×

Vi använder kakor för att göra LingQ bättre. Genom att besöka sajten, godkänner du vår cookie-policy.


image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 13: Tur att jag inte har känslig mage (1)

Kapitel 13: Tur att jag inte har känslig mage (1)

Carlisle och Rosalie rusade genast ut och uppför trappan. Jag hörde dem diskutera om de borde värma det eller inte. Blä. Jag undrade vad man mer kunde hitta i det här skräckhuset. Ett kylskåp fullt med blod, tydligen. En tortyrkammare? Ett rum möblerat med likkistor?

Edward stod kvar och höll Bella i handen. Hans ansikte var dött igen. Han verkade inte orka hålla liv ens i den lilla gnista av hopp han nyss haft. De såg varandra djupt i ögonen, men inte på något sentimentalt sätt. Det var som om de samtalade. Det påminde lite om Sam och Emily.

Nej, det var inte sentimentalt – men det gjorde det bara ännu jobbigare att se.

Jag visste hur det kändes för Leah, att tvingas se det hela tiden. Tvingas höra det i Sams tankar. Naturligtvis tyckte vi alla synd om henne, vi var inga monster – inte på det sättet, åtminstone. Men jag antar att vi klandrade henne för hur hon handskades med det. Spydig mot alla, försökte göra alla lika olyckliga som hon var.

Jag skulle aldrig klandra henne igen. Hur skulle någon kunna låta bli att dela med sig av den här sortens olycka? Hur kunde någon låta bli att försöka lätta lite på bördan genom att trycka på någon annan en bit av eländet?

Och om det innebar att jag måste ha en flock, hur kunde jag klandra henne för att hon tog ifrån mig min frihet? Jag skulle ha gjort likadant. Om det funnits en chans för mig att fly från den här smärtan, så skulle jag ha tagit den.

Rosalie rusade nerför trappan igen, flög genom rummet som en vindpust och stannade till i köket. Jag hörde en skåpslucka öppnas.

”Inte genomskinlig, Rosalie”, mumlade Edward och himlade med ögonen.

Bella såg nyfiken ut, men han skakade bara på huvudet.

Rosalie blåste igenom rummet igen och försvann.

”Så det här var din idé?” viskade Bella. Hennes röst skar sig när hon försökte tala tillräckligt högt för att jag skulle höra.

Hon hade glömt att min hörsel var alldeles utmärkt. Jag gillade faktiskt att hon ofta verkade glömma att jag inte var helt och hållet mänsklig. Jag gick närmare, för att hon skulle slippa anstränga sig.

”Skyll inte på mig den här gången. Din vampyr plockade bara syrliga kommentarer ur huvudet på mig.”

Hon drog på munnen. ”Jag hade inte väntat mig att få se dig igen.”

”Samma här.”

Det kändes konstigt att bara stå där, men vampyrerna hade flyttat undan alla möbler. Jag antog att de struntade i om de satt eller stod, de var ju gjorda av sten. Det skulle inte ha spelat mig någon roll heller, om jag inte varit så trött.

”Edward berättade vad du blivit tvungen att göra. Jag är så ledsen, Jake.”

”Ingen fara. Det var ändå bara en tidsfråga innan jag skulle tappa tålamodet med Sam”, ljög jag.

”Och Seth”, viskade hon.

”Han är faktiskt väldigt glad över att få hjälpa till.”

”Jag avskyr att ställa till det för dig.”

Jag skrattade till – mer ett skall än ett skratt.

Hon suckade. ”Men det är väl inget nytt, antar jag.”

”Nej, inte precis.”

”Du behöver inte stanna och se det här”, mumlade hon.

Jag skulle kunna gå. Det hade nog varit en bra idé. Men med tanke på hur hon såg ut riskerade jag i så fall att missa den sista kvarten i hennes liv.

”Jag har faktiskt ingen annanstans att ta vägen”, sa jag och försökte att inte avslöja för mycket av mina känslor. ”Hela varggrejen är betydligt mindre tilltalande sedan Leah kom med i flocken.”

”Leah?” flämtade hon.

”Berättade du inte det?” frågade jag Edward.

Han ryckte bara på axlarna, utan att ta blicken från hennes ansikte. Jag förstod att det inte var någon särskilt spännande nyhet i hans värld, ingenting värt att ödsla tid på med tanke på allt viktigt som hände.

Bella tog inte lika lätt på det. Det verkade vara en dålig nyhet i hennes ögon.

”Varför?” andades hon.

Jag ville inte dra den långa versionen. ”Hon vill hålla ett öga på Seth.”

”Men Leah hatar oss”, viskade hon.

Oss. Trevligt. Men jag såg att hon var rädd. ”Leah kommer inte att besvära någon.” Förutom mig. ”Hon är i min flock nu”, sa jag med en grimas, ”så hon gör som jag säger.”

Bella såg inte övertygad ut.

”Du är rädd för Leah, men bästis med den psykopatiska blondinen?”

En låg väsning hördes från andra våningen. Coolt, hon hade hört mig.

Bella rynkade pannan. ”Säg inte så. Rose … förstår.”

”Visst”, muttrade jag. ”Hon förstår att du kommer att dö, men hon bryr sig inte så länge hon får sitt mutantyngel.”

