×

Vi använder kakor för att göra LingQ bättre. Genom att besöka sajten, godkänner du vår cookie-policy.


image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 29: Avhopp (1)

Kapitel 29: Avhopp (1)

Vi satt där hela natten, som monument över fasa och sorg, och Alice kom inte tillbaka.

Alla vacklade på gränsen, så hårt pressade att total stillhet kändes som det enda alternativet. Carlisle hade nätt och jämnt förmått röra läpparna för att förklara för Jacob. Återberättandet verkade göra det ännu värre – till och med Emmett hade stått tyst och stilla sedan dess.

Först när solen började gå upp och jag visste att Renesmee snart skulle vakna började jag undra varför Alice dröjde så länge. Jag hade hoppats få veta mer innan jag ställdes inför min dotters nyfikenhet. Hoppats på svar. En liten, liten gnutta hopp så att jag kunde le och undvika att låta sanningen skrämma vettet ur henne också.

Mitt ansikte kändes förstenat i den mask jag haft på mig hela natten. Jag var inte ens säker på att jag kunde le längre.

Jacob låg och snarkade i ena hörnet; ett berg av päls på golvet som ängsligt skruvade på sig i sömnen. Sam visste allt – vargarna hade redan börjat förbereda sig. Inte för att några förberedelser skulle rädda dem från att dödas tillsammans med resten av min familj.

Solstrålar lyste in genom panoramafönstren och fick Edwards hud att glittra. Jag hade inte släppt hans blick sedan Alice gett sig av. Vi hade stirrat på varandra hela natten, stirrat på det ingen av oss stod ut med att förlora – varandra. Jag såg min egen spegelbild i hans plågade ögon när solen rörde vid min hud.

Han höjde lätt på ögonbrynen. ”Alice”, sa han lågt.

Ljudet av hans röst var som smältande is. Alla rörde lite på sig, mjuknade lite.

”Hon har varit borta väldigt länge”, mumlade Rosalie förvånat.

”Var kan hon vara?” undrade Emmett och tog ett steg mot dörren.

Esme lade en hand på hans arm. ”Vi får inte störa …”

”Hon har aldrig tagit så här lång tid på sig förut”, sa Edward och en ny oro trängde igenom den mask hans ansikte hade förvandlats till. Hans drag blev levande igen, hans ögon stora av rädsla och panik. ”Carlisle, du tror inte … i förebyggande syfte? Skulle Alice hinna se om de skickade någon att … ta hand om henne?”

Jag såg Aros nästan genomskinliga ansikte framför mig. Aro, som hade sett in i alla skrymslen i Alices sinne, sett vad hon kunde göra …

Emmett svor så högt att Jacob flög på fötter och morrade. Morrningen ekades av hans flock utanför huset. Min familj susade redan mot dörren.

”Stanna hos Renesmee!” skrek jag till Jacob innan jag sprang ut.

Jag var fortfarande starkare än resten av dem, och jag använde mig av den styrkan för att pressa mig framåt. Jag sprang förbi Esme och Rosalie, och rusade vidare in i skogen tills jag hann ifatt Edward och Carlisle.

”Kan de ha lyckats överrumpla henne?” frågade Carlisle och lät lika obesvärad som om han stått stilla, trots att han sprang för fullt.

”Jag förstår inte hur”, svarade Edward. ”Men Aro känner henne bättre än någon annan. Bättre än jag.”

”Är det en fälla?” ropade Emmett bakom oss.

”Kanske”, svarade Edward. ”Det finns inga andra dofter än Alices och Jaspers. Vart var de på väg?”

Alices och Jaspers spår spände i en vid båge – först öster om huset, men sedan norrut på andra sidan floden och så västerut efter några kilometer. Vi korsade floden igen; alla sex hoppade inom loppet av en sekund. Edward sprang först, djupt koncentrerad.

”Kände ni doften?” ropade Esme några ögonblick efter att vi korsat floden för andra gången. Hon sprang längst bak, längst till vänster i gruppen, och hon pekade åt sydost.

”Håll er till huvudspåret – vi är nästan framme vid quileuternas gräns”, befallde Edward skarpt. ”Håll ihop. Ta reda på om de sprang norrut eller söderut.”

Jag var inte lika bekant med gränserna som resten av dem, men jag kände doften av varg i den ostliga vinden. Edward och Carlisle slog av på farten och vädrade åt olika håll.

Sedan blev varglukten starkare, och Edward tvärstannade. Alla vi andra hejdade oss bakom honom.

