Kapitel 31: Begåvad Chapter 31: Gifted

”Vad är varulvarnas roll i allt det här?” frågade Tanya sedan och sneglade på Jacob.

Jacob svarade innan Edward hann göra det. ”Om Volturi inte tar sig tid att lyssna på Nessie … Renesmee, menar jag”, rättade han sig när han kom på att Tanya inte skulle förstå hans dumma smeknamn, ”så kommer vi att stoppa dem.”

”Tappert talat, lille vän, men det vore en omöjlig uppgift också för mer härdade krigare än ni.”

”Du anar inte vad vi kan göra.”

Tanya ryckte på axlarna. ”Ni väljer förstås själva vad ni vill göra med era liv.”

Jacob kastade en blick på Renesmee i Carmens famn, och det var lätt att se kärleken i hans ögon.

”Hon är speciell, den lilla”, sa Tanya lågt. ”Svår att motstå.”

”En väldigt begåvad familj”, mumlade Eleazar, som börjat vanka i snabbare takt – han blixtrade mellan ytterdörren och Carmen på bara någon sekund. ”En tankeläsare till far, en sköld till mor, och sedan vad det nu är för magi den här magnifika lilla flickan har förtrollat oss med. "Ein Gedankenleser für den Vater, ein Schutzschild für die Mutter und dann die Magie, mit der uns dieses wunderbare kleine Mädchen verzaubert hat. Jag undrar om det finns ett namn för hennes gåva, eller om den är normal för vampyrhybrider. Som om det någonsin skulle kunna kallas normalt! Tänka sig, en vampyrhybrid!”

”Ursäkta mig”, sa Edward häpet. Han sträckte ut handen och grep tag i Eleazars axel för att hejda honom. ”Vad kallade du just min hustru?”

Eleazar tittade nyfiket på Edward och glömde bort sitt maniska vankande. Eleazar sah Edward neugierig an und vergaß sein manisches Geschimpfe. ”En sköld, tror jag. Hon blockerar mig nu, så jag vet inte säkert.”

Jag stirrade oförstående på Eleazar. Sköld? Vad menade han med att jag blockerade honom? Jag stod alldeles bredvid honom och försökte inte försvara mig på något sätt.

”En sköld?” ekade Edward. "Ein Schild?" wiederholte Edward.

”Kom igen, Edward! Om jag inte kan läsa henne, så tvivlar jag på att du kan det. Kan du höra hennes tankar nu?” frågade Eleazar.

”Nej”, mumlade Edward. ”Men det har jag aldrig kunnat. Inte ens när hon var människa.”

”Aldrig?” Eleazar blinkade. ”Intressant. Det tyder på en väldigt kraftfull, latent förmåga, om den visade sig så tydligt redan innan hon blev vampyr. Jag tar mig inte alls förbi skölden, inte ens för att få en uppfattning om den. Ich gehe überhaupt nicht an dem Schild vorbei, nicht einmal, um mir ein Bild davon zu machen. Ändå måste hon vara så färsk – hon är ju bara några månader gammal.” Blicken han gav Edward nu var nästan förbittrad. Dabei muss sie noch so frisch sein - sie ist erst ein paar Monate alt." Der Blick, den er Edward jetzt zuwarf, war fast nachtragend. ”Och hon är tydligen helt omedveten om vad hon gör. "Und sie ist sich anscheinend überhaupt nicht bewusst, was sie da tut. Så ironiskt. Aro skickade mig över hela världen för att hitta sådana avvikelser, och du ramlar bara över en utan att ens inse vad du har.” Eleazar skakade på huvudet.

Jag rynkade pannan. ”Vad pratar du om? Hur kan jag vara en sköld? Jag förstår inte ens vad det betyder.” Allt jag såg framför mig var en löjlig, medeltida rustning.

