Kapitel 32: Sällskap (2)
Efter det var det svårt att hålla Renesmee borta från Zafrina och hennes fina bilder. Jag oroade mig, eftersom jag var ganska övertygad om att Zafrina kunde skapa bilder som inte alls var särskilt fina. Men genom Renesmees tankar kunde jag själv se Zafrinas visioner – de var lika tydliga som Renesmees egna minnen, som om de varit verkliga – och därmed själv avgöra om de var lämpliga.
Även om jag ogärna släppte Renesmee ifrån mig, måste jag erkänna att det var skönt att Zafrina kunde underhålla henne. Jag behövde fria händer. Det var så mycket jag måste lära mig, både fysiskt och psykiskt, och jag hade ont om tid.
Mitt första försök att lära mig slåss gick inte särskilt bra.
Edward tvingade ner mig på ungefär två sekunder. Men i stället för att låta mig slita mig fri – vilket jag utan tvekan kunde ha gjort – hoppade han upp och tog ett språng bort från mig. Jag förstod genast att något var fel – han stod stilla som en staty och stirrade ut över ängen där vi tränade.
”Förlåt, Bella”, sa han.
”Nej, det är ingen fara”, sa jag. ”Vi försöker igen.”
”Jag kan inte.”
”Vad menar du med det? Vi har ju just börjat!”
Han svarade inte.
”Edward, jag vet att jag inte är särskilt bra på det här, men jag kan inte bli bättre om du inte hjälper mig.”
Han sa ingenting. Jag tog ett lekfullt språng mot honom. Han gjorde inget motstånd alls, och vi föll båda omkull på marken. Han låg orörlig när jag pressade läpparna mot hans strupe.
”Jag vann”, konstaterade jag.
Hans ögon smalnade, men han sa ingenting.
”Edward, vad är det? Varför vill du inte lära mig?”
En hel minut gick innan han talade igen.
”Jag … klarar det helt enkelt inte. Emmett och Rosalie kan lika mycket som jag. Tanya och Eleazar kan antagligen mer. Be någon annan.”
”Det är inte rättvist! Du är bra på det här! Du hjälpte Jasper tidigare – du slogs mot honom och mot alla de andra. Varför inte mot mig? Vad gör jag för fel?”
Han suckade uppgivet. Hans ögon var mörka, nästan svarta. ”Att se dig på det sättet, analysera dig som offer, föreställa mig hur jag skulle kunna döda dig …” Han grimaserade. ”Det blir helt enkelt för verkligt. Vi har så ont om tid att det inte spelar någon roll vem din lärare är. Vem som helst kan lära dig grunderna.”
Jag rynkade pannan.
Han rörde vid mina sammanpressade läppar och log. ”Dessutom är det onödigt. Volturi kommer att hejda sig. De kommer att förstå.”
”Men tänk om de inte gör det! Jag måste lära mig det här!”
”Hitta en annan lärare.”
Det var inte sista gången vi diskuterade saken, men jag lyckades aldrig rubba honom.
Emmett hjälpte mig mer än gärna, men hans undervisningsmetod verkade mest vara en hämnd för alla förlorade armbrytningsmatcher. Om jag fortfarande kunnat få blåmärken, skulle jag ha varit lila över hela kroppen. Rose, Tanya och Eleazar var alla tålmodiga och förstående. Deras lektioner påminde mig om när Jasper tränat de andra förra sommaren, även om de minnena var suddiga och otydliga. Flera av besökarna var roade av min träning, och vissa erbjöd sig att hjälpa mig.
Nomaden Garrett provade några gånger – han var en förvånansvärt bra lärare och samspelade så bra med andra att jag undrade varför han aldrig anslutit sig till en klan. En gång slogs jag till och med mot Zafrina, medan Renesmee tittade på från Jacobs famn. Jag lärde mig flera knep, men bad aldrig om hennes hjälp igen. Sanningen var att även om jag tyckte mycket om Zafrina och visste att hon aldrig skulle skada mig på riktigt, så var jag livrädd för den vildsinta sydamerikanskan.
Jag lärde mig mycket av mina olika lärare, men hade en känsla av att min kunskap fortfarande var hopplöst begränsad. Jag hade ingen aning om hur många sekunder jag skulle klara mig mot Alec och Jane. Jag hoppades bara att jag skulle kunna härda ut tillräckligt länge för att påverka utgången.