”Sluta vara en skitstövel, Jacob”, viskade hon.

Hon såg så svag ut att jag inte kunde bli arg. I stället försökte jag le. ”Du säger det som om det vore möjligt.”

Bella försökte låta bli att le tillbaka, men kunde inte hejda sig. Det ryckte i hennes bleka läppar.

Sedan kom Carlisle och psykopaten tillbaka. Carlisle höll en vit plastmugg i handen – en sådan med lock och böjbart sugrör. Åh. Nu förstod jag vad Edward hade menat med ”inte genomskinlig”. Han ville inte att Bella skulle behöva tänka mer än nödvändigt på vad hon gjorde. Det gick inte att se vad som fanns i muggen. Men jag kände lukten.

Carlisle tvekade och sträckte fram handen med muggen.

Bella betraktade den och såg rädd ut.

”Vi kan prova något annat”, sa Carlisle med låg röst.

”Nej”, viskade Bella. ”Nej, vi börjar med det här. Vi har ont om tid …”

Först trodde jag att hon äntligen hade börjat förstå och oroa sig för sitt eget liv, men så fladdrade hennes hand kraftlöst till där den vilade mot magen.

Bella tog ifrån honom muggen. Hennes hand darrade lite och jag hörde innehållet skvalpa omkring. Hon försökte häva sig upp på ena armbågen, men orkade knappt lyfta huvudet. En varm ilning for längs min ryggrad när jag insåg hur skör hon blivit på mindre än en dag.

Rosalie lade en arm under Bellas axlar och stöttade hennes huvud också, som man gjorde med nyfödda. Blondie tänkte visst bara på småbarn.

”Tack”, viskade Bella och såg ängsligt på oss. Om hon inte varit så uttorkad, hade hon antagligen rodnat.

”Strunta i dem”, mumlade Rosalie.

Det gjorde mig lite besvärad. Jag borde ha gått när Bella gett mig chansen. Jag hörde inte hemma här, var ingen del av det här. Jag funderade på att smita ut, men insåg att det bara skulle göra det svårare för Bella. Hon skulle tro att jag var för äcklad för att stanna. Vilket nästan var sant.

Men ändå. Även om jag inte tänkte ta på mig ansvaret för den här idén, så ville jag inte heller förkasta den.

Bella lyfte muggen mot ansiktet och luktade på sugröret. Hon grimaserade.

”Bella, älskling, vi kan komma på ett enklare sätt.” Edward sträckte ut handen mot muggen.

”Håll för näsan”, föreslog Rosalie och blängde på Edwards hand som om hon tänkte hugga av den. Jag önskade att hon skulle göra det. Edward skulle knappast acceptera det utan att reagera, och jag skulle gärna se Blondie bli av med några kroppsdelar.

”Nej, det är inte det. Det bara …” Bella drog ett djupt andetag. ”Det luktar gott”, erkände hon med svag röst.

Jag svalde hårt och kämpade för att inte visa hur äcklad jag var.

”Det är bra”, sa Rosalie ivrigt. ”Det betyder att vi är på rätt spår. Prova nu.”

Med tanke på Blondies nya ansiktsuttryck förvånade det mig att hon inte började dansa.

Bella stack sugröret mellan läpparna, knep ihop ögonen och rynkade på näsan. Jag hörde blodet skvalpa runt i muggen igen. Hon sög en kort sekund och stönade lågt utan att öppna ögonen.

Edward och jag gick fram samtidigt. Han rörde vid hennes ansikte. Jag knöt nävarna bakom ryggen.

”Bella, älskling …”

”Jag är okej”, viskade hon, öppnade ögonen och såg på honom. Hennes blick var … ursäktande. Vädjande. Skrämd. ”Och det smakar gott.”

Det knöt sig i magen och jag bet ihop.

”Det är bra!” upprepade Blondie lyckligt. ”Ett gott tecken.”

Edward pressade bara handen mot hennes kind. Bella suckade och förde sugröret till läpparna igen. Den här gången sög hon ordentligt. Handlingen var inte lika svag och kraftlös som allt annat hos henne. Det var som om någon instinkt hade tagit över.

”Hur känns det i magen? Mår du illa?” undrade Carlisle.

Bella skakade på huvudet. ”Nej, faktiskt inte”, viskade hon. ”Det var något nytt, va?”

Rosalie strålade. ”Fantastiskt.”

”Det är nog lite tidigt för sådana ord, Rose”, mumlade Carlisle.

Bella svalde en klunk och kastade en blick på Edward. ”Ställer det här till det med mina siffror?” frågade hon. ”Eller börjar vi räkna efter att jag har blivit vampyr?”

”Ingen räknar, Bella. Och det var hur som helst ingen som dog för det här blodet.” Han log glädjelöst. ”Du är fortfarande ren.”

Jag hängde inte alls med.

”Jag förklarar senare”, sa Edward, så lågt att orden bara var en utandning.

”Va?” viskade Bella.

”Jag pratade bara för mig själv”, ljög han smidigt.

Om det här lyckades, om Bella överlevde, skulle Edward inte komma undan med lika mycket. Inte när hennes sinnen var lika skarpa som hans. Han skulle bli tvungen att jobba på sin ärlighet.