”Sam?” frågade Edward tonlöst. ”Vad är det här?”

Sam kom ut ur skogen några hundra meter ifrån oss. Han gick snabbt, i mänsklig form, flankerad av två stora vargar – Paul och Jared. Det dröjde en liten stund innan Sam kom fram till oss – jag hade knappt tålamod med hans mänskliga hastighet. Jag ville inte få tid att tänka på vad som pågick. Jag ville hålla mig i rörelse, göra någonting. Jag ville hålla om Alice, försäkra mig om att hon var oskadd.

Jag såg Edwards ansikte stelna i en mask av fasa när han läste Sams tankar. Sam ignorerade honom och såg rakt på Carlisle när han stannade och började tala.

”Efter midnatt kom Alice och Jasper hit och bad om min tillåtelse att korsa vår mark för att komma till havet. Jag accepterade och eskorterade dem till kusten. Medan vi färdades sa Alice att det var oerhört viktigt att jag inte berättade för Jacob att jag hade träffat henne förrän jag hade pratat med dig. Jag skulle vänta här tills du kom och letade efter henne, och då skulle jag ge dig den här lappen. Hon sa att jag måste göra exakt som hon sa, som om det gällde liv och död för oss alla.”

Sam såg sammanbiten ut när han sträckte fram ett vikt pappersark med svart text. Det var en sida ur en bok – mina skarpa ögon läste texten medan Carlisle vecklade upp papperet för att läsa på andra sidan. Sidan var ur Köpmannen i Venedig. Min egen doft blåste mot mig när Carlisle höll upp den, och jag förstod att Alice hade rivit sidan ur en av mina böcker. Jag hade tagit med mig några saker från Charlies hus till stugan – några normala klädesplagg, alla brev från min mamma och mina favoritböcker. Min vältummade samling Shakespeareböcker i pocketform hade stått i bokhyllan i stugan så sent som i går morse …

”Alice har bestämt sig för att lämna oss”, viskade Carlisle.

”Va?” kved Rosalie.

Carlisle vände på sidan så att alla kunde läsa.

Leta inte efter oss. Det är ont om tid. Kom ihåg: Tanya, Siobhan, Amun, Alistair och alla nomader ni kan hitta. Vi letar upp Peter och Charlotte på vägen. Vi är så ledsna för att vi måste lämna er så här, utan förklaring eller avsked, men det är enda sättet för oss. Vi älskar er.

Vi stod som fastfrusna igen. Det enda ljud som hördes var varulvarnas hjärtslag och andhämtning. Deras tankar måste också ha varit högljudda. Edward var den första som rörde sig, när han svarade på vad han hört i Sams huvud.

”Ja, så farligt är det.”

”Tillräckligt farligt för att överge sin familj?” frågade Sam högt, med kritiskt tonfall. Han hade uppenbarligen inte läst lappen innan han gav den till Carlisle. Nu var han upprörd och verkade ångra att han hade lyssnat på Alice.

Edwards ansikte var stelt – i Sams ögon såg det antagligen ilsket eller arrogant ut, men jag såg smärtan i hans hårda drag.

”Vi vet inte vad hon såg”, sa Edward. ”Alice är varken okänslig eller feg. Hon har bara mer information än vi.”

”Vi skulle aldrig …” började Sam.

”Ni är förbundna på ett annat sätt än vi”, snäste Edward. ” Vi har fortfarande vår fria vilja.”

Sam höjde huvudet och fick något tomt och mörkt i ögonen.

”Men ni borde inte ignorera varningen”, fortsatte Edward. ”Det här är ingenting ni vill bli inblandade i. Ni kan fortfarande undvika det Alice såg.”

Sam log bistert. ” Vi flyr inte.” Paul fnös bakom honom.

”Låt inte din familj slaktas för stolthetens skull”, sa Carlisle lågt.

Sams blick blev mjukare när han såg på Carlisle. ”Precis som Edward sa, så har vi inte samma frihet som ni. Renesmee är en lika stor del av vår familj som av er. Jacob kan inte överge henne, och vi kan inte överge honom.” Han sneglade på Alices lapp och pressade ihop läpparna.

”Du känner henne inte”, sa Edward.

”Gör du det?” frågade Sam rättframt.

Carlisle lade en hand på Edwards axel. ”Vi har mycket att göra nu. Oavsett vad Alice har beslutat, så vore det dåraktigt att inte lyda hennes råd nu. Vi måste återvända hem och sätta igång.”