Eleazar lade huvudet på sned och granskade mig. ”Vi var kanske överdrivet formella i vaktstyrkan. Att kategorisera talanger är faktiskt väldigt subjektivt och slumpartat – alla talanger är unika, vi ser aldrig exakt samma sak hos två individer. Men du, Bella, är ganska lätt att kategorisera. Talanger som är rent försvarsmässiga, som skyddar någonting hos individen, kallas alltid för sköldar. Har du någonsin testat din förmåga? Blockerat någon annan än mig och din partner?”

Trots att min nya hjärna jobbade så snabbt dröjde det några sekunder innan jag kunde formulera ett svar. ”Den fungerar bara mot vissa saker”, sa jag. ”Mitt huvud är liksom … privat. Men den hindrar inte Jasper från att påverka min sinnesstämning, eller Alice från att se min framtid.”

”En rent mental sköld.” Eleazar nickade för sig själv. ”Begränsad, men stark.”

”Aro kunde inte höra henne”, inflikade Edward. "Aro konnte sie nicht hören", warf Edward ein. ”Trots att hon var människa när de träffades.”

Eleazar spärrade upp ögonen.

”Och Jane försökte skada mig, men kunde inte”, tillade jag. ”Edward tror inte att Demetri kan hitta mig, eller att Alec kan påverka mig. "Edward glaubt nicht, dass Demetri mich finden kann, oder dass Alec mich beeinflussen kann. Är det bra?”

Eleazar gapade och nickade. Eleazar staunte und nickte. ”Mycket.”

”En sköld”, upprepade Edward belåtet. ”Jag har aldrig tänkt på det så. Jag har bara träffat en sådan förut, Renata, och hennes talang var så annorlunda.”

Eleazar verkade ha hämtat sig lite. Eleazar schien sich ein wenig erholt zu haben. ”Ja, inga talanger tar sig samma uttryck hos två individer, eftersom ingen tänker på exakt samma sätt.”

”Vem är Renata? Vad gör hon?” frågade jag.

Renesmee var också intresserad. Hon sträckte lite på sig i Carmens famn för att se bättre.

”Renata är Aros personliga livvakt”, svarade Eleazar. ”En väldigt praktisk sköld, och väldigt stark.”

Jag hade ett vagt minne av en liten grupp vampyrer i Aros närhet i hans makabra torn, några män och några kvinnor. Ich hatte eine vage Erinnerung an eine kleine Gruppe von Vampiren in der Nachbarschaft von Aro in seinem makabren Turm, einige Männer und einige Frauen. Jag kom inte ihåg kvinnornas ansikten i det suddiga, skrämmande minnet, men en av dem måste ha varit Renata.

”Jag undrar …” började Eleazar. ”Du förstår, Renata är en kraftfull sköld mot fysiska attacker. Om någon närmar sig henne – eller Aro, eftersom hon alltid står vid hans sida i hotfulla situationer – blir de … avledda. Hon har ett avvisande kraftfält runt sig, även om det knappt märks. Man kommer helt enkelt på sig själv med att röra sig i en annan riktning än man planerat, utan att riktigt minnas varför man ville gå åt andra hållet till att börja med. Man bewegt sich einfach in eine andere Richtung als geplant, ohne sich wirklich daran zu erinnern, warum man ursprünglich in die andere Richtung gehen wollte. Och skölden kan ha en radie på flera meter. Hon skyddar dessutom Caius och Marcus när det behövs, även om Aro har högsta prioritet.

Men hennes kraft är egentligen inte fysisk. Precis som de flesta av våra gåvor påverkar den sinnet, snarare än kroppen. Jag undrar vem som skulle vinna om hon försökte hålla dig på avstånd?” Han skakade på huvudet. ”Jag har aldrig hört talas om någon som kunnat motstå Aros eller Janes krafter förut.”

”Du är speciell, mamma”, konstaterade Renesmee utan förvåning, som om hon kommenterat färgen på mina kläder.

Jag kände mig omtumlad. Ich fühlte mich überwältigt. Kände jag inte redan till min speciella talang? Jag hade ju min suveräna självkontroll, som låtit mig slippa undan det där förfärliga första året som nyfödd. Vampyrer hade väl aldrig mer än en sådan gåva?