Det ryckte i Edwards mungipor när han kämpade mot ett leende.

Bella drack lite till och tittade ut genom fönstret. Antagligen låtsades hon att vi inte var där. Eller att jag inte var där. Ingen annan i den här gruppen äcklades av vad hon gjorde. Tvärtom – de fick antagligen behärska sig för att inte slita muggen ur hennes händer.

Edward himlade med ögonen.

Herregud, hur kunde någon stå ut med att leva med honom? Det var faktiskt synd att han inte kunde höra Bellas tankar. Då skulle han reta gallfeber på henne också, och hon skulle tröttna på honom.

Edward skrattade till. Bella tittade genast på honom och log åt skuggan av humor i hans ansikte. Jag antar att det var något hon inte sett på länge.

”Är något lustigt?” andades hon.

”Jacob”, svarade han.

Hon sneglade på mig med ännu ett trött leende. ”Ja, Jake är väldigt underhållande”, instämde hon.

Toppen, nu var jag hovnarren.

Bella fortsatte dricka. Jag hajade till när sugröret gav ifrån sig ett tomt, sörplande läte.

”Jag gjorde det”, sa hon belåtet. Hennes röst var klarare – sträv, men inte bara en viskning längre. ”Tar du bort droppet om jag får behålla det här, Carlisle?”

”Så snart som möjligt”, lovade han. ”Det gör ändå ingen nytta, ärligt talat.”

Rosalie strök Bella över pannan och de såg hoppfullt på varandra.

Och vem som helst kunde se det. Muggen med mänskligt blod hade fått omedelbar effekt. Hon började få tillbaka sin färg – en svag, rosa skiftning anades på hennes bleka kinder. Hon verkade redan kunna hålla huvudet uppe utan Rosalies stöd, hon andades lättare och hennes hjärtslag var mer regelbundna.

Allting var påskyndat.

Hoppet i Edwards ansikte hade fått fäste.

”Vill du ha mer?” frågade Rosalie.

Bella sjönk ihop.

Edward kastade en snabb blick på Rosalie innan han såg på Bella. ”Du behöver inte dricka mer med en gång.”

”Jag vet. Men … jag vill”, erkände hon dystert.

Rosalie drog sina smala fingrar genom Bellas matta hår. ”Du behöver inte skämmas, Bella. Din kropp har vissa behov, det förstår vi allihop.” Hennes röst var lugnande, men så tillade hon skarpt: ”Och den som inte förstår det, borde inte vara här.”

Avsett för mig, förstås, men jag tänkte inte låta mig styras av Blondie. Jag var glad att Bella mådde bättre. Än sen om metoden äcklade mig? Jag hade inte sagt någonting om det.

Carlisle tog muggen ur Bellas hand. ”Jag kommer snart tillbaka.”

Bella tittade på mig när han hade försvunnit. ”Jake, du ser förskräcklig ut”, kraxade hon.

”Ska du säga.”

”Allvarligt talat – när sov du senast?”

Jag tänkte efter. ”Hm. Jag minns faktiskt inte.”

”Åh, Jake, nu får jag dig också att må sämre. Var inte dum.”

Jag bet ihop tänderna.

Kapitel 13: Tur att jag inte har känslig mage (1) Chapter 13: Luckily I do not have a sensitive stomach (1)

Carlisle och Rosalie rusade genast ut och uppför trappan. Jag hörde dem diskutera om de borde värma det eller inte. I heard them discuss whether they should heat it or not. Blä. Blä. Jag undrade vad man mer kunde hitta i det här skräckhuset. I wondered what else could be found in this horror house. Ett kylskåp fullt med blod, tydligen. En tortyrkammare? Ett rum möblerat med likkistor?

Edward stod kvar och höll Bella i handen. Edward blieb und hielt Bellas Hand. Hans ansikte var dött igen. His face was dead again. Han verkade inte orka hålla liv ens i den lilla gnista av hopp han nyss haft. He did not seem to be able to keep alive even in the small spark of hope he had just had. De såg varandra djupt i ögonen, men inte på något sentimentalt sätt. Det var som om de samtalade. Es war, als würden sie sich unterhalten. Det påminde lite om Sam och Emily.

Nej, det var inte sentimentalt – men det gjorde det bara ännu jobbigare att se.

Jag visste hur det kändes för Leah, att tvingas se det hela tiden. I knew how it felt for Leah, to be forced to see it all the time. Tvingas höra det i Sams tankar. Naturligtvis tyckte vi alla synd om henne, vi var inga monster – inte på det sättet, åtminstone. Natürlich tat sie uns allen leid, wir waren keine Monster – zumindest nicht in dieser Hinsicht. Of course, we all felt sorry for her, we were not monsters - not that way, at least. Men jag antar att vi klandrade henne för hur hon handskades med det. Aber ich schätze, wir haben ihr die Schuld dafür gegeben, wie sie damit umgegangen ist. But I guess we blamed her for how she handled it. Spydig mot alla, försökte göra alla lika olyckliga som hon var. Boshaft zu allen, versuchte, alle so unglücklich zu machen wie sie. Skewed at everyone, tried to make everyone as unhappy as she was.

