×

Vi använder kakor för att göra LingQ bättre. Genom att besöka sajten, godkänner du vår cookie-policy.


image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 11: Två saker jag absolut aldrig velat göra (3)

Kapitel 11: Två saker jag absolut aldrig velat göra (3)

Som om de hade bildat en egen flock.

Jag strök ljudlöst fram och tillbaka utanför huset. För varje vända kom jag lite närmare. De mörka fönstren var som en teveskärm i ett tråkigt väntrum – jag kunde inte låta bli att titta.

Några minuter, några vändor till, och min päls strök mot räcket på verandan när jag passerade.

Jag kunde titta upp och in genom fönstren – se övre delen av väggarna och den mörka kristallkronan i taket. Jag var så lång att jag bara skulle behöva sträcka lite på mig, kanske lägga upp en tass på verandan …

Jag tittade in i det stora, öppna rummet och väntade mig att få se något liknande det i eftermiddags. Men det hade förändrats så mycket att jag först inte förstod riktigt vad jag såg.

Glasväggen var borta – den såg mer ut som metall nu. Alla möbler hade dragits åt sidan, och Bella låg hopkurad i en smal säng mitt i det tomma rummet. Det var inte en vanlig säng, utan en med metallkanter – som en sjukhussäng. Och precis som på ett sjukhus hade hon monitorer kopplade till kroppen, nålar under huden. Lamporna på monitorerna blinkade, men lät inte. Det droppande ljudet kom från droppet som var kopplat till hennes arm – en vätska som var trögflytande och vit, inte klar.

Hon gav ifrån sig ett kvävt ljud i sin rastlösa sömn, och både Edward och Rosalie lutade sig över henne. Bella ryckte till och jämrade sig. Rosalie lade en hand över hennes panna. Edward stelnade till – han stod med ryggen mot mig, men hans ansiktsuttryck måste ha varit något extra, för Emmett trängde sig in mellan dem innan jag ens hunnit blinka. Han höll upp händerna mot Edward.

”Inte i kväll, Edward. Vi har annat att oroa oss för.”

Edward vände sig bort från dem, och han var den brinnande mannen igen. Våra blickar möttes ett kort ögonblick och jag sjönk ner på alla fyra igen.

Jag sprang tillbaka in i den mörka skogen, sprang mot Seth, sprang bort från det som fanns bakom mig.

Sämre. Ja, hon hade blivit sämre.

Kapitel 11: Två saker jag absolut aldrig velat göra (3) Chapter 11: Two Things I Absolutely Never Wanted To Do (3)

Som om de hade bildat en egen flock. As if they had formed their own flock.

Jag strök ljudlöst fram och tillbaka utanför huset. I stroked silently back and forth outside the house. För varje vända kom jag lite närmare. For each turn, I got a little closer. De mörka fönstren var som en teveskärm i ett tråkigt väntrum – jag kunde inte låta bli att titta. The dark windows were like a TV screen in a dull waiting room - I could not help but look.

Några minuter, några vändor till, och min päls strök mot räcket på verandan när jag passerade. A few minutes, a few more turns, and my fur stroked against the railing on the porch as I passed.

Jag kunde titta upp och in genom fönstren – se övre delen av väggarna och den mörka kristallkronan i taket. I could look up and in through the windows - see the upper part of the walls and the dark crystal chandelier in the ceiling. Jag var så lång att jag bara skulle behöva sträcka lite på mig, kanske lägga upp en tass på verandan …

Jag tittade in i det stora, öppna rummet och väntade mig att få se något liknande det i eftermiddags. I looked into the large, open room and expected to see something like it this afternoon. Men det hade förändrats så mycket att jag först inte förstod riktigt vad jag såg. But it had changed so much that at first I did not really understand what I was seeing.

Glasväggen var borta – den såg mer ut som metall nu. Alla möbler hade dragits åt sidan, och Bella låg hopkurad i en smal säng mitt i det tomma rummet. Det var inte en vanlig säng, utan en med metallkanter – som en sjukhussäng. Och precis som på ett sjukhus hade hon monitorer kopplade till kroppen, nålar under huden. Lamporna på monitorerna blinkade, men lät inte. The lights on the monitors flashed, but did not sound. Det droppande ljudet kom från droppet som var kopplat till hennes arm – en vätska som var trögflytande och vit, inte klar. The dripping sound came from the drop that was connected to her arm - a liquid that was viscous and white, not clear.

Hon gav ifrån sig ett kvävt ljud i sin rastlösa sömn, och både Edward och Rosalie lutade sig över henne. She made a suffocating sound in her restless sleep, and both Edward and Rosalie leaned over her. Bella ryckte till och jämrade sig. Bella jerked and moaned. Rosalie lade en hand över hennes panna. Edward stelnade till – han stod med ryggen mot mig, men hans ansiktsuttryck måste ha varit något extra, för Emmett trängde sig in mellan dem innan jag ens hunnit blinka. Edward froze - he stood with his back to me, but his facial expression must have been something extra, because Emmett penetrated between them before I even had time to blink. Han höll upp händerna mot Edward. He held up his hands to Edward.

”Inte i kväll, Edward. Not tonight, Edward. Vi har annat att oroa oss för.” We have other things to worry about. ”

Edward vände sig bort från dem, och han var den brinnande mannen igen. Edward turned away from them, and he was the burning man again. Våra blickar möttes ett kort ögonblick och jag sjönk ner på alla fyra igen.

Jag sprang tillbaka in i den mörka skogen, sprang mot Seth, sprang bort från det som fanns bakom mig. I ran back into the dark forest, ran towards Seth, ran away from what was behind me.

Sämre. Ja, hon hade blivit sämre. Yes, she had gotten worse.