Eller hade Edward haft rätt redan från början? Innan Carlisle föreslagit att min självkontroll var något utöver det vanliga, hade Edward trott att det bara var resultatet av goda förberedelser, koncentration och attityd.

Vem av dem hade haft rätt? Fanns det fler saker jag kunde göra? Ett namn och en kategori som passade in?

”Kan du projicera?” frågade Kate. "Können Sie projizieren?" fragte Kate.

”Projicera?” ekade jag.

”Flytta skölden från dig själv”, förtydligade Kate. "Nimm das Schild von dir weg", erklärte Kate. ”Skydda någon annan än dig själv.”

”Jag vet inte, jag har aldrig försökt. Jag visste inte att jag borde göra det.”

”Åh, det är inte säkert att du kan”, sa Kate snabbt. ”Jag har jobbat på det i århundraden, och det bästa jag kan göra är att leda strömmen över huden.” "Ich arbeite seit Jahrhunderten daran, und das Beste, was ich tun kann, ist, den Strom über die Haut zu leiten."

Jag tittade oförstående på henne.

”Kate har en offensiv talang”, sa Edward. ”Ungefär som Jane.”

Jag ryggade instinktivt bort från Kate, och hon skrattade.

”Jag är inte särskilt sadistiskt lagd”, försäkrade hon. ”Det är bara praktiskt när jag slåss.”

Kates ord började sjunka in och sätta fart på mina tankar. Skydda någon annan än dig själv, hade hon sagt. Som om jag på något sätt skulle kunna dra in någon annan i mitt konstiga, tysta huvud.

Jag mindes hur Edward våndats på det gamla stengolvet i Volturis torn. Ich erinnerte mich daran, wie Edward sich auf dem alten Steinboden des Volturi-Turms gequält hatte. Även om det var ett mänskligt minne, så var det skarpare och mer smärtsamt än de flesta andra – som om det bränts in i min hjärnvävnad.

Tänk om jag kunde hindra det från att någonsin hända igen? Tänk om jag kunde skydda honom? Skydda Renesmee? Tänk om det fanns skuggan av en möjlighet att min sköld kunde skydda dem också?

”Du måste lära mig!” insisterade jag och grep tag i Kates arm utan att tänka mig för. ”Du måste visa mig hur!”

Kate hajade till. ”Kanske – om du slutar försöka bryta min radie.” "Vielleicht - wenn du aufhörst zu versuchen, meinen Radius zu brechen."

”Oj! Förlåt.”

”Nog har du en sköld, alltid”, konstaterade Kate. "Du hast immer ein Schutzschild", sagte Kate. ”Det där tilltaget borde ha gett dig en stöt stark nog att slita armen av dig. "Diese Bewegung hätte dir einen so starken Ruck geben müssen, dass du dir den Arm abreißt. Kände du ingenting alls?”

”Det där var onödigt, Kate. Hon menade inget illa”, muttrade Edward lågt, men ingen av oss lyssnade på honom.

”Nej, jag kände ingenting. Gjorde du din elektriska stöt-grej?” Hast du dein Elektroschock-Ding gemacht?"

”Ja, det gjorde jag. Hm. Jag har aldrig träffat någon som inte kunnat känna det, varken odödlig eller dödlig.”

”Så du projicerar kraften? "Sie projizieren also die Macht? På huden?”

Kate nickade. ”Den brukade bara utgå från mina handflator. Ungefär som med Aro.”

”Eller Renesmee”, insköt Edward.

”Men efter väldigt mycket träning har jag lärt mig leda strömmen över hela min kropp. Det är ett bra försvar. Alla som försöker röra mig rasar ihop, som en människa som får en elchock. Det hejdar dem bara i någon sekund, men det räcker.”

Jag lyssnade bara på Kate med ett halvt öra medan mina tankar kretsade kring möjligheten att jag kanske skulle kunna skydda min lilla familj, om jag bara kunde lära mig tillräckligt snabbt. Jag hoppades innerligt att jag skulle vara bra på det här med projicering också, precis som jag av någon mystisk anledning var bra på alla andra vampyrsaker. Jag hade inte precis vant mig vid att vara en naturbegåvning i mitt mänskliga liv, och jag litade inte riktigt på mina förmågor.