Jag skulle aldrig klandra henne igen. Ich würde ihr nie wieder Vorwürfe machen. Hur skulle någon kunna låta bli att dela med sig av den här sortens olycka? Wie könnte jemand diese Art von Unglück nicht teilen? How could anyone not share this kind of accident? Hur kunde någon låta bli att försöka lätta lite på bördan genom att trycka på någon annan en bit av eländet? Wie könnte jemand anders helfen, als zu versuchen, die Last ein wenig zu erleichtern, indem er etwas von dem Elend auf jemand anderen abwälzt? How could anyone refrain from trying to lighten the load by pushing someone else a bit of misery?

Och om det innebar att jag måste ha en flock, hur kunde jag klandra henne för att hon tog ifrån mig min frihet? Und wenn das bedeutete, dass ich eine Herde haben musste, wie konnte ich ihr dann die Schuld dafür geben, dass sie mir meine Freiheit nahm? And if that meant I had to have a herd, how could I blame her for taking away my freedom? Jag skulle ha gjort likadant. Ich hätte es genauso gemacht. I would have done the same. Om det funnits en chans för mig att fly från den här smärtan, så skulle jag ha tagit den.

Rosalie rusade nerför trappan igen, flög genom rummet som en vindpust och stannade till i köket. Rosalie stürmte wieder die Treppe hinunter, flog wie ein Windstoß durch das Zimmer und blieb in der Küche stehen. Jag hörde en skåpslucka öppnas. I heard a cupboard door open.

”Inte genomskinlig, Rosalie”, mumlade Edward och himlade med ögonen. "Not transparent, Rosalie," Edward muttered, rolling his eyes.

Bella såg nyfiken ut, men han skakade bara på huvudet. Bella looked curious, but he just shook his head.

Rosalie blåste igenom rummet igen och försvann. Rosalie blew through the room again and disappeared.

”Så det här var din idé?” viskade Bella. "So this was your idea?" Bella whispered. Hennes röst skar sig när hon försökte tala tillräckligt högt för att jag skulle höra. Ihre Stimme brach, als sie versuchte, laut genug zu sprechen, damit ich es hören konnte. Her voice cut as she tried to speak loud enough for me to hear.

Hon hade glömt att min hörsel var alldeles utmärkt. She had forgotten that my hearing was really excellent. Jag gillade faktiskt att hon ofta verkade glömma att jag inte var helt och hållet mänsklig. In fact, I liked that she often seemed to forget that I was not completely human. Jag gick närmare, för att hon skulle slippa anstränga sig. Ich trat näher, damit sie sich nicht anstrengen musste. I went closer, so she would not have to strain.

”Skyll inte på mig den här gången. „Gib mir dieses Mal keine Vorwürfe. "Do not blame me this time. Din vampyr plockade bara syrliga kommentarer ur huvudet på mig.” Dein Vampir hat mir gerade säuerliche Bemerkungen aus dem Kopf gegriffen.“ Your vampire just picked sour comments out of my head. ”

Hon drog på munnen. ”Jag hade inte väntat mig att få se dig igen.” "I did not expect to see you again."

”Samma här.” "Same here."

Det kändes konstigt att bara stå där, men vampyrerna hade flyttat undan alla möbler. It felt strange to just stand there, but the vampires had moved away all the furniture. Jag antog att de struntade i om de satt eller stod, de var ju gjorda av sten. Ich nahm an, dass es ihnen egal war, ob sie saßen oder standen, sie waren aus Stein. I assumed that they ignored whether they were sitting or standing, they were made of stone. Det skulle inte ha spelat mig någon roll heller, om jag inte varit så trött.

”Edward berättade vad du blivit tvungen att göra. Edward told you what you had to do. Jag är så ledsen, Jake.” I'm so sorry, Jake. ”

”Ingen fara. "Keine Gefahr. "No danger. Det var ändå bara en tidsfråga innan jag skulle tappa tålamodet med Sam”, ljög jag. Es war immer noch nur eine Frage der Zeit, bis ich die Geduld mit Sam verlor“, log ich. It was still only a matter of time before I would lose patience with Sam ", I lied.

”Och Seth”, viskade hon.

”Han är faktiskt väldigt glad över att få hjälpa till.” "Er hilft eigentlich sehr gerne." "He is actually very happy to be able to help."

”Jag avskyr att ställa till det för dig.” „Ich hasse es, das für dich geschehen zu lassen.“ "I hate to make it up to you."

Jag skrattade till – mer ett skall än ett skratt. Ich lachte – mehr ein Lachen als ein Lachen. I laughed - more a shell than a laugh.

Hon suckade. ”Men det är väl inget nytt, antar jag.” "But it's nothing new, I guess."

”Nej, inte precis.”

”Du behöver inte stanna och se det här”, mumlade hon. "You do not have to stop and see this," she mumbled.

Jag skulle kunna gå. Ich könnte gehen. I could go. Det hade nog varit en bra idé. Das wäre wahrscheinlich eine gute Idee. That would probably have been a good idea. Men med tanke på hur hon såg ut riskerade jag i så fall att missa den sista kvarten i hennes liv. Aber in Anbetracht ihres Aussehens riskierte ich in diesem Fall, das letzte Viertel ihres Lebens zu verpassen. But considering what she looked like, I risked missing the last quarter of her life.