Edward nickade, fortfarande stel av smärta. Bakom mig hörde jag Esme gråta tyst utan tårar.

Jag visste inte hur jag skulle gråta i den här kroppen, så jag stod bara och stirrade. Inga känslor hade trängt igenom än. Allt kändes overkligt, som om jag drömde igen efter alla dessa månader. En mardröm.

”Tack, Sam”, sa Carlisle.

”Jag är ledsen”, svarade Sam. ”Vi borde inte ha låtit henne passera.”

”Du gjorde rätt”, försäkrade Carlisle. ”Alice är fri att göra vad hon vill. Jag skulle aldrig förneka henne den möjligheten.”

Jag hade alltid tänkt på Cullens som en odelbar helhet. Plötsligt mindes jag att det inte alltid hade varit så. Carlisle hade skapat Edward, Esme, Rosalie och Emmett, och Edward hade skapat mig. Vi var fysiskt förbundna av blod och gift. Jag hade aldrig tänkt på Alice och Jasper som utomstående – adopterade in i familjen. Men sanningen var att Alice hade adopterat Cullens. Hon hade dykt upp med sitt separata förflutna och Jasper med sitt, och smält in i en familj som redan fanns där. Både hon och Jasper hade levt andra liv, utanför familjen Cullen. Hade hon verkligen valt ännu ett nytt liv, efter att ha sett att livet med Cullens var över?

I så fall var vi dömda. Det fanns inget hopp kvar. Inte en enda stråle, inte en enda gnista som kunde ha övertygat Alice om att hon hade en chans på vår sida.

Den klara morgonluften kändes plötsligt tyngre, svartare, som om min förtvivlan fått den att mörkna.

”Jag tänker i alla fall inte ge mig utan att slåss”, morrade Emmett lågt. ”Alice talade om vad vi skulle göra. Nu sätter vi fart.”

De andra nickade beslutsamt och jag insåg att de klamrade sig fast vid den chans Alice hade gett oss. Att de inte tänkte ge upp för hopplösheten och vänta på döden.

Jo, vi skulle slåss. Vad skulle vi annars göra? Och tydligen skulle vi dra med oss fler, eftersom Alice hade sagt det innan hon lämnade oss. Hur skulle vi kunna ignorera Alices sista varning? Och vargarna skulle också slåss vid vår sida, för Renesmees skull.

Vi skulle slåss, de skulle slåss, och vi skulle alla dö.

Jag kände inte samma beslutsamhet som de andra verkade göra. Alice kände till oddsen. Hon gav oss den enda chans hon kunde se, men den var för liten för att hon skulle våga ta den.

Jag kände mig redan slagen när jag vände ryggen åt Sams kritiska ansikte och följde Carlisle hemåt.

Vi sprang utan samma panikslagna brådska den här gången. När vi närmade oss floden höjde Esme huvudet.

”Den där andra doften … den var färsk.”

Hon nickade mot platsen där hon ropat på Edward tidigare. Medan vi sprungit för att rädda Alice …

”Den måste vara från tidigare på dagen. Det var bara Alice, utan Jasper”, sa Edward med livlös röst.

Esme bet sig i läppen och nickade.

Jag drev lite åt höger, hamnade på efterkälken. Jag var säker på att Edward hade rätt, men samtidigt … Varför hade Alice skrivit sitt meddelande på en sida ur en av mina böcker?

”Bella?” ropade Edward dovt när han märkte min tvekan.

”Jag vill följa spåret”, sa jag och kände Alices spår leda bort från det andra. Det här var nytt för mig, men hennes spår luktade precis likadant som det andra, förutom att Jaspers doft saknades.

Edwards gyllene ögon var tomma. ”Det leder nog bara tillbaka till huset.”

”Då möts vi där.”

Först trodde jag att han skulle låta mig gå ensam, men när jag tagit några steg tändes någonting i hans blick. ”Jag följer med dig”, sa han lågt. ”Vi ses hemma, Carlisle.”

Carlisle nickade, och de andra sprang vidare. Jag väntade tills de försvunnit ur sikte och tittade sedan frågande på Edward.

”Jag kunde inte låta dig lämna mig”, förklarade han dämpat.

Kapitel 29: Avhopp (1)

Vi satt där hela natten, som monument över fasa och sorg, och Alice kom inte tillbaka.

Alla vacklade på gränsen, så hårt pressade att total stillhet kändes som det enda alternativet. Carlisle hade nätt och jämnt förmått röra läpparna för att förklara för Jacob. Återberättandet verkade göra det ännu värre – till och med Emmett hade stått tyst och stilla sedan dess.