När jag inte var med Renesmee eller lärde mig slåss, var jag i trädgården med Kate och försökte tvinga min inre sköld ut från mig själv för att skydda någon annan. Den träningen uppmuntrade Edward helhjärtat. Jag visste att han hoppades att jag skulle hitta ett tillfredsställande sätt att bidra till striden utan att behöva slåss fysiskt.
Men det var så svårt. Det fanns ingenting att få grepp om, ingenting konkret att jobba med – bara mitt ursinniga behov av att vara användbar, att kunna skydda Edward, Renesmee och så många andra som möjligt i min familj. Om och om igen försökte jag tvinga den abstrakta skölden ut ur mig själv, med begränsad och sporadisk framgång. Det kändes som om jag försökte tänja ut ett osynligt gummiband – ett gummiband som när som helst kunde tappa sin fasta form och förvandlas till substanslös dimma.
Edward var ensam om att ställa upp som försökskanin – att ta emot stöt efter stöt från Kate medan jag hjälplöst kämpade med mina sinnen. Vi slet i flera timmar åt gången, och det kändes som om jag borde bli genomsvettig av ansträngningen, men min perfekta kropp svek mig förstås inte på det sättet. Utmattningen var rent psykisk.
Det plågade mig att just Edward var den som måste lida. Jag stod med armarna omkring honom utan att kunna skydda honom från Kates ”svaga” stötar. Jag gjorde allt jag kunde för att låta min sköld skydda oss båda. Då och då lyckades jag, bara för att misslyckas nästa gång.
Jag hatade träningen och önskade att Zafrina kunde ha hjälpt oss i stället för Kate. Då hade Edward bara behövt se Zafrinas visioner tills jag kunde skydda honom från att se dem. Men Kate hävdade att jag behövde en starkare drivkraft – och med det menade hon min starka ovilja att se Edward lida. Jag började tvivla på det hon sagt första dagen – att hon inte var sadistiskt lagd. I mina ögon verkade det som om hon njöt av träningen.
”Ingen fara”, sa Edward muntert och försökte dölja alla tecken på smärta i rösten. Vad som helst för att hålla mig borta från den fysiska träningen. ”Den där sved knappt. Bra gjort, Bella.”
Jag drog ett djupt andetag och försökte förstå vad jag hade gjort rätt. Jag testade gummibandet, kämpade för att det inte skulle upplösas medan jag spände det.
”Igen, Kate”, stönade jag mellan sammanbitna tänder.
Kate pressade handflatan mot Edwards axel.
Han suckade av lättnad. ”Ingenting den gången.”
Hon höjde ögonbrynen. ”Och det där var ingen svag stöt.”
”Bra”, frustade jag.
”Gör dig beredd”, sa hon och lade handen på Edward igen.
Den här gången skälvde han till och väste lågt.
”Förlåt, förlåt, förlåt!” Jag bet mig i läppen. Varför klarade jag inte det här?
”Du gör ett fantastiskt jobb, Bella”, sa Edward och drog mig intill sig. ”Du har bara tränat i några dagar, och du kan redan projicera sporadiskt. Kate, tala om för henne hur duktig hon är.”
Kate plutade med läpparna. ”Jag vet inte riktigt. Hon har uppenbarligen en fantastisk förmåga, och vi har bara börjat snudda vid den. Hon kan göra ännu bättre ifrån sig, det är jag säker på. Hon behöver bara en starkare motivation.”
Jag stirrade häpet på henne och blottade instinktivt tänderna. Hur kunde hon tro att jag saknade motivation, när hon gav Edward elchocker mitt framför ögonen på mig?
Jag hörde mumlande röster från folksamlingen som bildats medan jag tränat – först hade bara Eleazar, Carmen och Tanya tittat på, men sedan hade Benjamin, Tia, Siobhan och Maggie anslutit sig. Till och med Alistair kikade ner från ett av fönstren på tredje våningen. Åskådarna höll med Edward; de tyckte att jag skötte mig fint.
”Kate …”, sa Edward varnande när en ny tanke slog henne, men hon hade redan börjat röra sig. Hon sprang fram till Zafrina, Senna och Renesmee, som långsamt promenerade längs floden. Zafrina och Renesmee höll varandra i handen medan de utbytte bilder mellan varandra. Jacob följde dem tätt i hälarna.
”Nessie”, sa Kate – besökarna hade snabbt lagt sig till med det irriterande smeknamnet. ”Vill du komma och hjälpa din mamma en stund?”
