Kapitel 45
DET ÄR TIDIG MORGON
och Liljebacken sover.
Man kanske har en föreställning om att äldre människor är uppe i ottan.
Jag hade i alla fall det tidigare,
men på Liljebacken får man Stilnoct och sover därför länge och drömlöst.
Jag kokar havregrynsgröt och kaffe i frukostrummet.
Radion står på i bakgrunden.
Det gör den för jämnan.
Det är någon som ringer in för att besvara en lyssnarfråga.
Hon har fel. Det ringer in någon ny.
Har alltid undrat vilka det är som ringer in till radion för att svara på frågor.
Den nya har också fel. Programledaren säger
»tyvärr« och en belåtenhet kan anas i hans röst.
Jag hör hur en dörr öppnas. Hur någon stapplar ut från sitt rum.
Jag ser henne inte förrän hon närmar sig frukostrummet.
Då upptäcker jag att hon inte alls stapplar. Hon skrider snarare fram.
Korridoren är ljus. Hennes långa, gråa hår är utslaget och
hon har bara två tänder i munnen. Hon är skrämmande lik en häxa.
Hon går utan rollator. Nattlinnet är skirt rosa och
var säkert dyrt när hon köpte det. Det är genomskinligt.
Jag ser hennes bröst, hennes mage och de knotiga knäna. Hennes händer är kupade.
Det är inte förrän hon nästan är inne i frukostrummet som jag möter hennes förtvivlade blick.
Upptäcker att hon håller något i sina händer.
Hör hur hon viskar. Hon upprepar det hon säger. Om och om igen.
Hon är fortfarande för långt borta för att jag ska uppfatta orden.
Hon är barfota och jag tänker på hennes långa tånaglar och det kalla betonggolvet.
Då ser jag Gojan i hennes händer.
Orörlig och stilla. Sedan hennes viskande röst:
»Gojan är död, Gojan är död
.« Jag kan inte låta bli att tänka att det här är teater,
när teater är som bäst. Men det är inte teater. Det är livet. När livet är som värst.
Elna blir sig aldrig mer lik. Två dagar senare dör hon.
Det flyttar in en ny på C1. En som antagligen inte alls har haft särskilt många älskare.
Innan den nya C1 flyttar in, städar vi Elnas rum.
Jag har blivit en hejare på att »flyttstäda«.
Det är när vi städar som vi hittar glasögonen. De ligger välpaketerade i en blöja,
i den nedersta lådan i sekretären. Det är Leena med två e som upptäcker dem.
Vi vet inte riktigt vad vi ska göra med dem.
Många av ägarna är redan döda.
Eva bestämmer sig för att skapa en lånelåda,
för dem som har tappat bort sina glasögon,
eller för dem som inte minns att de aldrig har haft några.
Då kan de få låna. Eva är mycket nöjd med sin idé.
Kokerskan dör också.
Cancer i hela magen.
Och det kommer en ny nystartsjobbare.
Hon gör inte lika feta såser som Bettan-Nettan och bär antagligen inte leopardtrosor.
Det sista har jag ingen aning om.
Hon ser bara inte ut som en med leopardtrosor.