Det kändes som om jag aldrig hade önskat något starkare än det här: att kunna skydda vad jag älskade.

Eftersom jag var så djupt försjunken i mina tankar lade jag inte märke till den tysta kommunikationen mellan Edward och Eleazar förrän de började uttrycka den i ord.

”Men kan du komma på ett enda undantag?” frågade Edward. "Aber fällt Ihnen eine einzige Ausnahme ein?" fragte Edward.

Jag sneglade på dem för att försöka förstå frågan, och upptäckte att alla andra iakttog de båda männen. De stod böjda mot varandra. Edward såg spänd och misstänksam ut, Eleazar olycklig och motvillig.

”Jag vill inte tänka på dem på det sättet”, väste Eleazar sammanbitet och den plötsliga stämningsförändringen överraskade mig. ”Om du har rätt …”

”Tanken var din, inte min”, avbröt Edward.

”Om jag har rätt … Jag kan inte ens föreställa mig vad det skulle innebära. Det skulle förändra hela den värld vi har skapat. Det skulle förändra meningen med mitt liv. Vad jag varit en del av.”

”Dina intentioner har alltid varit goda, Eleazar.”

”Men skulle det ens spela någon roll? Vad har jag gjort? Hur många liv …”

Tanya lade en hand på Eleazars axel i en tröstande gest. ”Vad har vi missat, min vän? Jag vill veta, för att kunna protestera mot de tankarna. Du har aldrig gjort någonting du behöver klandra dig själv för.”

”Inte?” fnös Eleazar. Sedan började han vanka av och an igen, snabbare än förut.

Tanya vände sig mot Edward. ”Förklara.”

Edward nickade och följde Eleazar med blicken medan han talade. ”Han försökte förstå varför Volturi skulle komma i full styrka för att straffa oss. Det är inte så de brukar gå till väga. Dies ist nicht ihre übliche Vorgehensweise. Visserligen är vi den största mogna grupp de haft att göra med, men det har hänt att olika grupper gått samman för att försvara sig, och de har ändå inte kunnat erbjuda något vidare motstånd. Vi har visserligen ett starkare band mellan oss, vilket spelar in, men inte särskilt mycket.

Han mindes andra gånger när grupper blivit bestraffade för det ena eller det andra, och såg ett mönster. Det var ett mönster ingen annan ur vaktstyrkan skulle ha lagt märke till, eftersom det var Eleazar personligen som vidarebefordrade all relevant information till Aro. Dieses Muster war niemandem sonst in der Sicherheitstruppe aufgefallen, da Eleazar selbst alle relevanten Informationen an Aro weitergegeben hatte. Ett mönster som bara upprepades ungefär vart hundrade år.”

”Vad var det för mönster?” frågade Carmen, som också följde Eleazar med blicken.

”Aro deltar sällan personligen i straffexpeditionerna”, förklarade Edward. ”Men förr i tiden, när Aro var ute efter någonting särskilt, dröjde det aldrig längre förrän det dök upp bevis på att den ena eller andra gruppen hade begått något oförlåtligt brott. Då följde de äldste med för att bevittna när vaktstyrkan utdelade straffet. Och när den aktuella gruppen var mer eller mindre utplånad benådade Aro en medlem vars tankar, enligt honom, var djupt och uppriktigt ångerfulla. And when the group in question was more or less wiped out, Aro pardoned a member whose thoughts, according to him, were deeply and sincerely remorseful.

Det visade sig alltid att just den vampyren hade en gåva Aro beundrade, och han eller hon fick alltid en plats i vaktstyrkan. Vampyren i fråga blev alltid, utan undantag, väldigt tacksam och hedrad.”

”Det måste vara väldigt smickrande att bli utvald”, påpekade Kate.

”Ha!” fnös Eleazar utan att sakta farten. "Ha!", schnaubte Eleazar, ohne sich zu bremsen.