”Jag har faktiskt ingen annanstans att ta vägen”, sa jag och försökte att inte avslöja för mycket av mina känslor. „Ich kann wirklich nirgendwo anders hingehen“, sagte ich und versuchte, nicht zu viel von meinen Gefühlen preiszugeben. "I actually have nowhere else to go," I said, trying not to reveal too much of my feelings. ”Hela varggrejen är betydligt mindre tilltalande sedan Leah kom med i flocken.” „Die ganze Wolfssache ist viel weniger ansprechend, seit Leah dem Rudel beigetreten ist.“ "The whole wolf thing is much less appealing since Leah joined the pack."

”Leah?” flämtade hon. "Leah?" she gasped.

”Berättade du inte det?” frågade jag Edward. "Didn't you tell me that?" I asked Edward.

Han ryckte bara på axlarna, utan att ta blicken från hennes ansikte. He just shrugged, not taking his eyes off her face. Jag förstod att det inte var någon särskilt spännande nyhet i hans värld, ingenting värt att ödsla tid på med tanke på allt viktigt som hände. Mir wurde klar, dass dies in seiner Welt keine besonders aufregenden Neuigkeiten waren, nichts, womit man seine Zeit verschwenden sollte, wenn man bedenkt, dass es so viele wichtige Dinge gibt. I understood that there was no particularly exciting news in his world, nothing worth wasting time considering all the important things that happened.

Bella tog inte lika lätt på det. Bella did not take it so lightly. Det verkade vara en dålig nyhet i hennes ögon. That seemed like bad news to her.

”Varför?” andades hon.

Jag ville inte dra den långa versionen. I did not want to pull the long version. ”Hon vill hålla ett öga på Seth.” "She wants to keep an eye on Seth."

”Men Leah hatar oss”, viskade hon. "But Leah hates us," she whispered.

Oss. Trevligt. Nice. Men jag såg att hon var rädd. But I saw that she was afraid. ”Leah kommer inte att besvära någon.” Förutom mig. "Leah wird niemanden stören." Außer mir. "Leah will not bother anyone." Except for me. ”Hon är i min flock nu”, sa jag med en grimas, ”så hon gör som jag säger.” "She's in my pack now," I said with a grimace, "so she does as I say."

Bella såg inte övertygad ut. Bella did not look convinced.

”Du är rädd för Leah, men bästis med den psykopatiska blondinen?” "Du hast Angst vor Leah, aber du bist mit dieser psychopathischen Blondine befreundet?"

En låg väsning hördes från andra våningen. A low hiss was heard from the second floor. Coolt, hon hade hört mig.

Bella rynkade pannan. ”Säg inte så. "Do not say so. Rose … förstår.”

”Visst”, muttrade jag. "Sure," I muttered. ”Hon förstår att du kommer att dö, men hon bryr sig inte så länge hon får sitt mutantyngel.” "Sie weiß, dass du sterben wirst, aber das ist ihr egal, solange sie ihre Mutantenbrut bekommt." "She understands that you will die, but she does not care as long as she gets her mutant fry."

”Sluta vara en skitstövel, Jacob”, viskade hon. "Stop being an asshole, Jacob," she whispered.

Hon såg så svag ut att jag inte kunde bli arg. She looked so weak I could not get angry. I stället försökte jag le. ”Du säger det som om det vore möjligt.” "You say it as if it were possible."

Bella försökte låta bli att le tillbaka, men kunde inte hejda sig. Bella tried not to smile back, but could not stop herself. Det ryckte i hennes bleka läppar. Her pale lips twitched.

Sedan kom Carlisle och psykopaten tillbaka. Then Carlisle and the psychopath came back. Carlisle höll en vit plastmugg i handen – en sådan med lock och böjbart sugrör. Carlisle held a white plastic cup in his hand - one with a lid and a flexible straw. Åh. Nu förstod jag vad Edward hade menat med ”inte genomskinlig”. Now I understood what Edward had meant by "not transparent". Han ville inte att Bella skulle behöva tänka mer än nödvändigt på vad hon gjorde. He did not want Bella to have to think more than necessary about what she was doing. Det gick inte att se vad som fanns i muggen. It was not possible to see what was in the mug. Men jag kände lukten.

Carlisle tvekade och sträckte fram handen med muggen.

Bella betraktade den och såg rädd ut. Bella looked at it and looked scared.

”Vi kan prova något annat”, sa Carlisle med låg röst.

”Nej”, viskade Bella. ”Nej, vi börjar med det här. "No, we're starting with this. Vi har ont om tid …” We are short of time… ”

Först trodde jag att hon äntligen hade börjat förstå och oroa sig för sitt eget liv, men så fladdrade hennes hand kraftlöst till där den vilade mot magen. At first I thought she had finally begun to understand and worry about her own life, but then her hand fluttered powerlessly to where it rested against her stomach.