Först när solen började gå upp och jag visste att Renesmee snart skulle vakna började jag undra varför Alice dröjde så länge. Jag hade hoppats få veta mer innan jag ställdes inför min dotters nyfikenhet. Hoppats på svar. En liten, liten gnutta hopp så att jag kunde le och undvika att låta sanningen skrämma vettet ur henne också.

Mitt ansikte kändes förstenat i den mask jag haft på mig hela natten. Jag var inte ens säker på att jag kunde le längre.

Jacob låg och snarkade i ena hörnet; ett berg av päls på golvet som ängsligt skruvade på sig i sömnen. Sam visste allt – vargarna hade redan börjat förbereda sig. Inte för att några förberedelser skulle rädda dem från att dödas tillsammans med resten av min familj.

Solstrålar lyste in genom panoramafönstren och fick Edwards hud att glittra. Jag hade inte släppt hans blick sedan Alice gett sig av. Vi hade stirrat på varandra hela natten, stirrat på det ingen av oss stod ut med att förlora – varandra. Jag såg min egen spegelbild i hans plågade ögon när solen rörde vid min hud.

Han höjde lätt på ögonbrynen. ”Alice”, sa han lågt.

Ljudet av hans röst var som smältande is. Alla rörde lite på sig, mjuknade lite.

”Hon har varit borta väldigt länge”, mumlade Rosalie förvånat.

”Var kan hon vara?” undrade Emmett och tog ett steg mot dörren.

Esme lade en hand på hans arm. ”Vi får inte störa …”

”Hon har aldrig tagit så här lång tid på sig förut”, sa Edward och en ny oro trängde igenom den mask hans ansikte hade förvandlats till. Hans drag blev levande igen, hans ögon stora av rädsla och panik. ”Carlisle, du tror inte … i förebyggande syfte? Skulle Alice hinna se om de skickade någon att … ta hand om henne?”

Jag såg Aros nästan genomskinliga ansikte framför mig. Aro, som hade sett in i alla skrymslen i Alices sinne, sett vad hon kunde göra …

Emmett svor så högt att Jacob flög på fötter och morrade. Morrningen ekades av hans flock utanför huset. Das Knurren wurde von seiner Herde vor dem Haus widerhallt. Min familj susade redan mot dörren.

”Stanna hos Renesmee!” skrek jag till Jacob innan jag sprang ut.

Jag var fortfarande starkare än resten av dem, och jag använde mig av den styrkan för att pressa mig framåt. Jag sprang förbi Esme och Rosalie, och rusade vidare in i skogen tills jag hann ifatt Edward och Carlisle.

”Kan de ha lyckats överrumpla henne?” frågade Carlisle och lät lika obesvärad som om han stått stilla, trots att han sprang för fullt.

”Jag förstår inte hur”, svarade Edward. ”Men Aro känner henne bättre än någon annan. Bättre än jag.”

”Är det en fälla?” ropade Emmett bakom oss.

”Kanske”, svarade Edward. ”Det finns inga andra dofter än Alices och Jaspers. Vart var de på väg?”

Alices och Jaspers spår spände i en vid båge – först öster om huset, men sedan norrut på andra sidan floden och så västerut efter några kilometer. Vi korsade floden igen; alla sex hoppade inom loppet av en sekund. Edward sprang först, djupt koncentrerad.

”Kände ni doften?” ropade Esme några ögonblick efter att vi korsat floden för andra gången. Hon sprang längst bak, längst till vänster i gruppen, och hon pekade åt sydost.

”Håll er till huvudspåret – vi är nästan framme vid quileuternas gräns”, befallde Edward skarpt. ”Håll ihop. Ta reda på om de sprang norrut eller söderut.”

Jag var inte lika bekant med gränserna som resten av dem, men jag kände doften av varg i den ostliga vinden. Edward och Carlisle slog av på farten och vädrade åt olika håll.

Sedan blev varglukten starkare, och Edward tvärstannade. Alla vi andra hejdade oss bakom honom.

”Sam?” frågade Edward tonlöst. ”Vad är det här?”

Sam kom ut ur skogen några hundra meter ifrån oss. Han gick snabbt, i mänsklig form, flankerad av två stora vargar – Paul och Jared. Det dröjde en liten stund innan Sam kom fram till oss – jag hade knappt tålamod med hans mänskliga hastighet. Jag ville inte få tid att tänka på vad som pågick. Jag ville hålla mig i rörelse, göra någonting. Jag ville hålla om Alice, försäkra mig om att hon var oskadd. Ich wollte Alice halten, sicherstellen, dass sie unverletzt war.