”Det finns en i vaktstyrkan”, fortsatte Edward för att förklara Eleazars reaktion, ”som heter Chelsea, med en förmåga att påverka de känslomässiga banden mellan individer. Hon kan både stärka och försvaga de banden. Hon kan få någon att känna samhörighet med Volturi, att vilja tillhöra dem, att vilja behaga dem …” Sie kann jemanden dazu bringen, sich mit den Volturi verbunden zu fühlen, zu ihnen gehören zu wollen, ihnen gefallen zu wollen..."

Eleazar stannade plötsligt. ”Alla förstod varför Chelsea var så viktig. Om vi kunde splittra lojaliteten mellan allierade grupper i en strid, blev de mycket enklare att besegra. Om vi kunde klippa av de känslomässiga banden mellan oskyldiga och skyldiga medlemmar i en grupp, kunde vi skipa rättvisa utan onödig brutalitet – de skyldiga kunde straffas medan de oskyldiga skonades. Wenn wir die emotionale Bindung zwischen unschuldigen und schuldigen Mitgliedern einer Gruppe aufheben könnten, könnten wir ohne unnötige Brutalität Recht sprechen - die Schuldigen könnten bestraft werden, während die Unschuldigen verschont blieben.

Annars var det omöjligt att hindra gruppen från att strida som en enhet. Så Chelsea klippte av banden som höll dem samman. Jag såg det som en god gärning, ett bevis på Aros barmhärtighet. Visst misstänkte jag att Chelsea stärkte banden inom vår grupp, men det var också positivt. Det gjorde oss effektivare, gjorde det lättare för oss att leva tillsammans.”

Gamla minnen klarnade plötsligt för mig. Tidigare hade jag inte förstått varför vakterna lydde sina herrar så villigt, med en nästan kärleksfull tillgivenhet.

”Hur stark är hennes gåva?” frågade Tanya skarpt och svepte med blicken över medlemmarna i sin familj.

Eleazar ryckte på axlarna. ”Jag lyckades lämna dem för Carmen.” Sedan skakade han på huvudet. "Ich habe es geschafft, sie Carmen zu überlassen", sagte er und schüttelte den Kopf. ”Men allt som är svagare än bandet mellan två partner kan påverkas. I alla fall i en normal grupp, men där är banden visserligen svagare än de i vår familj. Att vi avhåller oss från mänskligt blod har gjort oss mer civiliserade, låtit oss skapa band av äkta kärlek. Jag tvivlar på att hon skulle kunna vända oss mot varandra, Tanya.” Ich bezweifle, dass sie uns gegeneinander ausspielen kann, Tanya."

Tanya nickade och verkade lugnad, medan Eleazar fortsatte med sin analys.

”Enda anledningen till att Aro har bestämt sig för att komma personligen och ta så många med sig måste vara att hans främsta mål inte är bestraffning, utan nyförvärv”, sa han. "Der einzige Grund, warum Aro beschlossen hat, persönlich zu kommen und so viele mitzubringen, ist wohl, dass sein Hauptziel nicht die Bestrafung, sondern die Neuanschaffung ist", sagte er. ”Han måste vara på plats för att kontrollera situationen, och han behöver hela vaktstyrkan för att kunna skydda sig mot en så stor och begåvad grupp.

Å andra sidan skulle det innebära att de andra äldste lämnades utan skydd i Volterra. För riskabelt – någon skulle kunna försöka utnyttja situationen. Så alla kommer tillsammans. Hur skulle han annars kunna vara säker på att lyckas bevara de talanger han är ute efter? Wie könnte er sonst sicher sein, dass er die gewünschten Talente an sich binden kann? Han måste vara väldigt angelägen”, funderade Eleazar.

”Att döma av vad jag såg i hans tankar förra året”, viskade Edward, ”har Aro aldrig velat ha någonting mer än han vill ha Alice.” "Nach dem, was ich letztes Jahr in seinem Kopf gesehen habe", flüsterte Edward, "hat Aro nie etwas so sehr gewollt wie Alice."