Bella tog ifrån honom muggen. Bella nahm ihm den Becher ab. Bella took the mug from him. Hennes hand darrade lite och jag hörde innehållet skvalpa omkring. Ihre Hand zitterte ein wenig, und ich hörte, wie der Inhalt umherschwappte. Hon försökte häva sig upp på ena armbågen, men orkade knappt lyfta huvudet. Sie versuchte, sich auf einen Ellbogen aufzurichten, konnte aber kaum ihren Kopf heben. En varm ilning for längs min ryggrad när jag insåg hur skör hon blivit på mindre än en dag. Ein warmer Schauer lief mir den Rücken hinunter, als mir klar wurde, wie zerbrechlich sie in weniger als einem Tag geworden war. A hot rush ran along my spine when I realized how fragile she had become in less than a day.

Rosalie lade en arm under Bellas axlar och stöttade hennes huvud också, som man gjorde med nyfödda. Blondie tänkte visst bara på småbarn. Blondie probably only thought about toddlers.

”Tack”, viskade Bella och såg ängsligt på oss. Om hon inte varit så uttorkad, hade hon antagligen rodnat.

”Strunta i dem”, mumlade Rosalie. „Ignoriere sie“, murmelte Rosalie. "Ignore them," muttered Rosalie.

Det gjorde mig lite besvärad. Es hat mich ein wenig gestört. It bothered me a little. Jag borde ha gått när Bella gett mig chansen. Ich hätte gehen sollen, als Bella mir die Chance gab. Jag hörde inte hemma här, var ingen del av det här. I did not belong here, was not part of this. Jag funderade på att smita ut, men insåg att det bara skulle göra det svårare för Bella. Ich dachte darüber nach, mich hinauszuschleichen, erkannte aber, dass es Bella nur schwerer machen würde. I thought about slipping out, but realized it would only make it harder for Bella. Hon skulle tro att jag var för äcklad för att stanna. Sie würde denken, ich wäre zu angewidert, um zu bleiben. She would think I was too disgusted to stay. Vilket nästan var sant. Which was almost true.

Men ändå. Noch. Yet. Även om jag inte tänkte ta på mig ansvaret för den här idén, så ville jag inte heller förkasta den. Obwohl ich diese Idee nicht verantworten wollte, wollte ich sie auch nicht ablehnen.

Bella lyfte muggen mot ansiktet och luktade på sugröret. Bella lifted the mug to her face and smelled the straw. Hon grimaserade.

”Bella, älskling, vi kan komma på ett enklare sätt.” Edward sträckte ut handen mot muggen.

”Håll för näsan”, föreslog Rosalie och blängde på Edwards hand som om hon tänkte hugga av den. „Halt dir die Nase zu“, schlug Rosalie vor und funkelte Edwards Hand an, als wollte sie sie abschneiden. "Hold your nose," Rosalie suggested, glaring at Edward's hand as if to cut it off. Jag önskade att hon skulle göra det. Ich wünschte, sie würde es tun. I wanted her to do that. Edward skulle knappast acceptera det utan att reagera, och jag skulle gärna se Blondie bli av med några kroppsdelar. Edward would hardly accept it without reacting, and I would love to see Blondie get rid of some body parts.

”Nej, det är inte det. "It simply came to our notice then. Det bara …” Bella drog ett djupt andetag. It just… ”Bella took a deep breath. ”Det luktar gott”, erkände hon med svag röst. „Es riecht gut“, gab sie mit schwacher Stimme zu. "It smells good," she admitted in a weak voice.

Jag svalde hårt och kämpade för att inte visa hur äcklad jag var. I swallowed hard and struggled not to show how disgusted I was.

”Det är bra”, sa Rosalie ivrigt. ”Det betyder att vi är på rätt spår. „Damit sind wir auf dem richtigen Weg. "It means we are on the right track. Prova nu.” Versuch's jetzt."

Med tanke på Blondies nya ansiktsuttryck förvånade det mig att hon inte började dansa. Angesichts von Blondies neuem Gesichtsausdruck war ich überrascht, dass sie nicht mit dem Tanzen anfing. Given Blondie's new facial expressions, it surprised me that she did not start dancing.

Bella stack sugröret mellan läpparna, knep ihop ögonen och rynkade på näsan. Bella steckte den Strohhalm zwischen ihre Lippen, kniff ihre Augen zusammen und rümpfte ihre Nase. Bella stuck the straw between her lips, narrowed her eyes and wrinkled her nose. Jag hörde blodet skvalpa runt i muggen igen. I heard the blood splashing around in the mug again. Hon sög en kort sekund och stönade lågt utan att öppna ögonen. Sie saugte für eine kurze Sekunde und stöhnte leise, ohne die Augen zu öffnen. She sucked for a brief second and moaned softly without opening her eyes.

Edward och jag gick fram samtidigt. Edward und ich gingen gleichzeitig vorwärts. Edward and I walked forward at the same time. Han rörde vid hennes ansikte. Er berührte ihr Gesicht. He touched her face. Jag knöt nävarna bakom ryggen. Ich ballte meine Fäuste hinter meinem Rücken. I clenched my fists behind my back.

”Bella, älskling …”

”Jag är okej”, viskade hon, öppnade ögonen och såg på honom. "I'm okay," she whispered, opened her eyes and looked at him. Hennes blick var … ursäktande. Vädjande. Appealing. Skrämd. Frightened. ”Och det smakar gott.” "And it tastes good."