Jag såg Edwards ansikte stelna i en mask av fasa när han läste Sams tankar. Sam ignorerade honom och såg rakt på Carlisle när han stannade och började tala.

”Efter midnatt kom Alice och Jasper hit och bad om min tillåtelse att korsa vår mark för att komma till havet. Jag accepterade och eskorterade dem till kusten. Medan vi färdades sa Alice att det var oerhört viktigt att jag inte berättade för Jacob att jag hade träffat henne förrän jag hade pratat med dig. Jag skulle vänta här tills du kom och letade efter henne, och då skulle jag ge dig den här lappen. Hon sa att jag måste göra exakt som hon sa, som om det gällde liv och död för oss alla.”

Sam såg sammanbiten ut när han sträckte fram ett vikt pappersark med svart text. Det var en sida ur en bok – mina skarpa ögon läste texten medan Carlisle vecklade upp papperet för att läsa på andra sidan. Sidan var ur Köpmannen i Venedig. Min egen doft blåste mot mig när Carlisle höll upp den, och jag förstod att Alice hade rivit sidan ur en av mina böcker. Mein eigener Duft wehte mir entgegen, als Carlisle ihn hochhielt, und ich erkannte, dass Alice die Seite aus einem meiner Bücher herausgerissen hatte. Jag hade tagit med mig några saker från Charlies hus till stugan – några normala klädesplagg, alla brev från min mamma och mina favoritböcker. Min vältummade samling Shakespeareböcker i pocketform hade stått i bokhyllan i stugan så sent som i går morse …

”Alice har bestämt sig för att lämna oss”, viskade Carlisle.

”Va?” kved Rosalie.

Carlisle vände på sidan så att alla kunde läsa.

Leta inte efter oss. Det är ont om tid. Kom ihåg: Tanya, Siobhan, Amun, Alistair och alla nomader ni kan hitta. Vi letar upp Peter och Charlotte på vägen. Vi är så ledsna för att vi måste lämna er så här, utan förklaring eller avsked, men det är enda sättet för oss. Vi älskar er.

Vi stod som fastfrusna igen. Det enda ljud som hördes var varulvarnas hjärtslag och andhämtning. Deras tankar måste också ha varit högljudda. Edward var den första som rörde sig, när han svarade på vad han hört i Sams huvud.

”Ja, så farligt är det.”

”Tillräckligt farligt för att överge sin familj?” frågade Sam högt, med kritiskt tonfall. Han hade uppenbarligen inte läst lappen innan han gav den till Carlisle. Nu var han upprörd och verkade ångra att han hade lyssnat på Alice.

Edwards ansikte var stelt – i Sams ögon såg det antagligen ilsket eller arrogant ut, men jag såg smärtan i hans hårda drag.

”Vi vet inte vad hon såg”, sa Edward. ”Alice är varken okänslig eller feg. Hon har bara mer information än vi.”

”Vi skulle aldrig …” började Sam.

”Ni är förbundna på ett annat sätt än vi”, snäste Edward. ” Vi har fortfarande vår fria vilja.”

Sam höjde huvudet och fick något tomt och mörkt i ögonen.

”Men ni borde inte ignorera varningen”, fortsatte Edward. ”Det här är ingenting ni vill bli inblandade i. Ni kan fortfarande undvika det Alice såg.” "Das ist nichts, worauf du dich einlassen willst. Du kannst immer noch vermeiden, was Alice gesehen hat."

Sam log bistert. ” Vi flyr inte.” Paul fnös bakom honom.

”Låt inte din familj slaktas för stolthetens skull”, sa Carlisle lågt.

Sams blick blev mjukare när han såg på Carlisle. ”Precis som Edward sa, så har vi inte samma frihet som ni. Renesmee är en lika stor del av vår familj som av er. Jacob kan inte överge henne, och vi kan inte överge honom.” Han sneglade på Alices lapp och pressade ihop läpparna.

”Du känner henne inte”, sa Edward.

”Gör du det?” frågade Sam rättframt.

Carlisle lade en hand på Edwards axel. ”Vi har mycket att göra nu. Oavsett vad Alice har beslutat, så vore det dåraktigt att inte lyda hennes råd nu. Vi måste återvända hem och sätta igång.”

Edward nickade, fortfarande stel av smärta. Bakom mig hörde jag Esme gråta tyst utan tårar.