Jag tappade hakan och mindes mardrömsbilderna jag sett framför mig för länge sedan: Edward och Alice i svarta kåpor, med blodröda ögon och kalla, tomma ansikten där de stod sida vid sida med Aro … Hade Alice sett den bilden nyligen? Hade hon sett Chelsea försöka ta ifrån henne kärleken till oss, för att binda henne till Aro, Caius och Marcus?

”Var det därför Alice försvann?” frågade jag med brusten röst.

Edward lade handen mot min kind. ”Det måste nog vara så. För att hindra Aro från att få det han mest av allt vill ha. För att han inte ska kunna lägga beslag på hennes gåva.” Damit er ihr Geschenk nicht in die Hände bekommt."

Jag hörde Tanya och Kate mumla upprört till varandra och kom på att de inte kände till att Alice hade gett sig av. Ich hörte, wie Tanya und Kate wütend vor sich hin murmelten, und mir wurde klar, dass sie nicht wussten, dass Alice gegangen war.

”Han vill ha dig också”, viskade jag.

Edward ryckte på axlarna. ”Inte alls lika mycket. Jag kan egentligen inte erbjuda honom någonting han inte redan har. Och så måste han förstås komma på ett sätt att tvinga mig att lyda honom. Han känner mig, så han vet hur osannolikt det är.” Han log snett. Er kennt mich und weiß daher, wie unwahrscheinlich das ist", lächelte er ironisch.

Eleazar verkade inte uppskatta Edwards nonchalans. Eleazar schien Edwards Nonchalance nicht zu schätzen. ”Han känner också till dina svagheter”, påpekade han och såg på mig.

”Det är ingenting vi behöver diskutera nu”, invände Edward snabbt.

Eleazar ignorerade honom. ”Hur som helst vill han antagligen ha din partner också. Han måste ha blivit fascinerad av en gåva som trotsade honom redan i mänsklig gestalt.”

Edward ogillade det här samtalsämnet. Jag tyckte inte heller om det. Om Aro ville att jag skulle göra någonting – vad som helst – behövde han bara hota Edward, så skulle jag lyda. Wenn Aro wollte, dass ich etwas tue - irgendetwas - brauchte er Edward nur zu drohen und ich würde gehorchen. Och vice versa.

Var döden vårt minsta bekymmer? Var det tillfångatagande vi egentligen borde frukta? War es eine Gefangennahme, die wir wirklich fürchten sollten?

Edward bytte ämne. ”Jag tror att Volturi har väntat på det här, på en anledning. De kunde inte veta vilken form den skulle ha, men de hade redan planerat för vad de skulle göra när en ursäkt väl dök upp. Det var därför Alice såg deras beslut redan innan Irina hunnit utlösa det. Beslutet var redan fattat – de väntade bara på ett lämpligt svepskäl.”

”Om Volturi missbrukar förtroendet alla odödliga har gett dem …” mumlade Carmen.

”Spelar det någon roll?” frågade Eleazar. ”Vem skulle tro på det? Och även om vi kan övertyga andra om att Volturi missbrukar sin makt, vad skulle det göra för skillnad? Ingen kan stå emot dem.”

”Men vissa av oss är tydligen galna nog att försöka”, muttrade Kate.

Edward skakade på huvudet. ”Du är bara här för att vittna, Kate. Vad Aro än har för planer, så tror jag inte att han är beredd att offra Volturis rykte. Om vi kan bevisa att vi inte är skyldiga, måste han lämna oss i fred.”

”Givetvis”, mumlade Tanya.

Ingen såg övertygad ut. Några långa minuter passerade utan att någon sa någonting.

Sedan hörde jag ljudet av däck som svängde av från landsvägen. ”Åh, jäklar”, muttrade jag. ”Charlie. Denalis kanske kan vänta på övervåningen tills …”

”Nej”, avbröt Edward och stirrade på dörren med tom blick. ”Det är inte din pappa.” Han vände sig mot mig. ”Alice har trots allt skickat hit Peter och Charlotte. Dags för nästa rond.”