Det knöt sig i magen och jag bet ihop. Mein Magen verkrampfte sich und ich biss zu. It knotted in my stomach and I bit together.

”Det är bra!” upprepade Blondie lyckligt. "It is good!" Blondie repeated happily. ”Ett gott tecken.”

Edward pressade bara handen mot hennes kind. Bella suckade och förde sugröret till läpparna igen. Bella sighed and brought the straw to her lips again. Den här gången sög hon ordentligt. This time she sucked properly. Handlingen var inte lika svag och kraftlös som allt annat hos henne. Die Aktion war nicht so schwach und kraftlos wie alles andere bei ihr. The action was not as weak and powerless as everything else in her. Det var som om någon instinkt hade tagit över. It was as if some instinct had taken over.

”Hur känns det i magen? How does it feel in the stomach? Mår du illa?” undrade Carlisle. Do you feel ill?" Carlisle wondered.

Bella skakade på huvudet. Bella shook her head. ”Nej, faktiskt inte”, viskade hon. "No, not really," she whispered. ”Det var något nytt, va?” "It was something new, wasn't it?"

Rosalie strålade. Rosalie beamed. ”Fantastiskt.”

”Det är nog lite tidigt för sådana ord, Rose”, mumlade Carlisle. „Wahrscheinlich ist es noch ein bisschen früh für solche Worte, Rose“, murmelte Carlisle. "It's probably a little early for such words, Rose," Carlisle muttered.

Bella svalde en klunk och kastade en blick på Edward. Bella schluckte und sah Edward an. Bella swallowed a sip and glanced at Edward. ”Ställer det här till det med mina siffror?” frågade hon. „Stimmt das mit meinen Zahlen überein?“ Sie fragte. "Does this add up to my numbers?" she asked. ”Eller börjar vi räkna efter att jag har blivit vampyr?” „Oder fangen wir an zu zählen, nachdem ich ein Vampir geworden bin?“ "Or do we start counting after I become a vampire?"

”Ingen räknar, Bella. "Nobody counts, Bella. Och det var hur som helst ingen som dog för det här blodet.” Han log glädjelöst. Und für dieses Blut ist sowieso niemand gestorben.“ Er lächelte freudlos. And in any case, no one died for this blood. " He smiled joylessly. ”Du är fortfarande ren.” "You are still clean."

Jag hängde inte alls med. I did not join at all.

”Jag förklarar senare”, sa Edward, så lågt att orden bara var en utandning. „Ich erkläre es später“, sagte Edward so leise, dass die Worte nur ein Ausatmen waren. "I'll explain later," Edward said, so low that the words were just an exhalation.

”Va?” viskade Bella. "What?" Bella whispered.

”Jag pratade bara för mig själv”, ljög han smidigt. „Ich habe nur mit mir selbst gesprochen“, log er glatt. "I was only talking to myself," he lied softly.

Om det här lyckades, om Bella överlevde, skulle Edward inte komma undan med lika mycket. Wenn das funktionierte, wenn Bella überlebte, würde Edward nicht mit so viel davonkommen. If this worked, if Bella survived, Edward would not get away with as much. Inte när hennes sinnen var lika skarpa som hans. Not when her senses were as sharp as his. Han skulle bli tvungen att jobba på sin ärlighet. He would have to work on his honesty.

Det ryckte i Edwards mungipor när han kämpade mot ett leende. Edward's mouths twitched as he struggled with a smile.

Bella drack lite till och tittade ut genom fönstret. Bella drank a little more and looked out the window. Antagligen låtsades hon att vi inte var där. Wahrscheinlich tat sie so, als wären wir nicht da. She probably pretended we were not there. Eller att jag inte var där. Ingen annan i den här gruppen äcklades av vad hon gjorde. No one else in this group was disgusted by what she was doing. Tvärtom – de fick antagligen behärska sig för att inte slita muggen ur hennes händer. Im Gegenteil – sie mussten sich wohl beherrschen, ihr den Krug nicht aus der Hand zu reißen. On the contrary - they probably had to control themselves so as not to tear the mug out of her hands.

Edward himlade med ögonen. Edward rollte mit den Augen.

Herregud, hur kunde någon stå ut med att leva med honom? Gott, wie konnte jemand es ertragen, mit ihm zu leben? My God, how could anyone stand to live with him? Det var faktiskt synd att han inte kunde höra Bellas tankar. Es war eigentlich eine Schande, dass er Bellas Gedanken nicht hören konnte. It was a pity he could not hear Bella's thoughts. Då skulle han reta gallfeber på henne också, och hon skulle tröttna på honom. Dann würde er auch bei ihr Gallenfieber hervorrufen, und sie würde seiner überdrüssig werden. Then he would provoke bile fever on her too, and she would get tired of him.

Edward skrattade till. Edward kicherte. Edward laughed. Bella tittade genast på honom och log åt skuggan av humor i hans ansikte. Bella sah ihn sofort an und lächelte über den Hauch von Humor auf seinem Gesicht. Bella immediately looked at him and smiled at the shadow of humor on his face. Jag antar att det var något hon inte sett på länge. Ich schätze, es war etwas, das sie lange nicht gesehen hatte. I guess it was something she had not seen in a long time.

