sleeping. Hon är redan långt härifrån. Sie ist schon weit von hier entfernt. She's already a long way from here.

Det är bara hjärtat som är kvar. Only the heart is left.

Och det bultar och slår och pumpar ut varmt blod i hennes hundrasexåriga vener. And it throbs and beats and pumps out hot blood in her one hundred and six year old veins.

Jag smörjer henne med Decubal och lägger en kudde under höften. I lubricate her with Decubal and put a pillow under my hip.

Hon fortsätter att sova. She continues to sleep.

Jag tittar på klockan. I'm looking at the clock. Har missat bussen. Have missed the bus. Fan också. Damn it too.

Men det går fler bussar. But there are more buses. Jag går in till Rut. I go in to Ruth.

Hon kan eventuellt behöva något mot sin oro inför natten. She may need something to worry about before nightfall.

Jag hittar henne sittande i soffan, klädd i ljusblå nylonmorgonrock. I find her sitting on the sofa, wearing a light blue nylon dressing gown.

Hon stoppar mekaniskt chokladpraliner She mechanically stops chocolate pralines

i munnen och tittar tomt mot fönstret som är fördraget med tunga gröna sammetsgardiner. in his mouth and looks blankly at the window which is contracted with heavy green velvet curtains.

Jag undrar om hon ser igenom det tjocka tyget. I wonder if she sees through the thick fabric.

Slutligen går jag in till Gullan som ligger nedbäddad i sin säng och Finally I go to Gullan who is lying in bed in his bed and

lyssnar på Karlavagnen. listens to Karlavagnen.

»Har du inte gått hem?« "Didn't you go home?"

»Jag är på väg hem«, svarar jag. "I'm on my way home," I reply. Du har väl inte glömt bort vår hemlighet?« Du hast unser Geheimnis nicht vergessen, oder? ' You have not forgotten our secret, have you? '

Gullan skruvar ner volymen på radion. Gullan turns down the volume on the radio.

»Klart jag inte har. Of course I do not have. Det är det enda jag vill göra en gång till, That's all I want to do again,

äta bakelse på konditori.« eat pastries at a patisserie. «

Jag fyller på glaset på nattduksbordet, med päronsaft från kannan i kylen. I fill the glass on the bedside table, with pear juice from the jug in the fridge.

Lägger ett par tabletter mot muntorrhet i en äggkopp. Put a couple of tablets for dry mouth in an egg cup.

Stänger till fönstret som står på glänt. Schließt sich dem angelehnten Fenster. Closes to the window that is ajar. Släcker lampan över diskhon innan jag säger god natt. Turns off the light over the sink before I say good night.

När jag kommer hem är klockan mycket. When I get home it's very late. Det gör mig ingenting. It does not matter to me.

Jag är ledig imorgon. I'm free tomorrow.

Jag har med mig en kasse med Dagens Nyheter från jobbet. I have with me a bag of Dagens Nyheter from work.

Jag sätter mig vid köksbordet och bläddrar i några av tidningarna. I sit down at the kitchen table and flip through some of the newspapers.

Tar fram ett paket Mariekex och häller upp ett glas mjölk. Produces a package of Mariekex and pours a glass of milk.

Fastnar på familjesidorna och betraktar korsen och årtalen. Ich stecke auf den Familienseiten fest und schaue auf die Kreuze und die Jahre.

Solnedgångarna och duvorna. Änglarna och liljekonvaljerna.

På min dödsannons ska det vara teatermasker och en dikt av Karin Boye.

Och jag ska inte bli så där vit och genomskinlig innan jag dör.

Eller få blåa, kalla fötter. Jag ska dö knall och fall, när man minst anar det. Ich werde mit einem Knall sterben, wenn du es am wenigsten erwartest.

Jag har börjat intressera mig för dödsannonser.

Det började med Astrids. Det tycker jag inte alls är anmärkningsvärt. Ich finde das überhaupt nicht bemerkenswert.

Det tillhör ju mitt jobb på sätt och vis.

Dödsannonsen är det slutgiltiga. Det sista avtrycket. Fotstampet. Schritt.

Innan man blir ett minne som sakta tynar bort i andras medvetande. Bevor Sie zu einer Erinnerung werden, die langsam in das Bewusstsein anderer übergeht. Before you become a memory that slowly fades into the consciousness of others.

Det är vackert och futtigt på samma gång, det där med dödsannonser. It's beautiful and flimsy at the same time, that thing with obituaries.

Lite som mer än så här blev det inte. Es stellte sich nicht mehr als das heraus. It did not turn out to be anything more than this.

Eller orden räcker inte till så vi tar hjälp av Nils Ferlin. Oder die Worte reichen nicht aus, damit wir Hilfe von Nils Ferlin bekommen. Or the words are not enough so we get help from Nils Ferlin.

Jag klipper ut de små rektangulära annonserna och

klistrar in dem i en bok med fåglar på. Till en början höll jag At first I held

mig konsekvent till mina vårdtagares dödsannonser. mich konsequent auf die Todesanzeigen meiner Betreuer. me consistently to my caregivers' obituaries.

Nu klipper jag ut alla tänkbara. Now I cut out everyone imaginable.

De med fina dikter på. Those with fine poems on. Eller med originella bilder. Or with original photos.

Och de som hastigt har lämnat oss. Und diejenigen, die uns hastig verlassen haben. And those who have hastily left us.

Och de med bara ett varför? And those with only one why?

Och de som lämnat oss i outsäglig sorg och saknad. And those who left us in unspeakable grief and loss.

Outsäglig låter vackert. Unspeakable sounds beautiful.

Det får det gärna stå i min dödsannons. Das steht in meinem Nachruf. That's what it says in my obituary.