Jag visste inte hur jag skulle gråta i den här kroppen, så jag stod bara och stirrade. Inga känslor hade trängt igenom än. Allt kändes overkligt, som om jag drömde igen efter alla dessa månader. En mardröm.

”Tack, Sam”, sa Carlisle.

”Jag är ledsen”, svarade Sam. ”Vi borde inte ha låtit henne passera.”

”Du gjorde rätt”, försäkrade Carlisle. ”Alice är fri att göra vad hon vill. Jag skulle aldrig förneka henne den möjligheten.”

Jag hade alltid tänkt på Cullens som en odelbar helhet. Plötsligt mindes jag att det inte alltid hade varit så. Carlisle hade skapat Edward, Esme, Rosalie och Emmett, och Edward hade skapat mig. Vi var fysiskt förbundna av blod och gift. Jag hade aldrig tänkt på Alice och Jasper som utomstående – adopterade in i familjen. Men sanningen var att Alice hade adopterat Cullens. Hon hade dykt upp med sitt separata förflutna och Jasper med sitt, och smält in i en familj som redan fanns där. Sie war mit ihrer eigenen Vergangenheit aufgetaucht und Jasper mit seiner, und sie fügten sich in eine Familie ein, die schon da war. Både hon och Jasper hade levt andra liv, utanför familjen Cullen. Hade hon verkligen valt ännu ett nytt liv, efter att ha sett att livet med Cullens var över?

I så fall var vi dömda. Det fanns inget hopp kvar. Inte en enda stråle, inte en enda gnista som kunde ha övertygat Alice om att hon hade en chans på vår sida.

Den klara morgonluften kändes plötsligt tyngre, svartare, som om min förtvivlan fått den att mörkna.

”Jag tänker i alla fall inte ge mig utan att slåss”, morrade Emmett lågt. "Wenigstens gehe ich nicht kampflos unter", knurrte Emmett mit leiser Stimme. ”Alice talade om vad vi skulle göra. Nu sätter vi fart.”

De andra nickade beslutsamt och jag insåg att de klamrade sig fast vid den chans Alice hade gett oss. Att de inte tänkte ge upp för hopplösheten och vänta på döden.

Jo, vi skulle slåss. Vad skulle vi annars göra? Och tydligen skulle vi dra med oss fler, eftersom Alice hade sagt det innan hon lämnade oss. Und offenbar wollten wir noch mehr Leute mitnehmen, denn Alice hatte das gesagt, bevor sie uns verließ. Hur skulle vi kunna ignorera Alices sista varning? Och vargarna skulle också slåss vid vår sida, för Renesmees skull.

Vi skulle slåss, de skulle slåss, och vi skulle alla dö.

Jag kände inte samma beslutsamhet som de andra verkade göra. Alice kände till oddsen. Hon gav oss den enda chans hon kunde se, men den var för liten för att hon skulle våga ta den.

Jag kände mig redan slagen när jag vände ryggen åt Sams kritiska ansikte och följde Carlisle hemåt.

Vi sprang utan samma panikslagna brådska den här gången. När vi närmade oss floden höjde Esme huvudet.

”Den där andra doften … den var färsk.”

Hon nickade mot platsen där hon ropat på Edward tidigare. Medan vi sprungit för att rädda Alice …

”Den måste vara från tidigare på dagen. Det var bara Alice, utan Jasper”, sa Edward med livlös röst.

Esme bet sig i läppen och nickade.

Jag drev lite åt höger, hamnade på efterkälken. Ich driftete ein wenig nach rechts und fiel zurück. Jag var säker på att Edward hade rätt, men samtidigt … Varför hade Alice skrivit sitt meddelande på en sida ur en av mina böcker?

”Bella?” ropade Edward dovt när han märkte min tvekan.

”Jag vill följa spåret”, sa jag och kände Alices spår leda bort från det andra. Det här var nytt för mig, men hennes spår luktade precis likadant som det andra, förutom att Jaspers doft saknades.

Edwards gyllene ögon var tomma. ”Det leder nog bara tillbaka till huset.”

”Då möts vi där.”

Först trodde jag att han skulle låta mig gå ensam, men när jag tagit några steg tändes någonting i hans blick. ”Jag följer med dig”, sa han lågt. ”Vi ses hemma, Carlisle.”

Carlisle nickade, och de andra sprang vidare. Jag väntade tills de försvunnit ur sikte och tittade sedan frågande på Edward.

”Jag kunde inte låta dig lämna mig”, förklarade han dämpat.