”Är något lustigt?” andades hon. "Is something funny?" she breathed.

”Jacob”, svarade han.

Hon sneglade på mig med ännu ett trött leende. Sie sah mich mit einem weiteren müden Lächeln an. She glanced at me with another tired smile. ”Ja, Jake är väldigt underhållande”, instämde hon. "Yes, Jake is very entertaining," she agreed.

Toppen, nu var jag hovnarren. Great, now I was the court jester.

Bella fortsatte dricka. Jag hajade till när sugröret gav ifrån sig ett tomt, sörplande läte. Ich schnappte nach Luft, als das Stroh ein hohles, gurgelndes Geräusch machte. I howled when the straw made an empty, sizzling sound.

”Jag gjorde det”, sa hon belåtet. „Ich habe es geschafft“, sagte sie glücklich. "I did," she said contentedly. Hennes röst var klarare – sträv, men inte bara en viskning längre. Ihre Stimme war klarer – angespannt, aber nicht mehr nur ein Flüstern. Her voice was clearer - rough, but not just a whisper anymore. ”Tar du bort droppet om jag får behålla det här, Carlisle?” „Wirst du den Tropf entfernen, wenn ich das behalten kann, Carlisle?“ "Will you remove the drop if I can keep this, Carlisle?"

”Så snart som möjligt”, lovade han. "As soon as possible," he promised. ”Det gör ändå ingen nytta, ärligt talat.” "Es bringt sowieso nichts, ehrlich." "It still does no good, to be honest."

Rosalie strök Bella över pannan och de såg hoppfullt på varandra. Rosalie stroked Bella's forehead and they looked at each other hopefully.

Och vem som helst kunde se det. And anyone could see it. Muggen med mänskligt blod hade fått omedelbar effekt. The mug of human blood had had an immediate effect. Hon började få tillbaka sin färg – en svag, rosa skiftning anades på hennes bleka kinder. Sie fing an, ihre Farbe wiederzuerlangen – auf ihren blassen Wangen war eine schwache, rötliche Veränderung zu sehen. She began to regain her color - a faint, pink shift was felt on her pale cheeks. Hon verkade redan kunna hålla huvudet uppe utan Rosalies stöd, hon andades lättare och hennes hjärtslag var mer regelbundna. She already seemed to be able to keep her head up without Rosalie's support, she breathed easier and her heartbeat was more regular.

Allting var påskyndat. Everything was accelerated.

Hoppet i Edwards ansikte hade fått fäste. Die Hoffnung auf Edwards Gesicht hatte sich festgesetzt. The hope in Edward's face had taken hold.

”Vill du ha mer?” frågade Rosalie. "Do you want more?" asked Rosalie.

Bella sjönk ihop. Bella brach zusammen. Bella collapsed.

Edward kastade en snabb blick på Rosalie innan han såg på Bella. Edward glanced at Rosalie before looking at Bella. ”Du behöver inte dricka mer med en gång.” "Du musst nicht sofort mehr trinken." "You do not need to drink more at once."

”Jag vet. Men … jag vill”, erkände hon dystert. Aber … ich will“, gab sie düster zu. But "I want to," she admitted gloomily.

Rosalie drog sina smala fingrar genom Bellas matta hår. Rosalie fuhr mit ihren schlanken Fingern durch Bellas verfilztes Haar. Rosalie ran her narrow fingers through Bella's matte hair. ”Du behöver inte skämmas, Bella. "You do not have to be ashamed, Bella. Din kropp har vissa behov, det förstår vi allihop.” Hennes röst var lugnande, men så tillade hon skarpt: ”Och den som inte förstår det, borde inte vara här.” Your body has certain needs, we all understand that. ” Her voice was reassuring, but then she added sharply: "And he who does not understand, should not be here."

Avsett för mig, förstås, men jag tänkte inte låta mig styras av Blondie. Intended for me, of course, but I did not intend to let myself be controlled by Blondie. Jag var glad att Bella mådde bättre. I was glad Bella was feeling better. Än sen om metoden äcklade mig? Trotzdem, wenn mich die Methode anwiderte? What if the method disgusted me? Jag hade inte sagt någonting om det.

Carlisle tog muggen ur Bellas hand. ”Jag kommer snart tillbaka.”

Bella tittade på mig när han hade försvunnit. Bella looked at me when he had disappeared. ”Jake, du ser förskräcklig ut”, kraxade hon. „Jake, du siehst schrecklich aus“, krächzte sie. "Jake, you look awful," she croaked.

”Ska du säga.” "Du bist derjenige, der redet." "You're the one to talk."

”Allvarligt talat – när sov du senast?” „Im Ernst – wann hast du das letzte Mal geschlafen?“ "Seriously - when was the last time you slept?"

Jag tänkte efter. ”Hm. Jag minns faktiskt inte.” I actually do not remember. "

”Åh, Jake, nu får jag dig också att må sämre. „Oh, Jake, jetzt sorge ich dafür, dass du dich auch noch schlechter fühlst. "Oh, Jake, now I'm making you feel worse too. Var inte dum.” Do not be stupid."

Jag bet ihop tänderna.