”Nej”, morrade jag.
Edward gav mig en lugnande kram. Jag föste undan honom samtidigt som Renesmee sprang över gräsmattan mot mig, följd av Kate, Zafrina och Senna.
”Absolut inte, Kate”, väste jag.
Renesmee sträckte sig mot mig, och jag lyfte instinktivt upp henne. Hon kurade ihop sig i min famn och pressade kinden mot min hals.
”Men mamma, jag vill hjälpa till”, sa hon bestämt. Hennes hand vilade mot min hals och stärkte hennes beslutsamhet med bilden av oss två tillsammans, som ett team.
”Nej”, sa jag och ryggade snabbt undan. Kate hade tagit ett steg mot oss, med handen utsträckt.
”Håll dig borta från oss, Kate”, varnade jag.
”Nej.” Hon fortsatte framåt med ett rovlystet leende.
Jag flyttade Renesmee så att hon hängde på min rygg och fortsatte backa i samma takt som Kate. Nu hade jag båda händerna fria, och om Kate ville behålla sina var det bäst att hon höll sig på avstånd.
Kate förstod antagligen inte, eftersom hon själv aldrig upplevt en mors kärlek till sitt barn. Hon insåg inte hur mycket för långt hon redan hade gått. Jag var så ursinnig att jag såg rött och fick en smak av glödande metall i munnen. Styrkan jag vanligtvis kämpade för att behärska strömmade genom mina muskler, och jag visste att jag skulle kunna slita henne i tusentals diamanthårda strimlor om hon tvingade mig till det.
Ursinnet skärpte varje del av mitt väsen. Jag kände till och med min skölds elasticitet tydligare nu – kände att den var mer som ett skikt än ett gummiband, som en tunn film som täckte hela min kropp. Ilskan som vibrerade genom mig gav mig en tydligare bild av den, en bättre kontroll. Jag spände den runt mig, ut ur mig själv, lät den omsluta Renesmee också.
Kate tog ännu ett vaksamt steg framåt och en hotfull morrning steg ur min strupe.
”Försiktigt, Kate”, varnade Edward.
Kate tog ett steg till, och gjorde sedan ett misstag som till och med en nybörjare som jag kunde uppfatta. När hon bara var ett kort språng ifrån mig tittade hon bort, vände sin uppmärksamhet från mig till Edward.
”Hör du någonting från Nessie?” frågade hon honom med lugn, oberörd röst.
”Nej, ingenting”, svarade han. ”Men låt Bella lugna ner sig nu, Kate. Du borde inte reta upp henne så. Jag vet att hon verkar mogen, men hon är bara några månader gammal.”
”Vi har inte tid att göra det här försiktigt, Edward. Vi måste pressa henne. Vi har bara några veckor på oss, och hon har potential att …”
”Vänta lite, Kate.”
Kate rynkade pannan, men tog Edwards varning på större allvar än hon hade tagit min.
Renesmees hand vilade fortfarande mot min hals. Hon visade mig attacken igen, visade att Kate inte menade något illa, att pappa var med på det …
Det lugnade mig inte alls. Mitt synfält var fortfarande rödaktigt i kanterna. Men jag hade lite bättre kontroll över mig själv nu, och jag förstod att Kate hade rätt. Ilskan hjälpte mig. Jag skulle lära mig snabbare under press.
Det betydde inte att jag tyckte om det.
”Kate”, morrade jag och lade handen på Edwards korsrygg. Jag kände fortfarande skölden som en stark, flexibel hinna runt Renesmee och mig. Jag pressade den längre ut, tvingade den runt Edward. Det fanns inga tecken på svagheter i det töjbara materialet, inga sprickor eller ojämnheter. Jag flåsade av ansträngning, och när jag talade lät rösten mer utmattad än arg. ”Igen”, sa jag till Kate. ”Bara Edward.”
Hon himlade med ögonen, men steg fram och tryckte handflatan mot Edwards axel.
”Ingenting”, sa han. Jag hörde leendet i hans röst.
”Och nu?” frågade Kate.
”Fortfarande ingenting.”
”Och nu?” Den här gången fanns det en anspänning i hennes röst.
”Inte ett dugg.”
Kate stönade och backade igen.
”Ser du det här?” frågade Zafrina med sin djupa, vilda röst och såg intensivt på oss tre. Hennes engelska var bruten, med en oväntad satsmelodi.
”Jag ser ingenting jag inte borde”, svarade Edward.
